Hund och små barn?

[Monstermom]

Gått och funderat på det här på hundpromenaden (ja... det finns en anledning att jag bestämt mig för att hålla mig ifrån forum! ), och kommit fram till att den riktiga svårigheten (som jag ser det då) blir just med barn inblandade. Om man tänker sig situationen där ena ungen tar hundens kamptrasa, håller den över huvudet och skuttar runt och ropar "ahahahahaaaaa, nu är den min!!! ", hunden tar naturligtvis det som en viss inbjudan, och ungen blir ordentligt av med trasan (utan ilska från hunden). Jag (som hundmänniska) tar helt sonika och lyfter ungen på fötter, borstar av honom och frågar om han lärt sig något, och förväntar mig en liknande reaktion från pappan. Medan om partnern ogillar hundar så blir det "waaah, ditt odjur skadade barnet! "... Några blåmärken och skrubbsår stör inte mig (inte mer än vad det gör om det handlar om att lära sig cykla, tex), men jag har sett hur vansinniga en del blir bara för att det är just en hund som är "orsak" till skadan.

Med barn i bilden så har man ju ett delat ansvar för hur barnens liv ser ut, hur hanterar man att ena parten inte kan acceptera att hunden påverkar barnen (negativt som vissa skulle se det, medan jag tycker hundar kan vara utmärkta storasyskon - blåmärken och allt - och senare småsyskon med det ansvar det innebär), utan mer förväntar sig att den ska vara en hobby som alla andra? Något man kan lägga åt sidan sålänge när det inte passar, eller som kan bete sig som en robot och aldrig göra "fel"?

 

[Snurrfian]

Det är nog antagligen för att jag aldrig har haft hund helt själv, när jag bodde själv passade inte mitt liv med hund, våran förra var vi två om att köpa, jag tränade mycket agility och lydnad, husse gick viltspår och jagade. Med våran nuvarande så skulle nog hunden om han blev tillfrågad höra till mig och mig enbart. Men å andra sidan så är det jag som är hemma, jag som tränar och vid jakten är jag också med till skillnad från förra hunden. Så att husse drar på sig jaktkläderna, det kan lika gärna innebär att hunden får stanna hemma, men när jag klär på mig så får han alltid följa med vilket helt klart märks på hans beteende.
Men husse räknar honom lika mycket som sin hund, även om han med lite avundsjuka i rösten kan konstatera att han inte räknas för fem öre i hundens ögon om jag är i närheten.
Så åker jag på hundträning så är det något jag gör för familjen, likaväl som att tex byta däck, eller liknande som "måste" göras och alltså inget som ens diskuteras. Står det mellan makens hobby och hundträning tex så går alltid hundträning före för det är viktigast.

Sen går det som sagt att ha med sig barn, det är ju lite hur man är själv som person, jag blir lite splittrad när barnen var små, idag så är de dels så pass stora att de gärna väljer att vara hemma själva istället eller så följer de med för att de är intresserade.

 

[Bri]

Min syster har pudel (dock dvärg-). Den har INTE gillat barn, varken familjens egna eller andra. Det är först nu när barnen börjar bli större (8 och 5 år) som de t ex kan klappa henne, hon har varit väldigt misstänksam mot dem innan. Vet inte om det är hunden i sig eller rasen, men kom bara att tänka på det när du nämnde att du var sugen på pudel.

 

[Jenka]

Jag har vänner med barn och (tävlings)hund och det verkar funka bra. Jag räknar med att den dag jag får barn får det bli en salig blandning av att barnet dras runt på hundaktiviteter, att träna hemma när tillfällen ges och att sambon tar hand om barnet när jag är iväg med hundarna. Likaså lär jag få ta hand om barnet när sambon meckar bil

Jag har alltså inte barn än, dock ointresserad sambo. Det är ibland en sån sak som dras upp vid bråk, men nu funkar det rätt bra.
Jag har allt ansvar för hundarna. Han rastar och ser till att de inte är ensamma för länge när jag jobbar på hans fritid. Största problemet är nog snarare att jag älskar att planera och han hatar det, och han därför kände sig låst i början eftersom det blir svårare att sticka iväg längre stunder spontant (med planering går det ju att fixa hundvakt). Han ställer upp men gör inte mer än nödvändigt (bortsett från kel och lite spontana små övningar inne). Min inställning till det är en blandning av tacksamhet och att jag ändå tycker det är självklart att man hjälps åt.
Ena hunden är rätt bråkig och har ställt till med en del (köpte henne som valp 2 veckor efter vi flyttat ihop, den andra hade jag med mig sen innan) i form av söndertuggade saker och att vara allmänt jobbig, hoppig osv. Han vet hur hon är så det är ingen direkt källa till konflikt oss emellan så jag antar att det inte blir "mitt fel om hon skulle putta omkull barnet osv. Jag räknar också med att hundarna vänjer sig
Om det skulle bli faktiska problem att hunden är elak mot barnet anser ju även jag att omplacering kan bli aktuell så det borde inte Heller bli en konflikt.

Man kan inte vara opåverkad av att det finns hund i hushållet, men det funkar utan att båda är intresserade. Jag tolkar dessutom ts som att det har funkat tidigare.

Det största problemet som slagit mig är hur man gör med valp i den åldern de bits. Har dock inte hört nån ha problem med det.

 

[Priscilla]

Kul att så många känt sig engagerade att svara i tråden! Många nya tankar har jag fått och egentligen ännu mer tveksamhet vad gäller att satsa på en hund just nu. Det som känns så surt är att jag har fått ett vikariat som startar runt jul, det hade passat så bra att ta hem en valp nu och kommit en bit på väg med den innan föräldraledigheten är över helt. När vikariatet startar kommer jag att jobba 70 % mest kväll och helg (för barnens skull, för att dom inte ska behöva vara på förskolan så mycket) och även det arrangemanget hade ju passat bra med en ung hund... Vem vet när nästa möjlighet kommer att kunna köpa en valp. Nu finns det ju inte ens någon intressant valp att köpa så egentligen är det väl dumt att gräma sig (rätt kombination kan ju också ta tid att hitta).

Det jag inser när jag läser era svar är att jag nog själv har varit lite blind i fråga om hur jag ser på min situation. Jag har helt förbisett "sambo-frågan"...

Det är stor skillnad på att ha en partner som inte är intresserad av hundar men inte har något emot dem heller, och en som "inte alls tycker om hundar och som helst hade sluppit ha någon" (beskrivningen i TS)...

Min sambo är nog lite mitt emellan de två kategorierna.
Han har alltid stöttat mig i mitt hundintresse. Jag hade hund när vi träffades för åtta år sen, och han har alltid varit med på tävlingar, utställningar och tog med hunden till jobbet på helgerna (frivilligt!). När vi köpte golden retrievern var han med och tittade när valparna var små och körde mig sedan de 40 milen enkel resa för att hämta hunden ( jag hade inget körkort då). Han blev dessutom jätteledsen när vi var tvungna att avliva vår golden, så helt känslolös gentemot våra hundar har han aldrig varit. Annars hade jag aldrig kunnat leva med honom! Så våra hundar som individer har han ju tyckt om och, nu när jag tänker på det, faktiskt också engagerat sig i till viss del.

Däremot har han ju tyvärr den där andra sidan, som inte gillar hundar. Det handlar egentligen mest om att han tycker att de luktar äckligt, hårar och dreglar. Om han fick bestämma skulle hunden bo i hundgård, däremot tycker han mycket om att ha hunden med som sällskap i skogen och på jobbet och han tycker att hunden kan vara till mycket bra nytta. Han klappar hunden, matar hunden (för mkt och med fel saker tyvärr..) och är snäll med hunden.
Kompromissen som vi har kommit fram till är att våra hundar inte får vara i sovrummen, eller i möblerna. Dessutom fungerade det bättre med kooikern vi hade (som inte luktade eller dreglade). Vår golden var liksom äcklig hund personifierad det kan vi skratta åt idag. Han drog med sej halva vattenskålen när han drack, älskade att rulla i lerpölar och äta bajs osv. Man kan ju som sagt välja en ras nästa gång som är lite mindre ..."hundig".

Det som har tillkommit sedan vi fick barnen är väl att han numera anser att bekymren som det medför att ha hund väger tyngre än fördelarna. Han tycker helt enkelt att hunden blir en belastning. Därav känslan av att det kanske är själviskt av mig att fundera på en hund just nu. Om jag velat köpa en hund hade han nämligen inte hindrat mig, för han vill ju att jag ska må bra. Kanske sliter det bara onödigt mycket på förhållandet dock.

 

[Monstermom]

Kul att så många känt sig engagerade att svara i tråden! Många nya tankar har jag fått och egentligen ännu mer tveksamhet vad gäller att satsa på en hund just nu. Det som känns så surt är att jag har fått ett vikariat som startar runt jul, det hade passat så bra att ta hem en valp nu och kommit en bit på väg med den innan föräldraledigheten är över helt. När vikariatet startar kommer jag att jobba 70 % mest kväll och helg (för barnens skull, för att dom inte ska behöva vara på förskolan så mycket) och även det arrangemanget hade ju passat bra med en ung hund... Vem vet när nästa möjlighet kommer att kunna köpa en valp. Nu finns det ju inte ens någon intressant valp att köpa så egentligen är det väl dumt att gräma sig (rätt kombination kan ju också ta tid att hitta).

Det jag inser när jag läser era svar är att jag nog själv har varit lite blind i fråga om hur jag ser på min situation. Jag har helt förbisett "sambo-frågan"...



Min sambo är nog lite mitt emellan de två kategorierna.
Han har alltid stöttat mig i mitt hundintresse. Jag hade hund när vi träffades för åtta år sen, och han har alltid varit med på tävlingar, utställningar och tog med hunden till jobbet på helgerna (frivilligt!). När vi köpte golden retrievern var han med och tittade när valparna var små och körde mig sedan de 40 milen enkel resa för att hämta hunden ( jag hade inget körkort då). Han blev dessutom jätteledsen när vi var tvungna att avliva vår golden, så helt känslolös gentemot våra hundar har han aldrig varit. Annars hade jag aldrig kunnat leva med honom! Så våra hundar som individer har han ju tyckt om och, nu när jag tänker på det, faktiskt också engagerat sig i till viss del.

Däremot har han ju tyvärr den där andra sidan, som inte gillar hundar. Det handlar egentligen mest om att han tycker att de luktar äckligt, hårar och dreglar. Om han fick bestämma skulle hunden bo i hundgård, däremot tycker han mycket om att ha hunden med som sällskap i skogen och på jobbet och han tycker att hunden kan vara till mycket bra nytta. Han klappar hunden, matar hunden (för mkt och med fel saker tyvärr..) och är snäll med hunden.
Kompromissen som vi har kommit fram till är att våra hundar inte får vara i sovrummen, eller i möblerna. Dessutom fungerade det bättre med kooikern vi hade (som inte luktade eller dreglade). Vår golden var liksom äcklig hund personifierad det kan vi skratta åt idag. Han drog med sej halva vattenskålen när han drack, älskade att rulla i lerpölar och äta bajs osv. Man kan ju som sagt välja en ras nästa gång som är lite mindre ..."hundig".

Det som har tillkommit sedan vi fick barnen är väl att han numera anser att bekymren som det medför att ha hund väger tyngre än fördelarna. Han tycker helt enkelt att hunden blir en belastning. Därav känslan av att det kanske är själviskt av mig att fundera på en hund just nu. Om jag velat köpa en hund hade han nämligen inte hindrat mig, för han vill ju att jag ska må bra. Kanske sliter det bara onödigt mycket på förhållandet dock.

Då låter det ju ändå bättre än det intryck jag hade fått.

Om du orkar och det är värt det vet ju egentligen bara du, tyvärr. Men du kan inte tänka dig en vuxen omplacering istället för valp?

Och det är ju inte bara elände och extra svårigheter med hund heller, och som sagt tycker jag det är väldigt positivt för barn att få växa upp med hund. Nu ska jag givetvis inte försöka övertyga dig åt något håll! Men jag tänker att du kanske skulle försöka spalta upp för- och nackdelar tydligt, och se om de förhållandena faktiskt passar en/någon hund - de kanske inte rymmer exakt den hund du först tänkt dig, men med lite anpassning kanske det finns ett hundformat hål av en liten annan typ där istället?

 

[Ginger840]

Nu blir det lite ot men ni som har det så uppdelat hur får ni det att fungera? För mig skulle det vara samma sak som om jag skulle ha allt ansvar för barnen och maken skulle stå bredvid och titta på. Hund och barn ingår i familjen, alltså har alla lika stort ansvar för att se till att alla mår bra. Nu börjar mina barn bli större alltså har de ansvar på sin nivå att ta hand om hunden. Som exempel, är de i köket så går deras ögon nu med automatik till hundens vattenskål för att kolla så det finns frisk vatten, osv.
Sen är det jag som åker på kurser och träningar eftersom jag tycker att det är roligt, men maken har lika ansvar att hunden kommer ut på promenad, att han får mat och att allt ser bra ut.

Hur det funkar med en ointresserad man? Som att vara singel med hund fast med en till person att ta hänsyn till Min man hjälper till om jag ber honom, t.ex. om jag är sjuk, men jag måste be om det. Hans intresse för hunden har minskat dramatiskt sedan vi fick barn.

----

I min bekantskapskrets finns tre typer: De familjer där båda har hund som huvudintresse. Där går det jättebra att kombinera hund och småbarn, de hjälps åt med både barn och hund (oftast har de varsin, minst), reser runt hela familjen på prov och träningar (det är de barnen som växer upp som sökfiggar och i valplådor ).
Sen har vi de familjer där en har huvudintresset men den respektive tycker om och vill ha hund, kanske tar med sig hunden på några löpturer under veckan. Där går det oftast bra att kombinera hund och småbarn, men kanske lite svårare med tävlingar osv.
Slutligen de familjer där endast en är intresserad. Där är det svårare att kombinera hund och småbarn tyvärr. Men det går hoppas jag...
(Slut på OT)

Om jag skulle köpa ny hund skulle jag fundera på följande:
* Rumsrenhet - har jag möjlighet att skicka ut valpen utan tillsyn om den blir nödig och jag håller på att laga mat eller bada barn?
* Uppfostran - har jag möjlighet att ha tillräcklig fokus på valpen vid promenader samtidigt som jag håller koll på en busig tvååring? Alternativt, har jag möjlighet att alltid ta ut valpen utan barn? I mitt fall kan jag inte räkna med att maken alltid kan/vill ta hand om barnen medan jag är ute, varenda dag.
* Ensamhet - har jag möjlighet att ta med valpen hela tiden innan den kan lämnas ensam, när barnen springer ut och in i huset, till lekparken? Vad har barnen för aktiviteter? Dagishämtning/lämning?
* Kan jag ta hand om en valp som ensamstående mamma? Med det menar jag inte skilsmässa , utan bara att inte räkna med att maken kan ta hand om barnen (alltid eller ens oftast).
* Orkar jag??
Om svaret på ovanstående vore ja, skulle jag köra Vad det gäller hundras, skulle jag inte se så mycket till aktivitetsbehov, eftersom jag anser att de flesta hundar behöver ungefär lika mycket (men olika typer), utan till hur lättfostrade de är samt andra egenskaper som kan vara av vikt i ett familjeliv. Dvs undvika raser som behöver tummen i ögat, har mycket vakt etc.

 

[lewellyn]

Vi hade tre hundar när dottern föddes för drygt ett år sedan. En cocker, en lhasa apso och en blandras. Hanhundar, okastrerade. Blandisen omplacerade vi i början av sommaren eftersom han började urinmarkera inomhus precis innan tösen föddes. Cockern dog nyligen och efterlämnade ett stort tomrum i hela familjen, huset, flocken... Vi har ju lhasan kvar, men han blir närmast förnärmad när jag plockar fram klicker eller liknande. Han är en sällskapshund ut i klospetsarna, förutom är han jagar möss eller larmar för besökare. Jag saknar min träningskompis, och vi står nu i kö på en schäfer.

Sambon är inte intresserad av att träna, gå kurs eller så, dock vill han gärna ha en hund till och en stor hund den här gången (lhasan blev kvar hos mig efter en separation så det är ju egentligen ingen av oss som har "valt" honom).

Känner du att du har ork och tid så börja leta tycker jag. Vi har pratat om det i flera år och var på så sätt förberedda, även om cockerns död var lite av en chock. Han var 8 år gammal men jag räknade med att ha honom kvar i minst ett år eller två till...

Dottern är oftast med när jag pysslar med hästarna, så jag räknar med att hon kan vara med när jag tränar hunden också. Det blir ju inte långa stunder i början ändå.

Tillägg: Sambons fritidsintresse innebär ett par kvällar i veckan tröning, plus någon tävling då och då så mina kurser/ev. tävlingar är helt ok för honom. Vi turas om med att passa dottern om den ena eller andra har en sån aktivitet och oftast åker hela familjen med på tävlingarna ändå.

 

[Migo]

Tror det ofta blir så när man tävlar och tränar. Och inte bara ha en hund till hela familjen.

Mina gick inte ens ut på morgonkiss med sambon när jag hade en sån.