Hur "bantar" man barn på vettigast sätt?

[Kattennizze]

Jag håller helt med dig om att landsting och skola måste börja satsa på det här men jag måste fråga, hur lång var du som 12-åring? Jag vägde 38 kg och var lite drygt 160 cm lång som 12-åring och jag var verkligen inte tjock om jag tittar på kort utan snarare smal. Hade jag vägt 23 kg hade jag nog inte kunnat gå...

Jag var kortare men väldigt smal, men inte sjukligt. Hade inga problem med maten på något vis. Det intressanta är att jag ser barn numera överallt som är småfeta. Senast idag såg jag en tjock treåring som fick mjukglass av sin förälder, på en måndag. Det hade jag aldrig fått som barn utan jag drack läsk två gånger per år, på jul och på påsk. Punkt.

 

[Alexandra_W]

Något jag reagerat lite över är att många föräldrar tycker att "ja men barnen måste ju få om vi får". Alltså om föräldrarna äter glass eller chips så måste ju barnen också få. Så långt tycker jag inte det är jättekonstigt - men det verkar kombineras med att barnen måste få lika mycket/en hel portion i alla fall av det som föräldrarna har. Jag tror MÄNGDEN barnen får/får i sig spelar stor roll, speciellt ett barn som är överviktigt men "bara får godis på lördagen" - hur mkt får det då i sig totalt den lördagen?

Nu vet jag inte hur det var för de flesta, men min bror och jag brukade få chips på lördagen. Dillchips - för det var pappas favorit Då fick vi varsin liten skål chips, och så hade pappa en större skål till sig. Fortfarande ingen jättestor, en 200 gr chipspåse räckte två eller tre lördagar.
Men för oss var det självklart att pappa fick en större skål, han var ju vuxen.

Det var också normalt för oss att inte alltid få, om pappa eller mamma hade godis/glass/after eight (åh dessa after eight!) eller whatever så oftast fick vi smaka, men det var just smaka. Vi fick inte en egen skål glass/godis/etc, 5 after eights etc. Vi kunde ibland få ta en glasspinne om mamma/pappa åt glass. Då åt de gräddglass i skål, och vi fick ta en sån där liten smal glaspinne från hemglassbilen. Läsk var inte jättevanligt men när vi fick läsk fick vi ett litet glas var, max en halv 33 cl. Ibland lyckades vi deala åt oss varsin 33 cl och då var lyckan total och det var jättemycket läsk. Lösgodis fick man köpa x bitar av, och samma när vi fick godis, då fick vi x bitar var i varsin skål - och sen var det bra även om det stod en superstor skål på bordet.

Jag minns inte en enda gång jag tyckte det var fel/orättvist/konstigt att vi barn inte fick lika mycket och inte fick av allt. Hade vi fått mer hade vi inte sagt nej dock, och hittade man en kvarbliven godis på morgonen i den stora skålen så norpade man den.

Men idag så dels vet jag föräldrar som smygäter godis för att barnen inte ska se och de ska bli tvungna att ge barnen, dels föräldrar som tycker att så fort de lyxar till det så måste barnen få en portion av 'samma sak'. Och där tror jag att mängden dels per gång och dels hur ofta det sker kan påverka negativt?

 

[Vira]

Jag funderar på hur barnets dagar ser ut. Om hon kommer hem från skolan och är ensam hemma är det ju lätt att hon äter bara för att ha något att göra, för att hon är lite småsugen osv. Om hon däremot kommer iväg på aktiviteter t.ex. badhuset tre dagar i veckan som planerats och gör något annat de andra dagarna så tror jag att det är jättevärdefullt - inte så mycket för att hon bränner kalorier under aktiviteten, men mer för att det är tid när hon inte tänker på att äta eller för den delen har tillgång till mat. Stallet är ju en perfekt aktivitet på så vis att man håller igång i väldigt många timmar, kanske finns det något annat hon vill göra som tar lika mycket tid?

 

[purity_666]

Jag funderar på hur barnets dagar ser ut. Om hon kommer hem från skolan och är ensam hemma är det ju lätt att hon äter bara för att ha något att göra, för att hon är lite småsugen osv. Om hon däremot kommer iväg på aktiviteter t.ex. badhuset tre dagar i veckan som planerats och gör något annat de andra dagarna så tror jag att det är jättevärdefullt - inte så mycket för att hon bränner kalorier under aktiviteten, men mer för att det är tid när hon inte tänker på att äta eller för den delen har tillgång till mat. Stallet är ju en perfekt aktivitet på så vis att man håller igång i väldigt många timmar, kanske finns det något annat hon vill göra som tar lika mycket tid?

Även de dagar då det är badhus blir hon ensam en stund innan föräldrarna kommer hem.
Ridskolan tappade hon ju intresset för tyvärr, sen spenderar man ju inte tid i stallet på samma sätt när det är ridskola. Man åker dit, rider och åker hem. De har inget stall i närheten där tjejen kan pyssla, inte som jag vet om. Pappan är störtallergisk vilket inte direkt underlättar.

Nej det är just problemet. Hon har inte lusten. Jag har tjatat om innebandy, lagsporter där man får tillhörighet och motionerar samtidigt. Men det är inte intressant.
Scouterna är hon visserligen med i, vet inte hur ofta de har träffar dock.

 

[Wingates]

Måste allt vara så himla extremt? Så för att folk dör i mental ohälsa så skall vi låta övervikten frodas som den gör idag? Måste allt vara svart eller vitt? Jag tror inte folk går bort i anorexi och bulimi för att dom får lära sig om kolhydrater-fett-proteiner. Det ligger nog mer bakom än kunskap om hur maten och kroppen funkar.

Och flickan i tråden kan jag tyvärr inte klassa som "ett lite överviktigt men glatt barn".

Jag har mer än en vän som har fått ätstörningar av så lite som det. Man är ganska känslig i den åldern.

 

[californication]

Jag har mer än en vän som har fått ätstörningar av så lite som det. Man är ganska känslig i den åldern.

Ätstörningar som i att höra till den del av barnen som är underviktiga eller överviktiga?

Om man får anorexi/bulimi av kunskapen av hur byggstenarna funkar så måste jag säga att problemet ligger betydligt djupare än kunskapen om hur saker funkar. Studier visar ofta att många som får ätstörningar får det på grund av andra orsaker än att dom specifikt vill gå ner i vikt, t.ex kontrollbehov. Frågan är vad som kom först, hönan eller ägget? Det är ju dessutom knappast en slump att dietister är en viktig del av just rehabiliteringen av folk med ätstörningar.

Det är inte en anledning till att inte lära ut hur det funkar. Då kan vi ju inte lära ut något om någonting längre isåfall. Att folk får ätstörningar är inte en anledning till att svika alla andra barn som lider av eller riskerar att drabbas av övervikt.

Hur kan ni sitta och försvara övervikt hos barn när det hela tiden kommer alarm om alla faror det medför? Att WHO varnar om en epidemi? Det fascinerar mig. Folk är så ofantligt duktiga på alla varningar om salt, aspartam, och stevia. Folk är sjukt snabba på trender såsom kvarg och chiapudding. Men övervikt hos barn, jäklar, det skall bara accepteras.

Jag har flera vänner som idag i vuxen ålder lider av övervikt och ätstörda tendenser pga deras föräldrar och mor/farföräldrars inställning att "barn skall äta om dom är hungriga!", "klart ungen skall ha en till bulle!", "mina barn skall minsann inte svälta som jag gjorde när jag var liten", "socker är ingenting farligt, dumheter!" etc etc. Överätning, förstörda tänder, dåligt självförtroende och problem med knä och leder är genomgående symptom.

Sunda matvanor läggs i tidig ålder och det är rätt tragiskt att många idag lever för att äta, istället för att äta för att överleva.

 

[Aionee]

Ätstörningar som i att höra till den del av barnen som är underviktiga eller överviktiga?

Om man får anorexi/bulimi av kunskapen av hur byggstenarna funkar så måste jag säga att problemet ligger betydligt djupare än kunskapen om hur saker funkar. Studier visar ofta att många som får ätstörningar får det på grund av andra orsaker än att dom specifikt vill gå ner i vikt, t.ex kontrollbehov. Frågan är vad som kom först, hönan eller ägget? Det är ju dessutom knappast en slump att dietister är en viktig del av just rehabiliteringen av folk med ätstörningar.

Det är inte en anledning till att inte lära ut hur det funkar. Då kan vi ju inte lära ut något om någonting längre isåfall. Att folk får ätstörningar är inte en anledning till att svika alla andra barn som lider av eller riskerar att drabbas av övervikt.

Hur kan ni sitta och försvara övervikt hos barn när det hela tiden kommer alarm om alla faror det medför? Att WHO varnar om en epidemi? Det fascinerar mig. Folk är så ofantligt duktiga på alla varningar om salt, aspartam, och stevia. Folk är sjukt snabba på trender såsom kvarg och chiapudding. Men övervikt hos barn, jäklar, det skall bara accepteras.

Jag har flera vänner som idag i vuxen ålder lider av övervikt och ätstörda tendenser pga deras föräldrar och mor/farföräldrars inställning att "barn skall äta om dom är hungriga!", "klart ungen skall ha en till bulle!", "mina barn skall minsann inte svälta som jag gjorde när jag var liten", "socker är ingenting farligt, dumheter!" etc etc. Överätning, förstörda tänder, dåligt självförtroende och problem med knä och leder är genomgående symptom.

Sunda matvanor läggs i tidig ålder och det är rätt tragiskt att många idag lever för att äta, istället för att äta för att överleva.

Först måste jag fråga, hur bra koll har du ens på ätstörningar?

Sen, varför fortsätter du om barnen måste gå ner i vikt hit och barnen går upp mer och mer i vikt dit. Vad hände med hela bilden? Barnen bor i en familj och äter vad som serveras inom familjen. Fetma är ett problem inte bara bland barn, men bland ALLA människor i ALLA åldrar. Hur väl och hälsosamt äter du själv?
Fler och fler vuxna är drabbade av övervikt pga dåliga matvanor, och självklart drabbar det barnen. Men barnen kan inte göra aktiva val i vad de stoppar i sig, utan det är de vuxna som bestämmer över sånt. Som förälder bör man ta sitt ansvar och se till att man inte stoppar i barnen ohälsosamt skräp, vare sig det handlar om vanor eller matvaror. Det kräver dock mycket tid och energi att vara så engagerad och ändra sin livsstil. Det är svårt och hemskt mycket mer ansvar på föräldern, vilket kan förklara varför folk inte riktigt vill göra det valet. Man blir lat, tar det som är gott, matar sitt barn för mycket osv. Och sen de som verkligen pushar på med att barnet ska ha en bulle till osv, kanske inte är så hälsosamma i sina tänk runt mat heller? Personligen älskar jag att mata andra för att tillfreda några konstiga behov av att ta hand om andra människor, men sen måste man ju tänka rationellt också.

Och sen, tvingar du ett barn att gå ner i vikt genom att ha kontroll över vad man stoppar i sig istället på att det ska vara roligt och en livsstil mer än "gå ner i vikt"-fixa snabbt sätt, så föder du en ätstörning och ett kontrollbehov. Du föder rädsla för mat och en ohälsosam syn på vad man bör och inte bör äta. Man borde inte behöva alltid vara i stenhård kontroll över sin vikt och mat, utan man bör sträva efter att vara fri från såna tankar och ha en sund livsstil helt enkelt.

 

[californication]

Först måste jag fråga, hur bra koll har du ens på ätstörningar?

Väldigt bra.

Sen, varför fortsätter du om barnen måste gå ner i vikt hit och barnen går upp mer och mer i vikt dit. Vad hände med hela bilden? Barnen bor i en familj och äter vad som serveras inom familjen. Fetma är ett problem inte bara bland barn, men bland ALLA människor i ALLA åldrar. Hur väl och hälsosamt äter du själv?

Jag äter som jag förespråkar; jag äter allt men i rimliga mängder och anpassar intaget beroende på hur min livssituation ser ut i övrigt. Jag lider heller inte av någon övervikt eller hälsoproblem relaterade till vikt och kost.

Fler och fler vuxna är drabbade av övervikt pga dåliga matvanor, och självklart drabbar det barnen. Men barnen kan inte göra aktiva val i vad de stoppar i sig, utan det är de vuxna som bestämmer över sånt. Som förälder bör man ta sitt ansvar och se till att man inte stoppar i barnen ohälsosamt skräp, vare sig det handlar om vanor eller matvaror. Det kräver dock mycket tid och energi att vara så engagerad och ändra sin livsstil. Det är svårt och hemskt mycket mer ansvar på föräldern, vilket kan förklara varför folk inte riktigt vill göra det valet. Man blir lat, tar det som är gott, matar sitt barn för mycket osv.

Ja, det är jobbigt att ändra en redan invand livsstil. Därför är det viktigt att lägga en grund tidigt för att inte nästa generation skall fortsätta i samma spår.

[Och sen de som verkligen pushar på med att barnet ska ha en bulle till osv, kanske inte är så hälsosamma i sina tänk runt mat heller?

Nej, och det är ju just det jag syftar på. Att övervikt och ätstörningar relaterade till dessa är accepterat. Det är ju nämligen väldigt utbrett och accepterat att pusha på för en extra bulle eller godsak i samhället. Man måste ju nästan värja sig med yxa och samurajsvärd för att undkomma godsakerna om man blir bjuden.

Och sen, tvingar du ett barn att gå ner i vikt genom att ha kontroll över vad man stoppar i sig istället på att det ska vara roligt och en livsstil mer än "gå ner i vikt"-fixa snabbt sätt, så föder du en ätstörning och ett kontrollbehov. Du föder rädsla för mat och en ohälsosam syn på vad man bör och inte bör äta. Man borde inte behöva alltid vara i stenhård kontroll över sin vikt och mat, utan man bör sträva efter att vara fri från såna tankar och ha en sund livsstil helt enkelt.

Jag har aldrig, aldrig, aldrig, aldrig hävdat att man skall tvinga ett barn att gå ner i vikt snabbt. Jag har argumenterat för att man måste våga prata om hur kroppen är uppbyggd och hur den föds med kolhydrater-proteiner-fetter. Jag har aldrig sagt att man skall banta ett barn. Jag har aldrig sagt att man skall strypa något och att man inte får äta godsaker. Jag har argumenterat för att anlägga sunda matvanor i tidig ålder och att man gör det genom kunskap om hur saker funkar. Det har ingenting med bantning eller kalorier att göra. Jag skrev tidigare att man kan äta allt men i måttliga mängder och ändå påstår du att jag kategoriserar in saker i vad man bör och inte bör äta? Vart har jag skrivit att man skall vara stenhård med sin vikt och mat?

Läser du verkligen vad jag skriver? Varför läser du in saker som jag inte har skrivit?

 

[TinyWiny]

Faktum är att föräldrar har ett ansvar för sina barn. Oavsett hur man själv ser ut och vad man har för problem så är det ens ansvar att se till att ens barn får sunda matvanor och värderingar och att de håller en hälsosam vikt. Många lägger grunden för övervikt redan när barnen är mycket små genom att på olika sätt truga i barnen mer än de vill ha. Små barn äter tills de är mätta, sedan slutar de äta men om vi vuxna tycker att barnet har ätit dåligt så trugar vi gärna. Då förstör vi den känsliga mekanismen som mättnadskänslan är och då blir överätning resultatet. Många vuxna har svårt att acceptera att barnet är olika hungrigt olika dagar och vid olika måltider och trugar därför i barnet vad vi tycker är en normal portion trots att barnet är mätt redan efter halva portionen. Det är också vanligt att barn får beröm för att de äter mycket och ju mer de äter desto mer beröm får de. Jag minns med fasa hur min moster tvingade i mina kusiner mat. De var överviktiga redan som små men där trugades, hotades och mutades det friskt om vartannat tills barnen hade ätit upp vad jag som var i samma ålder ansåg var en jätteportion. Hade jag ätit hälften så hade jag kräkts! Det märkliga var att både mamman och pappan var smala och de åt inga jätteportioner men av någon märklig anledning så skulle barnen matas feta

Mitt ena barn la på sig lite i 11-12 års åldern. Inte så att hen blev överviktig men lite grann. Hen tyckte att det bästa som fanns var att sitta framför datorn just då och det förekom mycket cola och mycket chips i det sammanhanget. Att hen dessutom satt still gjorde ju knappast saken bättre. Jag pratade helt enkelt med henom och förklarade vad kroppen behöver och vad den inte behöver. Hen bytte ut colan mot loka och chipsen mot riktig mat också var det problemet ur världen. Jag slutade köpa hem godsaker helt under en period och vi åt gurk och morotsstavar istället om någon ville ha något att äta på framför tv;n. Det blev faktiskt så att vi slutade äta framför tv;n helt för alla var så mätta efter middagen så ingen ville ha något extra. (Så är det faktiskt fortfarande. Ibland kan jag och sambon planera en myskväll men chipsen ligger alltid kvar i skåpet för det är ingen som vill ha när vi har ätit middag.) Det kan låta präktigt men jag vet hur jobbigt det är att vara mullig/överviktig och det ville jag verkligen inte föra över på mina barn. Jag vet också hur det är att ha en svår ätstörning och inte heller det ville jag föra över till mina barn. Tyvärr ligger vi genetiskt i farozonen för övervikt och då får man passa på sig lite extra. Jag ser på mina barn som nu är vuxna att de har ett harmoniskt förhållande till mat. Tycker de att de väger några kilon för mycket så vet de vad de ska dra in på och då går de ner de kilona igen. Men skulle de istället sätta sig i soffan och gnälla över sin vikt så skulle snart de 3-4 extra kilona förvandlas till 20-30 extra kilon.

Det är faktiskt inte svårare än att man får göra åt mer än vad man stoppar in. Då går man ner i vikt. De allra flesta vet det men ändå överäts det något infernaliskt i tid och otid. Visst finns det sjukdomar som gör att man går upp i vikt och endel mediciner gör också att man går upp i vikt men märkligt nog så har "alla" alltid något att skylla sin övervikt på även om de faktiskt har ätit sig till den själva.

 

[californication]

Många lägger grunden för övervikt redan när barnen är mycket små genom att på olika sätt truga i barnen mer än de vill ha. Små barn äter tills de är mätta, sedan slutar de äta men om vi vuxna tycker att barnet har ätit dåligt så trugar vi gärna. Då förstör vi den känsliga mekanismen som mättnadskänslan är och då blir överätning resultatet. Många vuxna har svårt att acceptera att barnet är olika hungrigt olika dagar och vid olika måltider och trugar därför i barnet vad vi tycker är en normal portion trots att barnet är mätt redan efter halva portionen. Det är också vanligt att barn får beröm för att de äter mycket och ju mer de äter desto mer beröm får de. Jag minns med fasa hur min moster tvingade i mina kusiner mat. De var överviktiga redan som små men där trugades, hotades och mutades det friskt om vartannat tills barnen hade ätit upp vad jag som var i samma ålder ansåg var en jätteportion.

Ja herregud det där minns jag från när jag var liten. Mamma la upp mat på tallriken - att säga "stopp" hjälpte inte, hon la upp mer ändå. Sen fick jag inte gå från bordet förrän jag ätit upp, trots att jag var mätt. Jag blev till slut expert på att gömma mat likt en anorektiker för att slippa äta upp. Jag blev dock aldrig överviktig som tur var, men jag får nu i vuxen ålder använda kunskap och ögonmått när jag äter eftersom mättnadskänslan inte riktigt är vad den nog borde vara. Kan utan problem äta mer än dom flesta jag känner.

Samma princip fanns även för alla barn på fritids, man fick inte gå från bordet innan man ätit upp sin mellis. Jag blev ofta sittande väääldigt länge eftersom jag inte alls tyckte om te, skorpor och marmelad. Har fortfarande svårt för det idag. Gissa varför..

 

[Snurrfian]

Jag vägde 23 kg som 12-åring, och här har vi en 10-åring som väger mer än de flesta normalviktiga vuxna kvinnor. Jag tror att landstinget och skolorna omgående borde satsa på mer resurser till den här galopperande epidemin.

Hur lång var du då? Min yngsta är 10 år i sommar, är drygt 140 cm lång och väger 30 kg, det är stora problem att hitta byxor som sitter uppe på honom... Han tränar fotboll två gånger i veckan och match varje helg och har en kondis utan dess like. Han skulle behöva bli starkare, dvs mer muskler men det skulle göra att han skulle gå upp i vikt istället för ner... Så jag tror att antingen var du väldigt kort som 12 åring eller så mins du din vikt en aning fel. Min äldsta blir 13 år i sommar, börjar få sina kvinnliga former och drar xs/160 i kläder. Hon är nästan 170 cm lång, vilket gör att byxor i 160 är lagom i midjan men för korta i benen, men xs brukar vara ganska lagom. Hon skulle behöva röra sig mer eftersom den sport hon håller på med inte är så muskel och konditions byggande. Men det är hon medveten om och hon börjar hitta saker som hon själv tycker är roligt att träna. (Jag ger alltså förslag och tipsar och hon får prova sig fram vad hon tycker är kul att göra, just nu är jogging det som är roligast, men inget som hon gör tillräckligt regelbundet än.)

 

[Petruska]

Fast övervikten bland barn och unga ökar ju lavinartat just för att folk har blivit så rädda för att prata om fett och socker.

Det där tror jag inte att det finns några som helst belägg för, faktiskt. Alltså att orsaken skulle vara att man inte pratar om fett och socker.

Snarare finns det studier som visar att man i länder där det är vanligt att prata om mat i termer av fett, kolhydrater och protein, snarare än att prata om vad som är gott och hur det tillagas och andra mer kulinariska sätt att prata om mat, finns mer övervikt. Nu tror jag inte att det heller är något särskilt välbestämt samband, men jag tror verkligen inte heller att orsaken till dagens överviktsepidemin bland barn är att man förut pratade om fett och socker och nu har slutat att göra det.

 

[Badger]

Ja herregud det där minns jag från när jag var liten. Mamma la upp mat på tallriken - att säga "stopp" hjälpte inte, hon la upp mer ändå. Sen fick jag inte gå från bordet förrän jag ätit upp, trots att jag var mätt. Jag blev till slut expert på att gömma mat likt en anorektiker för att slippa äta upp. Jag blev dock aldrig överviktig som tur var, men jag får nu i vuxen ålder använda kunskap och ögonmått när jag äter eftersom mättnadskänslan inte riktigt är vad den nog borde vara. Kan utan problem äta mer än dom flesta jag känner.

Samma princip fanns även för alla barn på fritids, man fick inte gå från bordet innan man ätit upp sin mellis. Jag blev ofta sittande väääldigt länge eftersom jag inte alls tyckte om te, skorpor och marmelad. Har fortfarande svårt för det idag. Gissa varför..

Samma sak här, det måste ha varit någonting med nästan alla föräldrar och skolor, tidsandan. En sked för mamma, en sked för pappa osv minns att man trugades i trots att man var proppmätt när man var liten. Minns med glädje den dagen när man var 8 då fröken deklarerade att de hade gjort om reglerna i skolmatsalen. Om skolmatspersonalen hade lagt upp portionen behövde man inte äta upp den! bara om man tagit själv. (minns fortfarande kampen jag hade med en stor bit lasagne en gång som 7 åring, har fortfarande svårt för lasagne med mycket vit sås.) Sedan, lite äldre, när man lärt sig äta sig överproppmätt om maten var god, då blev det istället -nej inte blabla mer du är ju faktiskt lite rund från samma mamma, hon verkar ha ngn fast portionsstorlek som är för stor för en femåring och för liten för en 15 åring.

(men de bara gjorde så på den tiden så det är ju inte hennes fel, jag får än idag hindra henne när hon försöker få A att äta upp på tallriken. Jag har sagt till henne att han aldrig behöver det. Proppmata inte 5 åringar så kanske de får bättre känsla för mättnad när de är 15 tänkte jag. Till skillnad från mig då som inte lärt mig helt.)

 

[Badger]

Det där tror jag inte att det finns några som helst belägg för, faktiskt. Alltså att orsaken skulle vara att man inte pratar om fett och socker.

Snarare finns det studier som visar att man i länder där det är vanligt att prata om mat i termer av fett, kolhydrater och protein, snarare än att prata om vad som är gott och hur det tillagas och andra mer kulinariska sätt att prata om mat, finns mer övervikt. Nu tror jag inte att det heller är något särskilt välbestämt samband, men jag tror verkligen inte heller att orsaken till dagens överviktsepidemin bland barn är att man förut pratade om fett och socker och nu har slutat att göra det.

Jag håller lite med där. Har funderat över det, i USA och vissa personer i Sverige pratar om mat på ett sätt som tar bort vad det är och jag tror det får en att tro att man äter mindre eller att det är nyttigt oavsett.

Jag har blodsockerfall och måste ta en Snickers.
Måste äta lite carbs innan joggingen jag tar en risifrutti, måste fylla på vätska under tiden och dricker en energidryck med rätt mineraler, måste bygga upp musklerna med protein efteråt och äter en jordgubbskvargportion.
Jag har ju ändå ridit och förtjänar ett mellanmål, köper en muffin (jupp har gjort så, jättemuffin dessutom)
Babyn måste få ett "snack" hon får fem mariekex.

När man egentligen sannolikt inte har blodsockerfall utan är sugen på godis eller törstig och verkligen inte behöver äta någonting extra alls för ett pass på Friskis, eller dricka för den delen egentligen heller, och behöver man dricka räcker vatten.

Det går tydligen utmärkt för mig att äta tre mandlar klockan tre, rida klockan 18 och vara hemma klockan 20 utan att ha ätit ett smack. Om jag åker hem direkt från jobbet är jag faktiskt lustigt nog hungrigare när jag är hemma 18 (det kanske är dumt att göra såhär men jag tycker det är enkelt att slippa tänka på massäck eller muffins och brukar gå ned lite när jag ridit ett par månader på höstarna och gå upp på våren innan jag börjat rida mer igen, men det kanske är alla födelsedagar.).

Babyn kanske får vänta tills vi satt oss ned om 20 minuter och hon kan få ett riktigt mellanmål istället (btw, varför varför varför! finns inte de små yoghurtpaketen i en variant utan smaksättning, de är så praktiska att ge till barn och ha med sig och har fina mönster på utsidan. Dessutom slänger jag nästan alltid ohemula mängder yoghurt när jag köper i stor tetra, jag får bara inte ut det sista! och portionerna blir lite stora.). Vi hade iofs en väldigt mathärdig baby som inte behövde mellanmål på exakta tider eller äta väldigt ofta.

Nåja jag tror att när man ser sig själv som maskin och mat som bensin så verkar man fylla på för säkerhets skull. Och när jag en gång roade mig med att fundera över om jag skulle lyckas följa alla ätråd i tidningen iForm så insåg jag att det bara går inte utan att man blir rund som en boll. Man ska äta så mycket i alla mellanmål och äta dem så ofta och det är så många nyttiga saker man ska äta en liten näve av då och då att det bara inte får plats.

(bara en sådan sak som fil och två grova smörgåsar med ost och frukt till frukost är ju betydligt mer än jag behöver. Jag blir mätt på en smörgås med ost, grov eller ej så nu har jag tillåtit mig äta bara det.)

 

[Mineur]

Jag håller lite med där. Har funderat över det, i USA och vissa personer i Sverige pratar om mat på ett sätt som tar bort vad det är och jag tror det får en att tro att man äter mindre eller att det är nyttigt oavsett.

Jag har blodsockerfall och måste ta en Snickers.
Måste äta lite carbs innan joggingen jag tar en risifrutti, måste fylla på vätska under tiden och dricker en energidryck med rätt mineraler, måste bygga upp musklerna med protein efteråt och äter en jordgubbskvargportion.
Jag har ju ändå ridit och förtjänar ett mellanmål, köper en muffin (jupp har gjort så, jättemuffin dessutom)
Babyn måste få ett "snack" hon får fem mariekex.

När man egentligen sannolikt inte har blodsockerfall utan är sugen på godis eller törstig och verkligen inte behöver äta någonting extra alls för ett pass på Friskis, eller dricka för den delen egentligen heller, och behöver man dricka räcker vatten.

Det går tydligen utmärkt för mig att äta tre mandlar klockan tre, rida klockan 18 och vara hemma klockan 20 utan att ha ätit ett smack. Om jag åker hem direkt från jobbet är jag faktiskt lustigt nog hungrigare när jag är hemma 18 (det kanske är dumt att göra såhär men jag tycker det är enkelt att slippa tänka på massäck eller muffins och brukar gå ned lite när jag ridit ett par månader på höstarna och gå upp på våren innan jag börjat rida mer igen, men det kanske är alla födelsedagar.).

Du har några bra poänger tycker jag, men det här med att äta runt träning tycker jag inte att man ska förminska betydelsen av faktiskt. Det är jätteviktigt att äta bra runt träning - det handlar om att förbereda kroppen för ansträngning, att ge den bästa möjlighet att jobba så hårt den bara kan samt att låta den bygga upp sig själv på bästa sätt efteråt. Visst, man kan kanske som du känna att man inte alls vill äta något direkt efter träningen eller före träningen - det gör jag själv väldigt ofta - men vill man ge sin kropp bästa möjliga förutsättningar att prestera och bygga upp sig igen så är det faktiskt väldigt viktigt att tvinga i sig något litet. Det går såklart att skippa maten runt träning, men då får man också räkna med att kroppen kanske inte jobbar efter allra bästa förmåga och att man kanske inte ser de träningsresultat man är ute efter lika fort. Precis som man brukar säga "energi in = energi ut" så är det viktigt att även tänka "energi ut = energi in" ibland tycker jag.

Sedan håller jag med dig i det att man gärna får tänka två gånger på vad man faktiskt äter och hur mycket. Det är lätt att tänka för sig själv att "nu har jag tränat, alltså förtjänar jag att äta hela den här burken med kvarg" men det är ju inte alls så det fungerar. Ett par skedar kvarg kan räcka gott, eller en banan, en näve nötter osv. Att äta något vettigt före och efter träning bör man dock göra, om du frågar mig.

Ursäkta OT!

 

[Badger]

Du har några bra poänger tycker jag, men det här med att äta runt träning tycker jag inte att man ska förminska betydelsen av faktiskt. Det är jätteviktigt att äta bra runt träning - det handlar om att förbereda kroppen för ansträngning, att ge den bästa möjlighet att jobba så hårt den bara kan samt att låta den bygga upp sig själv på bästa sätt efteråt. Visst, man kan kanske som du känna att man inte alls vill äta något direkt efter träningen eller före träningen - det gör jag själv väldigt ofta - men vill man ge sin kropp bästa möjliga förutsättningar att prestera och bygga upp sig igen så är det faktiskt väldigt viktigt att tvinga i sig något litet. Det går såklart att skippa maten runt träning, men då får man också räkna med att kroppen kanske inte jobbar efter allra bästa förmåga och att man kanske inte ser de träningsresultat man är ute efter lika fort. Precis som man brukar säga "energi in = energi ut" så är det viktigt att även tänka "energi ut = energi in" ibland tycker jag.

Sedan håller jag med dig i det att man gärna får tänka två gånger på vad man faktiskt äter och hur mycket. Det är lätt att tänka för sig själv att "nu har jag tränat, alltså förtjänar jag att äta hela den här burken med kvarg" men det är ju inte alls så det fungerar. Ett par skedar kvarg kan räcka gott, eller en banan, en näve nötter osv. Att äta något vettigt före och efter träning bör man dock göra, om du frågar mig.

Ursäkta OT!

Mer ot Jag håller med att om man tränar och är ute efter resultat så ska man nog se till att äta rätt. Fast jag tränar ju inte egentligen, jag rider i 60-70 minuter eller jumpar ett pass på Friskis, eller tar en "runda" i skogen, eller promenerar med min femåring. Det är kul att röra på sig och det känns bra (helst 3-4 ggr i veckan med ngt slags trötthet) och det känns ännu bättre att vara i någorlunda form. Men jag tränar inte för ett lopp eller för att lyfta tyngst av alla i en maskin. Så jag tycker det är onödigt för mig att äta upp alla kalorier jag eventuellt precis blev av med i form av ett mellanmål när jag ändå snart ska äta middag. Det blir för mycket nollsummespel för mig, jag har kaloriförråd på ändan tyvärr som jag borde ta av istället, I wish, står väl still mest om jag har tur. Hade jag inte extraförråd vore det rationellt att äta ngt även för en liten "runda" då skulle jag ju inte vilja riskera gå ned pga den. Men jag tror ju inte att jag blir av med så många kalorier på ett Friskispass att en burk kvarg/en muffin skulle gå jämt upp med det, utan då skulle jag gå plus på kalorier.

 

[Amha]

Fördelen man har som vuxen är ju att man faktiskt kan jaga barnen i säng och sen sitta och stoppa i sig onyttigt när de sover för någon vecka sedan gjorde jag rabarberpaj med dottern lyckligt ovetande. Mumsades på medan hon sov sen vet jag att hon redan nu som 2-åring har järnkoll (!!) på vad vi har hemma om hon sett när vi packat upp. Det måste smugglas in och gömmas längst in i skåpen. Jag kan ju verkligen förstå, minns hon att vi har godsaker hemma är det självklart att hon vill smaka, därför känns det som att ifall hon vet att vi har köpt godis ger jag henne gärna några bitar på botten i en liten skål motsvarande max en tablettask innan hon går i säng men nu har jag börjat lära mig att smuggla bättre. Hon har (tack och lov!) inte samma dåliga beteende som jag som vräker i mig tills det tar slut med resultatet att jag mår kass efteråt så den lilla skålen hon får går hon och tuggar på mycket länge. Sällan har vi stora skålen framme med gott längre då hon hamnat i åldern att hon gärna står och hänger vid skålen och äter. Oftast är det dock nötter och liknande som kommer in i vårt hem som "godis" vilket är en vana jag gillar.

Något jag tror håller på att gå överstyr är det någon ovan nämnde om att "babyn" måste få snack. Jag hade förvisso några smörgåsrån med som nödproviant när jag var iväg, det gick att få tyst på barnet en liten stund innan man lyckats komma över något vettigare men vad är det med dessa sockrade kex? Redan när jag var liten åt man mycket sånt. Så himla onödigt när det är med små barn man lägger grunden. Är enormt tacksam över att dottern äter det mesta så jag kan laga bra mat med mycket grönt och inte har problem att få i henne det.

Jag blir för övrigt lika ledsen varje gång jag hittar en osockrad produkt i affären och sen bittert får se att det är sötningsmedel i. Varför, varför, varför måste man vänja människor vid den söta smaken i allt? Skulle väldigt gärna vilja ha en vanlig fruktyoghurt utan socker t.ex. Osötad bärkvarg, hur svårt kan det vara? Det är ju suveränt med sockeryoghurt om barnen har ont i halsen eller är magsjuka och maten blir svår. Lite energi och sådär. Men varför måste det vara standardvalet? Det är så enorma mängder socker gömt i allt nu för tiden.

 

[Mineur]

Mer ot Jag håller med att om man tränar och är ute efter resultat så ska man nog se till att äta rätt. Fast jag tränar ju inte egentligen, jag rider i 60-70 minuter eller jumpar ett pass på Friskis, eller tar en "runda" i skogen, eller promenerar med min femåring. Det är kul att röra på sig och det känns bra (helst 3-4 ggr i veckan med ngt slags trötthet) och det känns ännu bättre att vara i någorlunda form. Men jag tränar inte för ett lopp eller för att lyfta tyngst av alla i en maskin. Så jag tycker det är onödigt för mig att äta upp alla kalorier jag eventuellt precis blev av med i form av ett mellanmål när jag ändå snart ska äta middag. Det blir för mycket nollsummespel för mig, jag har kaloriförråd på ändan tyvärr som jag borde ta av istället, I wish, står väl still mest om jag har tur. Hade jag inte extraförråd vore det rationellt att äta ngt även för en liten "runda" då skulle jag ju inte vilja riskera gå ned pga den. Men jag tror ju inte att jag blir av med så många kalorier på ett Friskispass att en burk kvarg/en muffin skulle gå jämt upp med det, utan då skulle jag gå plus på kalorier.

Jamen da sa! Det later klokt tycker jag

 

[sillysinta]

Men samtidigt ska man INTE gå fullt ut på bantning med ett barn.

Hur ar det med lasforstaelsen har? Att dra ner maten till en normal niva ar inte bantning. Det star ju i inlagget.

Jag håller med dig i sak, absolut. Men hur "förbjuder" man lördagsgodis utan att skuldbelägga barnet? Utan att få det att känna sig fel liksom. Det är ju det som är det svåra.
Självklart skulle du kunna ta bort allt godis, aldrig ha något onyttigt hemma osv. De är ju de vuxna. Frågan är hur man gör det utan att få barnet att må dåligt?

Man behover val inte ens saga nagonting? Man slutar kopa godis helt enkelt. Vill man saga nagonting sager man val att man sjalv har insett att man tidigare gjort fel och att man har latit det ga ut over sina barn, vilket ju ar sanningen.
Barnet ar 10 ar. Foraldrarna behover inte forklara eller fa godkannande av henne oht. for det ar inte hennes ansvar. Man kan forklara om barnet fragar, det ar inte mer med det.

Den har traden ar sa otroligt sorglig. Dessa ar inte snalla foraldrar. De satter upp sina barn for ett sjukt liv, tidig dod och sociala motgangar. De har foraldrarna maste fa sig ett ordentligt snack sa att de forstar allvaret. De matar ihjal sina barn.
Varfor skall det mjakas so forbaskat med foraldrarna? Det ar ju barnen det gar ut over. Fasen jag vill bara laxa upp dem sjalv jag blir sa forbannad. Ursakta mig.

Det har ar inte ett svart problem. Alla vet svaret och det har sagts hela tiden i traden. Foraldrarna kan inte vara sa dumma att de inte fattar problemet heller. Men de bryr sig ju tydligen inte tillrackligt for att gora en forandring. De kan vara hur snalla och ha hur valuppfostrade barn som helst men fakta ar att de forsummar sina barn pa detta andra satt.

 

[Kattennizze]

Hur ar det med lasforstaelsen har? Att dra ner maten till en normal niva ar inte bantning. Det star ju i inlagget.




Man behover val inte ens saga nagonting? Man slutar kopa godis helt enkelt. Vill man saga nagonting sager man val att man sjalv har insett att man tidigare gjort fel och att man har latit det ga ut over sina barn, vilket ju ar sanningen.
Barnet ar 10 ar. Foraldrarna behover inte forklara eller fa godkannande av henne oht. for det ar inte hennes ansvar. Man kan forklara om barnet fragar, det ar inte mer med det.

Den har traden ar sa otroligt sorglig. Dessa ar inte snalla foraldrar. De satter upp sina barn for ett sjukt liv, tidig dod och sociala motgangar. De har foraldrarna maste fa sig ett ordentligt snack sa att de forstar allvaret. De matar ihjal sina barn.
Varfor skall det mjakas so forbaskat med foraldrarna? Det ar ju barnen det gar ut over. Fasen jag vill bara laxa upp dem sjalv jag blir sa forbannad. Ursakta mig.

Det har ar inte ett svart problem. Alla vet svaret och det har sagts hela tiden i traden. Foraldrarna kan inte vara sa dumma att de inte fattar problemet heller. Men de bryr sig ju tydligen inte tillrackligt for att gora en forandring. De kan vara hur snalla och ha hur valuppfostrade barn som helst men fakta ar att de forsummar sina barn pa detta andra satt.

Allt är inte så svart eller vitt i tillvaron. Om det bara vore att äta mindre och rätt och röra på sig så skulle inte övervikt finnas. Men det gör det ju, och ökar lavinartat i hela västvärlden. Föräldrar vill väl i många fall, men det är ett oerhört komplext problem att tackla. Jag tror själv mkt mer på beteendemedicinska insatser i multimediala team inom sjukvården än ännu fler fetmaoperationer, i synnerhet för barn och ungdomar. Att lägga ungar under kniven kan bara inte vara lösningen på ett ffa kognitiva problem. Sen att det finns operationer för vuxna säger jag ingenting om, även om jag tycker att man ska se upp med utveckligen och de långsiktiga effekterna.
Jag ser detta ofta i mitt jobb, det är mkt svårt att jobba med beteendeförändringar som ska vara bestående och vara livet ut. Det jag jobbar med nu är bland annat att arbeta med blivande förstagångsföräldrar för att bygga en relation och jobba förebyggande. Men det är svårt och kräver tid. Inte något som en pressad sjukvård kanske har tid med alltid även fast det skulle löna sig på sikt.