Varför jag drar den första slutsatsen står ovan...
Och den jobbande föräldern kan aldrig va med barnet medan den andra är ute med hunden?
Leka kull?? Håna mig om du vill, jag förmänskl8igar inte min hund men hon behöver få jobba fysiskt och psykiskt, bunden vid en barnvagn gör hon inte det.
Hundar som hela sitt liv fått göra saker och varit huvudperson för matte och husse drabbas plötsligt av förbud och tidsbrist...
I min tankevärd tror jag inte att det är omöjligt att hunden får tillgång till diverse aktiviteter vid de tillfällen på dygnet då varken husse eller matte behöver vara på jobbet. En av dem stannar hemma med ungen och den andra åker och tränar hunden. Eller (en utopi i dina ögon?) så åker hela familjen husse, matte (eller husse och husse, eller matte och matte beroende på vilken läggning man har), hund och barn iväg tillsammans på kvällen och tränar (aktiverar) hunden.
Jag tror inte alls att de flesta skiter i sin hund för att de skaffar barn! Som Cillamuffin (stavning?
) skrev i ett tidigare inlägg - om vi inte skulle vara hemma med barnen skulle vi förmodligen vara på jobbet och har då inte ordentligt med tid till hunden förrän på eftermiddagen/kvällen. Själv jobbar jag mest hemifrån, men har ändå inte tid att hela tiden ägna mig åt min hund även när hon pockar på uppmärksamheten (hon är precis som ett litet barn, gullegrisen!)
Nej, faktum är att jag tror att de som bor grannar med dig och som inte aktiverar sin hundar ordentligt (mer än att de får gå vid barnvagnen) betedde sig likadant mot sina hundar INNAN de fick barn.
Däremot kan jag ge dig rätt i följande (om jag gör en välvillig tolkning av det du skriver): Ja, det är inte konsekvent mot hunden att strunta i den, eller helt plötsligt förbjudan den sova med resten av flocken OM den tidigare har behandlats som familjens bebis och jordens medelpunkt. Och om man vill behandla hunden som familjens bebis så är väl det OK, men det kan ju ställa till problem när det blir ändring i flocken (bebis- eller valptillskott) och uppmärksasmheten måste delas. Nej, då är det väl bättre att låta hunden ha sin givna plats i flocken (även om man tycker att hunden är jordens medelpunkt) - just för att förhindra en så stor förändring som det annars skulle bli.
Själv, om jag ska erkänna, har jag en "mattes bebis", som blir ruskigt svartsjuk för allt som stjäl uppmärksamheten från henne (husse, dator, tv, böcker, kompisar osv.). Jag kan till viss del ångra att jag inte klargjorde hennes plats bättre när hon var valp. Hon skulle tycka att en bebis i huset var förfärligt med all uppmärksamhet som den tar. Men nu är det så dags att tänka på det och i dagsläget ser jag inte något problem med det (eftersom jag inte har några planer på att skaffa barn).
För att återknyta till vad tråden handlade om: Givetvis sover vintisen i sängen. Under täcket och med huvudet på kudden, så nära matte som möjligt. Skulle aldrig vilja ha det på annat sätt! Och barn? Nu tror jag inte att det blir några men om det blir det så får det lösa sig. Vintisen ska dock fortsätta sova i sängen.
