Hundar och barn

[Skugga]

Hur tycker ni att hundar bör bete sig runt barn? Var går er gräns för när hunden/barnet inte fungerar?

Jag har 2 mindre hundar, ett barn på snart 1 1/2 år och är gravid med beräknad ny bebis i höst. Jag tycker inte att det funkar så bra med mina hundar och barnet, men efter att ha pratat med folk runt omkring kanske jag överreagerar? Har jag för höga krav på hundar och/eller barn?

Barnet är... som barn i den åldern är. Nyfiken, framåt, med lite kroppskontroll och ingen självbevarelsedrift. Jag håller barnet undan hundarna så mycket jag kan när min uppmärksamhet är splittrad, typ matlagning eller vad ni vill. Fysiskt med galler, olika rum osv, När de är tillsammans stoppar jag barnet, ber ofta hundarna flytta på sig... Ja, vaktar så de inte ska vara oövervakat nära. Tillsammans klappar, gosar, matar vi. Barnet älskar hundarna och när jag styr upp funkar hundarna också bra.

Hundarna reagerar olika på barnet när jag inte är precis bredvid, men jag är inte nöjd med någon av dem... Hund 1 flyttar sig innan barnet är närmare än en meter. Mer ängslig i sitt kroppsspråk, visar obehag tex när barnet springer/skriker. Jag är orolig för vad som händer om/när den här hunden trängs. Tidigare har hunden markerat kraftigt i sådana situationer, vid ett tillfälle bitit mig.

Hund 2 ser barnet som en valp, tror jag. Hunden flyttar sig "i sista stund", verkar tillfreds med det mesta stöket - men precis som med en valp, antar jag, visar den här hunden också när det är nog. Barnet fattar ju dock inte det, och där en valp hade slängt sig på rygg fortsätter barnet tills jag hinner stoppa, och här är jag rädd att hunden säger till "på skarpen". Och "på skarpen" kan ju tex kosta barnet ett öga, även om det inte är meningen.

Jag känner att vardagen är begränsad. Jag saknar att umgås med hundarna och ha dem nära som förr, men litar inte på att det ska gå smärtfritt. Allt oftare stänger jag ute hundarna för att slippa oron. Graviditeten gör att jag är långsammare, och jag vet ärligt talat inte hur jag ska kunna passa som jag gör nu, med en bebis att ta hand om.

Men kanske är jag orolig i onödan? Är det kanske helt normalt och ingen fara? Vad tycker ni?

 

[Tonto]

Hundar ska inte utsättas för barn om de inte är bekväma. Så jag hade inte låtit barnet krypa runt och närma sig hundarna. Det låter upplagt för att det ska hända en olycka.

 

[Snurrfian]

Hund 1 skulle jag nog omplacera till ett hem utan barn. Hund 2 skulle jag övervaka och visa att det är jag som uppfostrar barnet, inte hunden.
Hunden vi hade när våra barn var små älskade barn, han låg alltid nära dem och brydde sig inte om de klättrade över honom osv. Barnen ramlade över honom ett par gånger, eftersom han gärna la sig mitt i, han snarare hjälpte dem att komma på fötter igen än blev upprörd. Huliganen som vi hade sen uppskattade inte små barn. Alltså såg jag till att de inte var ensamma, systerdottern och han kom rätt bra överens, hon matade honom och han slickade hennes fötter, men det var som sagt starkt övervakade situationer.
Större barn ignorerades om de inte störde honom, men det hände nog bara någon gång när någon gick ifrån mina regler om att hunden ska lämnas ifred. Våra egna barn hanterade honom, men han var mattes hund, så om barnen försökte ge kommandon som "sitt" tittade han först på mig om han var tvungen och gjorde sen. Dottern var väl den som kom honom närmast, hon är 15 år och började gå långpromenader med honom vilket stärkte deras vänskap. Men i skarpa lägen var det bara jag som gällde.

 

[Skugga]

Hundar ska inte utsättas för barn om de inte är bekväma. Så jag hade inte låtit barnet krypa runt och närma sig hundarna. Det låter upplagt för att det ska hända en olycka.

Och det finns ingen möjlighet att göra dem bekväma?

Barnet går/springer så är rätt snabb med

Fan jag vill inte ha hund om inte hundarna kan vara med

 

[Skugga]

Hund 1 skulle jag nog omplacera till ett hem utan barn. Hund 2 skulle jag övervaka och visa att det är jag som uppfostrar barnet, inte hunden.
Hunden vi hade när våra barn var små älskade barn, han låg alltid nära dem och brydde sig inte om de klättrade över honom osv. Barnen ramlade över honom ett par gånger, eftersom han gärna la sig mitt i, han snarare hjälpte dem att komma på fötter igen än blev upprörd. Huliganen som vi hade sen uppskattade inte små barn. Alltså såg jag till att de inte var ensamma, systerdottern och han kom rätt bra överens, hon matade honom och han slickade hennes fötter, men det var som sagt starkt övervakade situationer.
Större barn ignorerades om de inte störde honom, men det hände nog bara någon gång när någon gick ifrån mina regler om att hunden ska lämnas ifred. Våra egna barn hanterade honom, men han var mattes hund, så om barnen försökte ge kommandon som "sitt" tittade han först på mig om han var tvungen och gjorde sen. Dottern var väl den som kom honom närmast, hon är 15 år och började gå långpromenader med honom vilket stärkte deras vänskap. Men i skarpa lägen var det bara jag som gällde.

Du tycker det låter så pass allvarligt alltså? Många runt omkring rycker på axlarna och tycker det är normalt och att jag är hönsig

Hur skulle du visa hund 2 att du uppfostrar och inte hunden?

Hund 2 är väldigt beroende av hund 1, eller av andra hundar kanske jag skulle säga. Har tänkt tanken att låta hund 1 få ett nytt hem men är rädd att hund 2 skulle vantrivas som ensamhund.

 

[Lovisaleonora]

Jag tycker du beskriver potentiellt farliga situationer vad gäller bägge hundarna. Och framförallt: varför vill du utsätta hundarna för obehag?

Jag hade faktiskt omplacerat bägge hundarna, du beskriver att du själv har fullt upp med graviditet och kommande bebis.

Kan du förlåta dig själv om något händer?

 

[Skugga]

Jag tycker du beskriver potentiellt farliga situationer vad gäller bägge hundarna. Och framförallt: varför vill du utsätta hundarna för obehag?

Jag hade faktiskt omplacerat bägge hundarna, du beskriver att du själv har fullt upp med graviditet och kommande bebis.

Kan du förlåta dig själv om något händer?

Jag vill inte utsätta mina hundar för obehag alls. Förstås. Men jag inser ju mer jag skriver att det är ju det jag gör varje dag just nu. Antingen får de inte vara med - nåt som de egentligen avskyr, eller så är barnet i närheten. Och ingen av dem är ju särskilt i barnet...

Jag har tidigare levt ett riktigt hundliv, aktiv på bruks, tränat mycket, tävlat, utställningar prov osv. Och älskar det! Men jag hinner inte nu. Inte alls.

Jag älskar båda hundarna och de har hjälpt mig genom svåra tider så det gör fysiskt ont att tänka på att de inte skulle finnas hos mig.

Men det gör fan ont att tänka på vad som kan hända också.

 

[Raderad medlem 94602]

Hund 1 hade jag absolut omplacerat. Den hade iaf inte stannat kvar i hushållet för varken sin eller barnets skull.
Hund 2 hade jag hållt avskilld från barnet under de perioder på dygnet när barnet är aktivt. När barnet sover, man myser i soffan, är ute och går osv hade den fått hänga med som vanligt, dvs stunder där man har bra kontroll och uppmärksamhet.

 

[Lovisaleonora]

Hund 2 hade jag hållt avskilld från barnet under de perioder på dygnet när barnet är aktivt. När barnet sover, man myser i soffan, är ute och går osv hade den fått hänga med som vanligt, dvs stunder där man har bra kontroll och uppmärksamhet.

Det hade jag sett som ett alternativ om jag inte tvingats isolera hunden -utan hundkompis

 

[Tonto]

Och det finns ingen möjlighet att göra dem bekväma?

Barnet går/springer så är rätt snabb med

Fan jag vill inte ha hund om inte hundarna kan vara med

Nej, inte så länge barnet gör som det gör. Det är nog lättare att träna barnet än att hundarna ska acceptera saker som de tycker är obehagliga.

 

[TinyWiny]

Jag svarar på din första fråga. Jag tycker att hundar runt barn ska veta att de kan, får och ska gå undan om barnet blir i deras ögon jobbigt och de ska göra det utan oro och utan rädsla. De ska kunna gå och lägga sig precis som i många andra situationer när de vill vara ifred eller bara sova. De ska ha en fredad plast dit barnet inte under några som helst omständigheter får gå.

Vid lek ska de vara mjuka och lyhörda, inte försöka uppfostra utan gå därifrån istället. Att hunden ignorerar barnet och går ser jag som bättre än att de intrigerar med barnet i många fall.

Att ha hund så som du beskriver var orsaken till att jag var hundlös när mina barn var riktigt små. Jag ville inte leva så varken med mina barn eller djur. Min yngsta var fyra när vår familj blev komplett och den hunden var den bästa hunden jag någonsin kunde önskat mig i den situation som var. Så mjuk och så snäll. Visade hur fantastiskt livet med djur kan vara för mina barn och var den där trygga lufsen som kom och la sig i deras sängar, tröstade när bara han förstod, ja han var fantastisk och tårarna kommer nu när jag skriver om honom. En hund med ett hjärta av rent guld var han och jag är så tacksam för att vi fick ha honom i våra liv
Barnen var då så stora (4 och 6 år) att de kunde förstå att även hunden hade känslor, behov och vilja och de kunde respektera det och inte bete sig illa mot hunden av oförstånd.

 

[Lingon]

Barnet måste respektera att hundarna ska få vara ifred. Går inte det så måste de vuxna i familjen se till att de får vara ifred. Alla hundar trivs inte med barn. Man kan inte lära en hund att trivas med barn om den inte gör det naturligt. Man måste lära barnet att anpassa sig efter hunden.

På din beskrivning låter det inte som hundar jag varit bekväm att låta mitt lilla barn träffa. Men du känner dem alla bäst själv. Lyssna inte på vad andra tycker. Gå efter vad du anser är det bästa. Det är ju du som står där med ansvaret, inte alla som tycker att det inte är så farligt.

 

[Sofie.S]

Vi hade en hund som vallade och blev stressad när barnen sprang och det resulterade i en naffsning, den hunden passade inte i en småbarnsfamilj helt enkelt.
Vår fralla går frivilligt fram och umgås med barnen och han får utstå en del hårda klappningar, spring och stoj. Men han är också en riktigt barnvänlig hund! Går han ifrån barnen så får de lämna honom i fred.
Men han äter tex bara om barnen matar eller kastar hans mat i gräset annars ligger maten orörd hela dagen. Han gillar verkligen barnen!

Jag skulle aldrig klara av att ha en hund som jag inte litar på, det skulle ta för mycket energi och engamang. Alla i ”flocken” måste tycka om eller acceptera varandra.

 

[mackan]

Vi har uppfostrat barnen i familjen väldigt disciplinerat ända från början att hunden inte är en leksak och att när den går undan så ska den få vara ifred, samt då givetvis noga vaktat barnet när denne interagerat med hunden och ingripit om det blivit ”åt fel håll” direkt gällande barnets beteende.

Vår hund är jättefin med barnen och nu när barnen är större (2 och 4 år) har hunden även en hel del ut av barnen - de kastar tex gärna boll med den, samt vi vuxna kan tex vara med i lek där barnen får gömma sig och sen letar hunden upp dem - väldigt poppis

Båda barnen är JÄTTEfina med hunden utifrån att vi som sagt redan från början hållt en nogsam linje. De tar aldrig hårt i honom, låter honom vara ifred när han inte vill vara med dem. De har även respekt för hunden på ett sunt sätt i det att de lärt sig att han tex kan råka välta dem om de härjar runt mitt samtidigt som det kommer folk och hunden då styr runt en del och ska hälsa på folk osv

Hunden tycker jättemycket om barnen! Jag tror inte han hade gjort det om han inte från första början fått så nogsam möjlighet att aldrig bli antastad av barnen/alltid ha rätten på sin sida att få vara ifred när han inte vill vara med osv. Det är en väldigt snäll vänlig hund om än väldigt ”aktiv i kropp och själ” (tollare), Han är så pass snäll och vänlig att jag tror han skulle ha kunnat fara väldigt illa under dålig hantering/stress från barnen utan att ens fundera på att säga till dem.

Vi har även från första början uppfostrat barnen runt katterna och de är lika bra där utifrån vad vi lärt dem. Försiktiga med katterna, aldrig nånsin ta hårt i dem, lyfta eller bära eller springa efter katten.

Båda små barnen kommer och frågar nån av oss vuxna när de vill gosa med katterna, om de kan få ha katten i knät, och då är vi med .
De har fått vara med jättemycket runt katterna - ge mat, vatten, medicin osv. Ser sig för och förstår att ”katten kan gå sönder” om man snubblar över den/trampar på svansen osv.

 

[mackan]

@Skugga jag hann inte innan tiden gick ut, men som reflektion till din situation i kombo med mina egna erfarenheter i mitt tidigare inlägg så tycker jag det låter som dina hundar inte riktigt trivs utifrån hur barn i hushållet påverkar dem och de anpassningar du upplever att du behöver göra för dem i samband med det.
Jag har inget svar på vad jag tycker du bör göra/inte göra osv, det kan bara du känna vad som känns rimligt/rätt .

Tufft och jobbigt förstår jag verkligen att det är utifrån det du uttrycker du känner !

 

[Snurrfian]

Du tycker det låter så pass allvarligt alltså? Många runt omkring rycker på axlarna och tycker det är normalt och att jag är hönsig

Hur skulle du visa hund 2 att du uppfostrar och inte hunden?

Hund 2 är väldigt beroende av hund 1, eller av andra hundar kanske jag skulle säga. Har tänkt tanken att låta hund 1 få ett nytt hem men är rädd att hund 2 skulle vantrivas som ensamhund.

Ja hunden visar att den inte trivs med situationen, det anser jag är allvarligt. När det gäller hund 2, jag skulle se till att den aldrig hamnade i någon situation där den anser att den behöver uppfostra barnet.
Jag har som @mackan uppfostrat barnen hårt i att alltid låta hunden vara ifred. Kommer hunden fram till dig så är det fritt fram att klappa/gosa men aldrig någonsin följa efter en hund som går iväg och aldrig någonsin gå fram till en hund som sover/vilar. Ligger hunden mitt på golvet får den skylla sig själv att den är i vägen men på sovplatser är den total fredad.

 

[niardasp]

Min ena hund är som du beskriver din första. Nu har jag inga barn och det finns inga små barn han behöver träffa på regelbunden basis, så det fungerar. Jag har dock redan tänkt att skulle jag få barn så kan inte den här hunden vara kvar, han skulle inte må bra då. Precis dom du beskriver skulle det bli en stress både för mig och för hunden vad gäller att försöka undvika situationer där barn eller hund kan fara illa. Jag skulle inte orka det utan vill ha en hund som jag inte behöver övervaka till 100% för att det finns en risk att den biter.

 

[Milosari]

Jag tror nog att det hade kunnat gå om du inte var gravid. En 1,5-åring förstår inte ett nej och när man är stor och tung så hinner man inte rent fysiskt stoppa barnet. Förutsatt att den skrajsna hunden inte mår dåligt hela tiden då. Nu tror jag att det blir svårt även med den trygga.

Hundar som inte gillar/är rädda för barn kan visst lära sig att acceptera och t o m tycka om familjens barn, men det är inte helt enkelt att komma dit. Får hundarna mest negativa erfarenheter av barnen så förstärks istället obehagskänslan.

Sedan är barn olika. Min egen är en liten daredevil med en raket i baken... Det är först nu när han är ett år äldre som han börjar förstå (och acceptera) ett nej. Han vet om att man bara får klappa ena hunden. Men han är så fysisk själv att klappar snabbt blir till kramar och pussar, eller att han använder hunden som trumma. ”Klappa lagom” är ett svårt begrepp för den vars hjärna är för outvecklad för att förstå hur någon annan upplever det jag gör.

I den otrevligare skalan så är det ju så att barn inte är snälla alltid. Titta på små dagisbarn, de kastar sand på varandra för skojs skul och slåss när de inte får sin vilja igenom. Impulskontrollen är, tillsammans med den empatiska förmågan, mycket dåligt utvecklad. Barnet kan alltså inte bete sig bättre oavsett hur bestämt vi fostrar (förr eller senare blir hjärnan tillräckligt utvecklad och impulskontrollen blir bättre som tur är). Det kommer en familjehund att behöva stå ut med. De som påstår annorlunda har 1) en annan sorts barn eller 2) hundarna undanstängda i alla situationer som kan spåra ur.

 

[Red_Chili]

Jag tycker det låter som absolut bäst att omplacera båda hundarna. De trivs inte, du trivs inte, det kan bli farligt för barn/hundar, du hinner inte heller med hundarna som förr... Varför ha kvar dem? Har de inga problem i övrigt så kan det omöjligt vara speciellt svårt att hitta lämpliga hem till dem. Det finns många hem utan småbarn.

Sedan kan tilläggas att jag aldrig hade funderat på "hur hundar bör bete sig runt barn". För mig är frågan enbart omvänd, dvs "hur bör barn bete sig runt hundar". Så länge hunden är trygg och tillräckligt uppfostrad för att kunna vara i ett möblerat rum så har jag svårt att se att det skulle bli problem med barn, så det enda potentiella problemet jag ser är just om hunden inte är trygg och det är inget man uppfostrar hunden till att bli utan något man ger den möjlighet att vara.

 

[mackan]

För mig är frågan enbart omvänd, dvs "hur bör barn bete sig runt hundar". Så länge hunden är trygg och tillräckligt uppfostrad för att kunna vara i ett möblerat rum så har jag svårt att se att det skulle bli problem med barn, så det enda potentiella problemet jag ser är just om hunden inte är trygg och det är inget man uppfostrar hunden till att bli utan något man ger den möjlighet att vara.

Så klokt !