Hundletandet ger mig nästan ångest.

[YlvaG]

Jag har letat efter "min" ras i flera år. Det ska bli min (och sambons) första hund men det känns som att jag aldrig kommer att hitta rätt.

Dels är det svårt att hitta rätt ras, men sen är det så jäkla svårt att sätta sig in i olika linjer när man helt enkelt inte är insatt. Utan ett par fötter inne och utan att känna folk så känns det ärligt talat skitsvårt.

Sen är jag så jäkla rädd för att jag kommer att bli en skitdålig hundägare (ja, jag har asdåligt självförtroende). Jag försöker tänka realistiskt, det är inte en brukshund jag letar efter utan en hund som jag kan lära mig med och prova på det mesta (rapport är jag galet intresserad utav). Ingen förväntar sig något storverk, alla har varit nya osv. Men jag får ju dåligt samvete redan nu över att det inte blir fyra timmars spår om dagen och hunden kommer bli gräslig och äta grannhundar så fort den får chansen. Jag läser för mycket på forum så allt det som det klagas på får jag för mig kommer bli jag

Hur sjutton ska jag våga ta steget? Jag vet ju att man FÅR vara ny, man måste ju lära sig. Jag har hållit liv i både mig själv och katten på egen hand i många år, så nog sjutton ska jag klara av att hålla liv i en hund också och se till att den mår bra och är nöjd. Jag vet mina begränsningar och jag vet vad jag söker. Men det är så galet svårt när man är ny för enligt alla är ju deras ras den bästa och passar in i vad jag söker, alternativt att man ska minsann inte ha hund om man behöver ordna med passning av ngt slag under tiden man drar in pengar.

Jag borde sluta försöka håva in mer kunskap via forum, lägga ännu mer tid på rasletande och sluta tänka för mycket. Hur gjorde ni som inte föddes in i hundvärlden?

 

[bitta]

Hundar överlever och kan bli alldeles utmärkta av både ett och en hel drös med misstag. De lever inte i det förflutna eller i framtiden, som vi människor har en tendens till.
Om den första hunden inte blir perfekt, såå, den kanske blir bra nog och din kompis.
Jag har haft en förmåga att grotta ner mig i detaljer med mitt hästeri förut. det blev ingen lycklig av.
På ett forum kan man ju läsa sig till vansinne om man läser med de glasögonen. Men alla som låter så perfekta här. är jag övertygad om att de också har en dålig dag, är förkylda, deppiga eller magsjuka. Den dagen får hunden stå ut ändå. och det gör de.

 

[escodobe]

Jag är värdelös på linjer och sådant så när jag bytte ras frågade jag helt enkelt en person som jag visste var "avelsnörd" och med sunda värderingar att välja ut ett par kennlar åt mig. Den första på listan (utan inbördes ordning) hade inget i rätt ålderspann utan hänvisade till en annan kennel - som visade sig vara den nästa på listan!

Sen letade jag inte efter någon 8 veckors valp utan minst fyra månader upp till några år.

 

[MiniLi]

Jag gjorde så gott jag kunde vid första hundköpet. Tyckte att jag var noggrann men såhär i efterhand valde jag kanske varken den bästa uppfödaren eller den bästa kombinationen. Men men, hunden är underbar ändå

 

[glittra]

Hur gjorde ni som inte föddes in i hundvärlden?

Jag är inte född i hundvärlden, vi hade inte hund när jag växte upp men jag har alltid önskat mig en hund. Jag gick promenader med alla hundar i kvarteret och läste massor med böcker om hundraser och hundträning.

Under min studietid tyckte jag inte att det passade med hund, men så fort jag tagit examen började jag planera.

Så här tänkte jag:
- valde en hund som var mer sällskapshund än de första raserna jag funderat på
- valde en frisk ras
- valde en hund i mindre format (lättare i kollektivtrafik, hos vänner mm)
- gått många kurser

Jag är så makalöst glad att jag köpte min hund!

 

[Wingates]

Istället för att titta på linjer så hade jag nog kollat på uppfödare, hittat en som verkar ha bra hundar (kollat resultat, avelsdata osv) och sedan pratat med dem för att bilda mig en uppfattning om deras avels tänk. Har vi samma uppfattning/jag känner mig trygg med dem så hade jag helt enkelt köpt valp där sen.
Jag tror det är svårt att som nybörjare sätta sig in i linjer i en ras - eftersom man kanske inte vet exakt vilken typ man vill ha.
Det är i alla fall så jag har tänkt om nästa hund, och så blir det kanske mer funderingar om linjer i framtiden när jag vet mer vilken typ av dobermann jag vill ha sas.

 

[Jenka]

Jag valde att köpa sällskapsras som första hund. Läste på om rasen, visste hälsotester osv och valde en uppfödare som verkade vara vettig. Skulle jag köpa samma ras igen skulle jag nog vilja ha mh/bph och har råkat hitta några uppfödare jag skulle börja kolla på utifrån buke. Dock blir det nog ingen mer av den rasen.

Hund nr 2, bruksras, ägnade jag flera år åt att definiera vad jag ville ha, dvs vilka egenskaper jag var ute efter. Rasvalet gick ganska lätt men så var det ju det där med linjer... Då visste jag också mer om vad jag var ute efter och var mån om att hon skulle väga upp den andra hundens brister (vilket främst inte är fel per definition utan handlar om träningsmotivation och mitt intresse hade förändrats). Jag började bland annat med att ta kontakt med en bukefalist (eller flera kanske?) Med koll på rasen och bad om lite tips. Sen har rasklubbens facebooksida, avelsdokument och hund/avelsdata samt vad jag sett för individer på tävling och hos bekanta varit till hjälp.
Något jag också tyckte var intressant var att hälsa på uppfödare och höra deras tankar om rasen och linjer.

 

[Lotheb]

Jag/vi skulle bara åka och kolla hur vidare mexxare fungerade med allergi. ( Dåvarande sambo vart pälsallergiker ). Fungera bra. Kände inget efter någon timme där ( Kände direkt när vi hälsade på finska lapphundar heh ). Sen blev en av valparna förtjust i oss och vi i den så en vecka senare satt vi med en mexxare hemma. Underbar liten tös. Men känner igen mig i ditt tänk. Jag vill gärna själv se till att allt bli bra och man är så bra man kan vara.

Men har du fått fram vilken ras du vill ha? Eller ens kategori? Börja där. läs på kanske gå på en utställning och kolla dom raser du varit intresserad av. Alternativt kennlar eller personer. KAnske gärna i arbete också och inte bara utställning. Kolla om du kan passa en hund av en ras du gillar ocksvidare.

Lycka till =)

ps:
Köpet har nu lätt till att jag är väldigt förtjust i urhundarna. Så tittar rätt mycket på dem först nästa hund. Innan tittade jag själv väldigt mycket på spets eller drag hundar. Alltid gillat varg liknande hundar. =) Men nu är det raser som mexxare, thai ridgeback, finsk lapphund, lapsk vallhund som toppar listan =)

 

[YlvaG]

Tack för era svar. Är inne på en sällskapsras just för att jag ju inte vet hur det blir. Jag vill prova på det mesta men vet ju inte hur biten jag blir så att säga. Och att prova på det mesta- det ska ju alla sällskapsraser klara av enligt mig Men jag är rätt inne på cocker (utställningsvarianten) också då apportering och jakt intresserar mig. Men då känns ju rapport rätt kört och det är hittills det jag fastnat mest för när jag kollat på tävlingar.

Ah, jag får fortsätta gå igenom ras efter ras helt enkelt.

 

[Narcissa]

Tack för era svar. Är inne på en sällskapsras just för att jag ju inte vet hur det blir. Jag vill prova på det mesta men vet ju inte hur biten jag blir så att säga. Och att prova på det mesta- det ska ju alla sällskapsraser klara av enligt mig Men jag är rätt inne på cocker (utställningsvarianten) också då apportering och jakt intresserar mig. Men då känns ju rapport rätt kört och det är hittills det jag fastnat mest för när jag kollat på tävlingar.

Ah, jag får fortsätta gå igenom ras efter ras helt enkelt.

Labrador tycker jag du ska ha. Apporteringshund som kan ta det lugnt (om du inte väljer den mest jaktinriktade kenneln).

 

[ch791022]

Jag har letat efter "min" ras i flera år. Det ska bli min (och sambons) första hund men det känns som att jag aldrig kommer att hitta rätt.

Dels är det svårt att hitta rätt ras, men sen är det så jäkla svårt att sätta sig in i olika linjer när man helt enkelt inte är insatt. Utan ett par fötter inne och utan att känna folk så känns det ärligt talat skitsvårt.

Sen är jag så jäkla rädd för att jag kommer att bli en skitdålig hundägare (ja, jag har asdåligt självförtroende). Jag försöker tänka realistiskt, det är inte en brukshund jag letar efter utan en hund som jag kan lära mig med och prova på det mesta (rapport är jag galet intresserad utav). Ingen förväntar sig något storverk, alla har varit nya osv. Men jag får ju dåligt samvete redan nu över att det inte blir fyra timmars spår om dagen och hunden kommer bli gräslig och äta grannhundar så fort den får chansen. Jag läser för mycket på forum så allt det som det klagas på får jag för mig kommer bli jag

Hur sjutton ska jag våga ta steget? Jag vet ju att man FÅR vara ny, man måste ju lära sig. Jag har hållit liv i både mig själv och katten på egen hand i många år, så nog sjutton ska jag klara av att hålla liv i en hund också och se till att den mår bra och är nöjd. Jag vet mina begränsningar och jag vet vad jag söker. Men det är så galet svårt när man är ny för enligt alla är ju deras ras den bästa och passar in i vad jag söker, alternativt att man ska minsann inte ha hund om man behöver ordna med passning av ngt slag under tiden man drar in pengar.

Jag borde sluta försöka håva in mer kunskap via forum, lägga ännu mer tid på rasletande och sluta tänka för mycket. Hur gjorde ni som inte föddes in i hundvärlden?

Sluta titta och lyssna så mycket på alla andra vad du/ni ska ha för hund, det är er den ska passa inte alla andra. Känn efter vilka raser som känns intressanta, fundera sedan vilka av dom som ligger inom ett rimligt spann att hantera i er vardagen.
I slutändan är vi många som enligt böckerna och omgivningen som har "fel" ras men ändå trivs utmärkt med våra val
Våga lita på din magkänsla även om det inte alltid är enkelt

/Camilla(som startade med rottis som första hund, och trivdes ypperligt med det valet)

 

[virra]

Jag har letat efter "min" ras i flera år. Det ska bli min (och sambons) första hund men det känns som att jag aldrig kommer att hitta rätt.

Dels är det svårt att hitta rätt ras, men sen är det så jäkla svårt att sätta sig in i olika linjer när man helt enkelt inte är insatt. Utan ett par fötter inne och utan att känna folk så känns det ärligt talat skitsvårt.

Sen är jag så jäkla rädd för att jag kommer att bli en skitdålig hundägare (ja, jag har asdåligt självförtroende). Jag försöker tänka realistiskt, det är inte en brukshund jag letar efter utan en hund som jag kan lära mig med och prova på det mesta (rapport är jag galet intresserad utav). Ingen förväntar sig något storverk, alla har varit nya osv. Men jag får ju dåligt samvete redan nu över att det inte blir fyra timmars spår om dagen och hunden kommer bli gräslig och äta grannhundar så fort den får chansen. Jag läser för mycket på forum så allt det som det klagas på får jag för mig kommer bli jag

Hur sjutton ska jag våga ta steget? Jag vet ju att man FÅR vara ny, man måste ju lära sig. Jag har hållit liv i både mig själv och katten på egen hand i många år, så nog sjutton ska jag klara av att hålla liv i en hund också och se till att den mår bra och är nöjd. Jag vet mina begränsningar och jag vet vad jag söker. Men det är så galet svårt när man är ny för enligt alla är ju deras ras den bästa och passar in i vad jag söker, alternativt att man ska minsann inte ha hund om man behöver ordna med passning av ngt slag under tiden man drar in pengar.

Jag borde sluta försöka håva in mer kunskap via forum, lägga ännu mer tid på rasletande och sluta tänka för mycket. Hur gjorde ni som inte föddes in i hundvärlden?

Äsch! Att ha djur ska ju vara roligt! Hundletande och fantiserande om raser ska vara kul! Än sen om träningen inte blir perfekt från första början? Så engagerad och motiverad du verkar vara, så kommer du garanterat att lösa eventuella problem som skulle kunna uppstå. Synd att du ska ha dåligt självförtroende redan från start. Ta det lugnt och unna dig ha lite skoj istället!

 

[Red_Chili]

Hur sjutton ska jag våga ta steget?

Du ska våga just för att du tvekar. Tänk såhär: Hade du INTE tvekat, varit övertygad om att din första hund skulle passa perfekt och att allt skulle gå som en dans på rosor hela tiden, då hade du mest troligt inte varit en helt lämplig hundägare eftersom du då skulle missa en mängd olika saker (tex inte ha en aning om att valpar inte föds rumsrena). Risken att din hund blir en omplacering efter någon månad eftersom den visat sig vara just en hund är alltså inte speciellt stor, just för att du vet att det är ett levande djur och att du kommer ha ansvar för det.

Risken att din hund kommer springa runt och äta grannhundar, vara allmänt hemsk och galen minskar också, eftersom du helt klart verkar öppen för att lära dig mer och därmed säkert kommer söka upp den hjälp som behövs NÄR något inte blir bra. För det handlar faktiskt om när, inte om. Ingen hund är helt perfekt. Alla hundar har något som ägarna anser sig behöva jobba med, även de hundar ägda av personer som haft hund hela livet och där ägarna varit petnoga i sitt val av hund. Men det är just det som gör det så underbart med hundar, att man hela tiden lär sig! Man blir aldrig fullärd, man upptäcker nya saker nästintill varje dag, man har något att jobba med, man har någon att jobba tillsammans med, någon att samarbeta med och någon att utforska världen med. Det är jättespännande att ha hund, inte läskigt!

 

[Red_Chili]

Och justja. När jag skulle köpa min första valp hade jag enorm ångest. TROTS att jag hade haft hundens mamma hos mig något år så var jag övertygad om att allt skulle gå rakt åt helvete med valpen. Faktum var att jag nästan varje dag från det att valpen föddes till dess att jag åkte hem med henne tänkte "Jag har inte skrivit på pappren än, jag kan fortfarande ändra mig...", inte för att jag inte älskade den lilla valpen, för det gjorde jag, utan för att jag tyckte att det verkade så oerhört läskigt att ta ansvar för en liten valp.

Valpen, ja hon utvecklades till en fantastisk hund. Genomsnäll, rolig att träna med, lättlärd, otroligt intelligent, väldigt aktiv, galet snygg, duktig på allt hon fick möjlighet att göra, otroligt fin med andra hundar... Så ja, det gick ju bra, trots att jag innan själva köpet var väldigt nervös (och ja, jag gjorde en mängd fel med henne i träningen osv. Det löste sig, det med)

 

[Askur]

Våran allra första hund var en Toypudel. Vi hade ingen erfarenhet sedan tidigare och hunden var väl kanske inte den mest uppfostrade under äldre år men vi lärde oss utav "misstaget" och när vi sedan köpte andra hunden visste vi lite mer om vad vi skulle göra rätt den här gången och det gick super! Jag ångrar lite att vi inte tog det där med "Valpkurser" lite seriösare för det är verkligen något att rekommendera! Vi hade som sagt aldrig haft hund men uppfödaren till hunden sa "Så länge ni brinner för djuret och räknar med honom framtidsmässigt ser jag inga bekymmer till att låta er köpa honom". Vi alla i familjen älskar djur, särskilt hundar och har man möjligheten och vill tycker jag inte att man ska missa den chansen. Man blir lite halvt låst med en hund i sitt liv men jag skulle aldrig i hela mitt liv välja bort dem. Livet med hund är det bästa som finns.

Någon gång måste vara den första!
Jag och min familj började också från noll och idag har jag själv en alldeles egen hund som jag med handen på hjärtat uppfostrat otroligt bra. Han är lydig, artig och trevlig och helt fantastisk! Vill du ha hund - Gör det, tveka inte. Det finns inget bättre än att vakna upp bredvid en individ som älskar dig 10 000 varv runt jorden. Villkorslös kärlek!...

 

[Lona]

Jag var helt cool när jag letade efter min första ras/hund - det var före internets tid - men när jag väl åkte hem med det där knyttet i famnen fick jag verkligen ångest. Vad hade jag gjort???
Men det gick faktiskt riktigt bra, även om jag såhär i efterhand inser hur lite jag kunde och hur ogenomtänkt rasvalet var. Det råkade bli alldeles rätt och Raskva var en perfekt nybörjarhund.
Så - ta't lugnt! Det skall som sagt vara en rolig tid när man planerar sitt framtida hundköp.
Och även om det med handen på hjärtat finns en massa saker som kan gå fel så går det allra mesta att reparera. Ni kanske inte har lydnadschampionat vid två års ålder men det finns INGEN som ställer krav på dig och din hund och vad ni skall uppnå!
Tycker att det låter alldeles utmärkt med en aktiv sällskapshund som förstahund, en ras som ni kan pröva lite allt möjligt med utan att ni skall känna er tvungna att jobba järnet.

 

[Daff]

Jag började med att ta en hund på "foder" (som man tar häst på foder, inte hund egentligen) och hade den i ett år för att känna på om jag verkligen ville leva med hund och få lite erfarenhet innan jag köpte någon. Jag hade egentligen ingen erfarenhet av hund sedan tidigare och visste inte vad jag skulle tycka om att leva med hund på heltid. Jag visste inte heller vilken typ av hund jag ville ha.
Hunden jag hade då fick mig att inse att jag vill ha en egen hund och att jag ville ha en hund som var lite träningsvilligare än den jag hade, helst skulle den inte fälla heller.

Efter att ha varit utan hund ett åt tog jag sedan steget och köpte mig egen valp. Jag hade koll på vilken ras och färg jag ville ha när jag en gång skulle skaffa hund (hade egentligen inte tänkt köpa då) och såg på rasklubbens hemsida att det fanns en kull av den rasen och färgen i staden jag bodde. Föräldrarna var meriterade och hälsotestade, och en vän till mig kände ett äldre helsyskon. Så jag åkte och kikade och kom därifrån med en bokad valp!

Det var ett sånt för hundköp man inte ska göra - valde hund efter att den fanns nära, den hade rätt färg och den fanns just då! Men det blev bra iaf, hade tur där.


Mitt tips till dig är att besöka hundutställningar och andra tävlingar för att bekanta dig med olika raser, det är lättare att få en verklig bild av rasen när man får se hur den beter sig och känna på den. Våga gå fram och prata med ägaren till hunden och fråga om rasen och individen, har du tur är det någon som är insatt och som kan tipsa och presentera dig för en duktig uppfödare, och om inte så har du fått träffa en hund lite närmre.

 

[YlvaG]

Tack så mycket för era svar allihopa. Jag känner mig väldigt mycket lugnare faktiskt och kan se nyanserat på det igen.

Har ni några rastips till mig som jag bör kolla närmare på?

Tror ni att golden kanske skulle kunna vara något? Det är ju egentligen en sällskapsras jag letar efter, men jag fastnar ständigt vid golden och cocker.

 

[Lona]

Tack så mycket för era svar allihopa. Jag känner mig väldigt mycket lugnare faktiskt och kan se nyanserat på det igen.

Har ni några rastips till mig som jag bör kolla närmare på?

Tror ni att golden kanske skulle kunna vara något? Det är ju egentligen en sällskapsras jag letar efter, men jag fastnar ständigt vid golden och cocker.

Golden tror jag absolut kan vara ett bra val . Ofta är de nog lite enklare än cocker också som faktiskt kan vara ganska envisa och inte riktigt lika milda och snälla som folk generellt tror (inget ont om cockrar alltså!).
Tycker i så fall inte att du skall skaffa en jaktgolden utan mer en dp (dual purpose), ha dock i åtanke att det inte är främst exteriören som skiljer dem åt utan insidan på skallen så att säga.
Välj från en kennel som jobbar "på riktigt" med sina hundar och som har resultat att visa upp, inte att de bara säger att hundarna är bra att jobba med. Uppfödarna ljuger väl inte direkt, de tror nog verkligen att deras hundar är super att arbeta med om man bara gör det men sanningen är att det oftast inte stämmer.
Så - resultat!!
Och med tanke på dina farhågor så välj en uppfödare som har mycket erfarenhet och som du känner att det klickar med. En bra, engagerad uppfödare är guld värd - du får livslång support på hunden från någon som verkligen kan rasen och linjerna och dessutom är intresserad av just din hund.
Helst skall uppfödaren inte bo för långt bort heller men hellre en bra uppfödare längre bort än en sämre på nära håll.
Lycka till - du kan och du törs!

 

[Dandylinn]

Jag har letat efter "min" ras i flera år. Det ska bli min (och sambons) första hund men det känns som att jag aldrig kommer att hitta rätt.

Dels är det svårt att hitta rätt ras, men sen är det så jäkla svårt att sätta sig in i olika linjer när man helt enkelt inte är insatt. Utan ett par fötter inne och utan att känna folk så känns det ärligt talat skitsvårt.

Sen är jag så jäkla rädd för att jag kommer att bli en skitdålig hundägare (ja, jag har asdåligt självförtroende). Jag försöker tänka realistiskt, det är inte en brukshund jag letar efter utan en hund som jag kan lära mig med och prova på det mesta (rapport är jag galet intresserad utav). Ingen förväntar sig något storverk, alla har varit nya osv. Men jag får ju dåligt samvete redan nu över att det inte blir fyra timmars spår om dagen och hunden kommer bli gräslig och äta grannhundar så fort den får chansen. Jag läser för mycket på forum så allt det som det klagas på får jag för mig kommer bli jag

Hur sjutton ska jag våga ta steget? Jag vet ju att man FÅR vara ny, man måste ju lära sig. Jag har hållit liv i både mig själv och katten på egen hand i många år, så nog sjutton ska jag klara av att hålla liv i en hund också och se till att den mår bra och är nöjd. Jag vet mina begränsningar och jag vet vad jag söker. Men det är så galet svårt när man är ny för enligt alla är ju deras ras den bästa och passar in i vad jag söker, alternativt att man ska minsann inte ha hund om man behöver ordna med passning av ngt slag under tiden man drar in pengar.

Jag borde sluta försöka håva in mer kunskap via forum, lägga ännu mer tid på rasletande och sluta tänka för mycket. Hur gjorde ni som inte föddes in i hundvärlden?

Jag tycker och tror att hunden kommer att må bra så länge man vet vad som krävs av en.
Så länge man har i bakhuvudet vad man gett sig in på och kan anpassa sig utefter hunden och inte tvärtom ska nog allt gå alldeles utmärkt.
Alla måste få vara förstagångare och man kan inte heller bara anpassa sig efter lätta hundar som första hund..Vad är en lätt hund? (ger man inte hunden vad den behöver oavsett ras kommer man ju få problem ändå)

Utan som sagt, att man väljer hundtyp och ras utefter vad man tänkt göra med hunden och vad man själv känner att man kan lägga ner i tid per dag på hunden i första hand. Sedan är det väl som med annat när man håller på med djur, att man kan ha ett öppet sinne..vill lära sig och är villig att ta hjälp av tränare etc när egen kunskap tryter.

Överanalysera inte..De allra flesta får det nog att låta bättre än vad det är och värre också för den delen, ingen är totalt fläckfri.

Jag kommer troligen välja en brukshund när jag skaffar min första egna hund, för att jag vill ha en aktiv hund och vara aktiv. Många fasar sig och säger att man inte ska det som första hund, men själv tänker jag - varför inte? Ska jag ha en hund i 10 år eller mer bara för att, en som inte passar mig för att man tror att jag inte är vettig nog, vad är vitsen med det?
Ibland måste man liksom få försöka och så länge man har ett intresse i att hunden ska ha det bra så är jag övertygad om att så blir det också, så länge man vill sas och har möjlighet.

Ang att skaffa hundpassning över dagen ser jag inget som helst problem med, alla kan inte gå hemma utan jobb och ännu värre är det för de hundar som faktiskt får sitta hemma 8-9/h dag och det är betydligt fler hundar än de som får en kisserunda eller två medans matte/husse jobbar av någon de tycker om..Varför måste det vara ett problem? Vårt samhälle ser knappast ut så idag att bara de som är hemma ska kunna ha hund. För mig ska dessutom en frisk och vettig hund klara av umgänge med olika människor utan att ta skada