Hundar och barn

[Lazy Lady]

Hur tycker ni att hundar bör bete sig runt barn? Var går er gräns för när hunden/barnet inte fungerar?

Jag har 2 mindre hundar, ett barn på snart 1 1/2 år och är gravid med beräknad ny bebis i höst. Jag tycker inte att det funkar så bra med mina hundar och barnet, men efter att ha pratat med folk runt omkring kanske jag överreagerar? Har jag för höga krav på hundar och/eller barn?

Barnet är... som barn i den åldern är. Nyfiken, framåt, med lite kroppskontroll och ingen självbevarelsedrift. Jag håller barnet undan hundarna så mycket jag kan när min uppmärksamhet är splittrad, typ matlagning eller vad ni vill. Fysiskt med galler, olika rum osv, När de är tillsammans stoppar jag barnet, ber ofta hundarna flytta på sig... Ja, vaktar så de inte ska vara oövervakat nära. Tillsammans klappar, gosar, matar vi. Barnet älskar hundarna och när jag styr upp funkar hundarna också bra.

Hundarna reagerar olika på barnet när jag inte är precis bredvid, men jag är inte nöjd med någon av dem... Hund 1 flyttar sig innan barnet är närmare än en meter. Mer ängslig i sitt kroppsspråk, visar obehag tex när barnet springer/skriker. Jag är orolig för vad som händer om/när den här hunden trängs. Tidigare har hunden markerat kraftigt i sådana situationer, vid ett tillfälle bitit mig.

Hund 2 ser barnet som en valp, tror jag. Hunden flyttar sig "i sista stund", verkar tillfreds med det mesta stöket - men precis som med en valp, antar jag, visar den här hunden också när det är nog. Barnet fattar ju dock inte det, och där en valp hade slängt sig på rygg fortsätter barnet tills jag hinner stoppa, och här är jag rädd att hunden säger till "på skarpen". Och "på skarpen" kan ju tex kosta barnet ett öga, även om det inte är meningen.

Jag känner att vardagen är begränsad. Jag saknar att umgås med hundarna och ha dem nära som förr, men litar inte på att det ska gå smärtfritt. Allt oftare stänger jag ute hundarna för att slippa oron. Graviditeten gör att jag är långsammare, och jag vet ärligt talat inte hur jag ska kunna passa som jag gör nu, med en bebis att ta hand om.

Men kanske är jag orolig i onödan? Är det kanske helt normalt och ingen fara? Vad tycker ni?

Vi har en 14mån gammal son och väntar syskon i höst och vi har 2hundar så vi har det rätt lika på den fronten

Vår äldsta tik (8årig labbe) kräver sin space och ljudar lite (småmorrar) och går undan när sonen kommer och är för klumpig (typ försöker krypa över henne), lillhunden (2årig tik) accepterar allt utom regelrätta ”pälsdrag” vilket tack och lov händer otroligt sällan. Men båda hundar markerar med ljud om han är för hårdhänt och han lyssnar på dem och slutar/går ifrån direkt när det uppstår såna situationer.

Vi har varit väldigt noga sedan han började bli mobil att säga till honom att vara försiktig när han klappar dem och hundarna säger vi till om dom är för närgångna när han äter tex, dom vet att han har en halvmåne med mat runt stolen men dom får vänta tills det är ok för vår del eftersom labben är totalt bottenlös och alltid hungrig och inte har nån som helst pejl på vad som är fingrar och mat men Bretonen däremot är superförsiktig. Sen gäller samma åt andra hållet, när hundarna äter får Sammy inte vara nära. Kan han inte acceptera att låta dem vara ifred så får han vara i famnen tills dom är ätit.
Ömsesidig respekt.

Men man ska aldrig lita på nån hund till 100% ihop med barn, eller på nåt barn ihop med hund för att vända på det. Barn har ingen större pejl på var gränserna går, och det är lätt att det blir fel.
Men vi accepterar att hundarna säger ifrån med ljud när botten är nådd, men vi skulle aldrig aldrig lämna dem utan uppsikt även om vi har otroligt tålmodiga hundar.
Det man kan göra är att försöka förutse farliga situationer och vara med och försöka lära barnet riktigt tidigt att vara försiktigt. Barn ser mkt hur man själv hanterar hundarna och tar gärna efter, Sammy föser i sin tur undan hundarna vänligt men bestämt och säger ”ne” om dom är för nära.
Men hade jag vetat med mej att jag hade en hund som hade lätt till att bita av ilska gentemot barn hade jag omplacerat alt skaffat hundgård och sett till att ha dem åtskilda när jag inte kan ha uppsikt, typ vid matlagning.

Hoppas det inte blev för rörigt

 

[vallhund]

När Fähunden var ca 4 år

tillbringade han nätterna jag arbetade hos en familj med ett barn i börja resa sig o gå åldern. Han stod kvar när barnet grabbade tag i hans relativt korta päls för att häva sig upp. Familjen hade även en bruksschäfer, hon gick undan från barnet när barnet kom för nära. Han var med på att barnet började gå.

 

[LaMagia]

Du säger att en valp kastar sig på rygg när en vuxen hund säger att det är nog, men det är ju inget en valp är född med utan något de lära sig. Jag ser hur mina vuxna chowar uppför sig runt min lilla mopsvalp och de sätter gränser när de tycker att det räcker, men om de inte menar det till 100% så märker valpen det och fortsätter att retas...
Grejen är att med ett barn så ska hunden aldrig tvingas in i en situation där den måste sätta gränserna, för det brukar vara samma sak som att skriva under den egna dödsdomen... Vem vill ha en hund som inte är säker mot barnen...
Alltså blir det ditt jobb att sätta gränserna så att hunden aldrig hamnar i en situation där den måste freda sig. Hunden måste alltid kunna dra sig undan dit barnet aldrig någonsin har tillträde samt känna sig trygg i att det är du som sköter uppfostran av den lilla så att hunden slipper. Samtidigt gäller det att hunden inte ser det som ett straff att förpassas till sin bädd/trygga vrå, för då skapar det lätt en svartsjukesituation.

 

[Sofie_B]

Hur tycker ni att hundar bör bete sig runt barn? Var går er gräns för när hunden/barnet inte fungerar?

Jag har en tax på 14 år som alltid har varit min bebis. När jag blev gravid förändrades allt. Hon tog avstånd och har sedan dess inte alls velat vara nära mig och "med" mig som innan. Söker sig mer till mannen och hans stora barn (9 och 11). Jag blev väldigt förvånad men det känns kanske naturligt. Nu är sonen 5 månader. Han har fram tills nyligen varit rätt ointresserad av hunden och hon av honom. Nu har han börjat vilja ta på henne/dra henne i pälsen, vilket han såklart inte får. Jag håller bort honom. Tyvärr är hunden inte helt att lita på med bebis, det har hänt att hon har bitit honom i benet (löst när hon har lekt med en leksak, är som att hon blir överexalterad och sedan går över till att ta tag i bebis), att hon krafsar på honom (har hänt flera gånger, alltid när han har bajsblöja och hon känner doften) och att hon hoppar upp i soffan där han ligger och kliver på honom, helt utan att bry sig. Hon gör det aldrig i försvar utan tycker hon att bebis är jobbig väljer hon alltid att gå undan, vilket jag tycker är en sund reaktion hos en hund och något man ska respektera och underlätta genom att begränsa barnets rörlighet.

Min gräns kommer att gå vid om hon visar aggressivitet. Hennes nuvarande reaktioner är inom ramen för OK för oss och förhindras lätt genom att man helt enkelt inte ger henne tillgång till barnet. Men visst, jag kommer nog att ta bort henne tidigare nu när bebis finns än jag hade gjort annars, mycket för att hon distanseras från övriga familjen och blir lite deppig av det och ett deppigt liv bör hon inte få leva.