Hund och små barn?

[Priscilla]

Kanske skulle jag postat tråden på Förälder, men jag provar här.

För att göra en lång historia kort så fick jag för snart ett år sen hastigt och oväntat ta bort min golden retriever pga höftledsfel. Det var oerhört tungt, i ett halvår gick jag in i ett mörker och en depression pga detta. Många sa till mig att det nog förmodligen var förlossningsdepression men jag är helt övertygad om att det var pga sorg efter min vän.
Nu efter sommaren känner jag att jag har börjat komma upp över vattenytan, men saknaden efter en hund att träna gör sig påmind varje dag. Jag saknar att vara aktiv på hundklubben, träna och tävla. Men jag saknar också sällskapet av en hund i vardagen, promenaderna och glädjen i det lilla.

Nu är det så att jag har två barn som båda är under 3 år (den ena är 1 år och den andra 2,5). Barnen är inte av den stillasittande sorten utan mer av högt och lågt och överallt sorten. Jag har också en sambo som inte alls tycker om hundar och som helst hade sluppit ha någon mer. Han vet att jag vill och är med på det, men vill inte vara inblandad och vill inte ha något ansvar. Jag har sedan min hund dog varit inställd på att vänta med en ny hund tills barnen är kanske 5-6, men det känns just nu som ett halvt liv bort. Olidligt att vänta så länge.

Så, ni med erfarenhet av att ha små barn och hund, funkar det? Förskönar jag det hela? Jag minns ju det dåliga samvetet som jag hade nästan dagligen för att hunden inte fick så mycket mental stimulans som han egentligen skulle mått bra av (jaktgolden).. Det är bara det att såna detaljer bleknar med tiden just nu minns jag mest hur kul han och sonen hade när dom hjälptes åt att gräva hål i gräsmattan, hur roligt vi hade med vännerna i träningsgrupper och de härligt långa barnvagnspromenaderna.
Den här gången har jag dessutom siktet inställt på en mellanpudel, just för att jag inte vill skaffa en hund med ett stort aktiveringsbehov som jag inte kan uppfylla. Jag vill ha en kompis att träna lydnad, rallylydnad och agility med och som kanske kan hänga med mej till jobbet i framtiden (drömmen är att arbeta med vårdhundar). Därför ska den också tycka om folk och vara tillgänglig. Jag arbetar som sjuksköterska i kommunen, jobbar varierade arbetstider och har tillgång till hundvakt de dagar som blir långa. Sambon jobbar dagtid mån-fre. Vi bor i hus med inhägnad tomt. Jag vill ha en hund som är lätt att fostra, inte har viltintresse och med lättskött päls (helst ska den inte fälla). Helst ska den inte dregla eller lukta så mycket (sambons önskemål.)
Därför känns pudel som en optimal ras för våra behov och kriterier.

Är det själviskt av mig att vilja skaffa en hund igen? Bör jag vänta? Ni uppfödare som inte vill sälja till småbarnsfamiljer, hur tänker ni?

Bild på äldsta sonen och vår fina, saknade Sune

 

[Pia]

Barnen tror jag inte är nåt stort problem, sambon däremot ser jag som ett väldigt stort problem.
Att skaffa en hund när partnern inte vill bli inblandad och inte vill ta något ansvar är inte juste mot varken sambo eller hund. Dessutom tror jag det blir svårt rent praktiskt med en sådan lösning. Om sambon är hemma och du ska iväg på något, ska du skaffa hundvakt då för att han inte vill vara delaktig?

 

[Priscilla]

Barnen tror jag inte är nåt stort problem, sambon däremot ser jag som ett väldigt stort problem.
Att skaffa en hund när partnern inte vill bli inblandad och inte vill ta något ansvar är inte juste mot varken sambo eller hund. Dessutom tror jag det blir svårt rent praktiskt med en sådan lösning. Om sambon är hemma och du ska iväg på något, ska du skaffa hundvakt då för att han inte vill vara delaktig?

Det jag menade är att han inte vill gå kurs, gå promenader eller behöva ta med hunden till sitt jobb. Han vill heller inte behöva välja bort sina aktiviteter för att jag t.ex. jobbar helg och hunden inte kan vara ensam. Givetvis tar han hand om hunden när jag är och jobbar och släpper ut den när den behöver kissa, ger den vatten osv. Vår förra hund hade han med sig på jobbet och det ansvaret vill han slippa om vi skaffar en hund igen.

 

[Yrja]

Kanske skulle jag postat tråden på Förälder, men jag provar här.

För att göra en lång historia kort så fick jag för snart ett år sen hastigt och oväntat ta bort min golden retriever pga höftledsfel. Det var oerhört tungt, i ett halvår gick jag in i ett mörker och en depression pga detta. Många sa till mig att det nog förmodligen var förlossningsdepression men jag är helt övertygad om att det var pga sorg efter min vän.
Nu efter sommaren känner jag att jag har börjat komma upp över vattenytan, men saknaden efter en hund att träna gör sig påmind varje dag. Jag saknar att vara aktiv på hundklubben, träna och tävla. Men jag saknar också sällskapet av en hund i vardagen, promenaderna och glädjen i det lilla.

Nu är det så att jag har två barn som båda är under 3 år (den ena är 1 år och den andra 2,5). Barnen är inte av den stillasittande sorten utan mer av högt och lågt och överallt sorten. Jag har också en sambo som inte alls tycker om hundar och som helst hade sluppit ha någon mer. Han vet att jag vill och är med på det, men vill inte vara inblandad och vill inte ha något ansvar. Jag har sedan min hund dog varit inställd på att vänta med en ny hund tills barnen är kanske 5-6, men det känns just nu som ett halvt liv bort. Olidligt att vänta så länge.

Så, ni med erfarenhet av att ha små barn och hund, funkar det? Förskönar jag det hela? Jag minns ju det dåliga samvetet som jag hade nästan dagligen för att hunden inte fick så mycket mental stimulans som han egentligen skulle mått bra av (jaktgolden).. Det är bara det att såna detaljer bleknar med tiden just nu minns jag mest hur kul han och sonen hade när dom hjälptes åt att gräva hål i gräsmattan, hur roligt vi hade med vännerna i träningsgrupper och de härligt långa barnvagnspromenaderna.
Den här gången har jag dessutom siktet inställt på en mellanpudel, just för att jag inte vill skaffa en hund med ett stort aktiveringsbehov som jag inte kan uppfylla. Jag vill ha en kompis att träna lydnad, rallylydnad och agility med och som kanske kan hänga med mej till jobbet i framtiden (drömmen är att arbeta med vårdhundar). Därför ska den också tycka om folk och vara tillgänglig. Jag arbetar som sjuksköterska i kommunen, jobbar varierade arbetstider och har tillgång till hundvakt de dagar som blir långa. Sambon jobbar dagtid mån-fre. Vi bor i hus med inhägnad tomt. Jag vill ha en hund som är lätt att fostra, inte har viltintresse och med lättskött päls (helst ska den inte fälla). Helst ska den inte dregla eller lukta så mycket (sambons önskemål.)
Därför känns pudel som en optimal ras för våra behov och kriterier.

Är det själviskt av mig att vilja skaffa en hund igen? Bör jag vänta? Ni uppfödare som inte vill sälja till småbarnsfamiljer, hur tänker ni?

Bild på äldsta sonen och vår fina, saknade Sune

Jag uppfattade det som att din man inte har ngt intresse av att ha hund, men att han inte har något emot det om du tar det fysiska ansvaret? Det tycker inte jag är ett stort problem om man vet att man har ett fungerande samarbete och tar gemensamt ansvar. Min man vill själv inte engagera sig i hundarna, men han ger dem mat om jag ber honom, tar med dem till jobbet och suckar inte över "mina hundar", utan isf över "våra hundar". Den lilla skillnaden är viktig! Att man gemensamt väljer att skaffa hund, och gemensamt tar ansvar för dem som en del av familjens liv. Sen kan man dela upp det fysiska arbetet hur man vill.

Jag har två barn, 2,5 och 4 år. Vi hade hund när de föddes och skaffade nr 2 för 1,5 år sen. Jag tycker inte att livet med hund och barn är problematiskt på något sätt. Men jag tränar inte hund och jag är hemma mycket. Mina hundar får sin stimulans genom att vara med familjen och promenera. En och annan ridtur (jag rider inte så mkt nu), lek med andra hundar, vi åker och badar etc. Vi anpassar våra familjeaktiviteter så att hundarna kan följa med på det mesta och det innebär ju att hundaktiviteterna är anpassade för barnen. Dvs vi är inte på brukshundsklubben, tävlar eller liknande utan vi gör saker som en familj och tar hundarna med oss. Jag går numera promenader utan barnen sen de blivit lite större, men när de var mindre var de alltid med i vagn eller pulka - gick nästan dagligen i timmar med hundar och barn, i alla väder.

Så det blir nog vad man gör det till. Och man ska nog undvika att ha för höga förväntningar på hundaktiviteterna. Självklart kan man vara på brukshundklubben ibland, kanske kan man tom vara jätteaktiv och tävla som innan. Men man kanske inte ska räkna med det och riskera att bli besviken.

 

[Snurrfian]

Små barn eller inte tro jag spelar mindre roll utan snarare hur hund passar in i ert familjeliv, kommer du ha tiden att träna, aktiverings behovet är stort hos en pudel också, de har relativt stort jaktintresse och visst är de lättlärd, även till sånt de inte borde lära sig.
Fundera över när tiden till hunden skulle finnas i ditt liv, hur mycket tid det är och hur vardagen skulle fungera med barn och åka på träningar.

 

[AgentCarter]

Hur ser du på att ta en vuxen omplacering? Så får du en mer färdig hund som dessutom du har större chans att veta att den passar.

Min historia är väldigt lik din, enda skillnaderna var att min hund var en briard och jag bara har ett barn. Jag köpte en v vuxen dvschnauzer när sonen var två månader, Det har gått väldigt bra, jag har tyvärr gått ner i depression igen från och till och då blir aktiveringen lidande (och allt annat) men min hund klarar det. Barnet aktiverar honom nog ganska bra

 

[Emor]

Jag har en dotter på snart 3 år, och nr 2 påväg. Vi hade pudlar då dottern var yngre, och har nu Bearded Collie, fungerar finfint! Och då har jag hästar, hemma på gården dessutom också. Nu är vi dock två vuxna som tycker hund är kul, och som hjälps åt, hästarna är mina även om maken fodrar ibland.

Det känns som att din sambo är mer av ett ev bekymmer i frågan än vad barnen är.

 

[Monstermom]

Håller med de flesta som skrivit, barnen kan vara med på (en del) hundaktiviteter och hunden kan vara med på (en del) barnaktiviteter. Jag skulle till och med säga att det är väldigt nyttigt (och kul! ) för båda parter. Det viktiga är väl att skaffa en hund som inte behöver mer än du kan ge, alltså hellre en lite för "slö" hund än en som kommer att fara illa i perioder när du kanske inte kommer riktigt ha tid/orka träna särskilt mycket (som när båda ungarna turas om att vara sjuka, och sen smittar dig...). Tävlingsambitioner, varje vardagskväll på klubben, osv, får du kanske vänta med tills nästa hund när barnen är större. Tänk gärna också på att välja en hund som inte är för stor och livlig, eftersom det finns viss skaderisk med barnen även om hunden bara vill väl. (Min hund + ungarna = bowling... ) Som @Kethets skrev kan det vara en god idé att titta på vuxna hundar, så slipper du också värsta valpgalenskaperna (vilka jag som regel älskar, men med två småbarn också... nja ). Barn och hund innebär såklart mer jobb, men det är positivt också - vem av oss är inte glada att vi växt upp med hundar?! (Av oss som har gjort det, såklart. )

Däremot får jag nog tyvärr också sälla mig till "men sambon..."-kören. Det är stor skillnad på att ha en partner som inte är intresserad av hundar men inte har något emot dem heller, och en som "inte alls tycker om hundar och som helst hade sluppit ha någon" (beskrivningen i TS)... Det finns några par i min bekantskapskrets som har det så (och några före detta par som haft det så), och det sliter! För en som ogillar hundar är det nog helt omöjligt att förstå att hunden på något sätt kan prioriteras, händer det en olycka med barnen är hunden ett smutsigt monster, osv. I ditt fall har ni ju haft hund innan så det verkar inte som om din sambo är någon som lär ändra inställning bara han fått prova på att dela sitt liv med hund. Med tanke på vad jag ser omkring mig hade jag inte klarat av att leva så faktiskt, med en sådan konstant källa till konflikt. (Dock skulle jag helt klart ha skuld i motorn i problemet, eftersom jag är för enögd i frågan för att riktigt förstå den "hundhatande" parten. Jag är nog dålig på att anpassa mig.) Å andra sidan hade jag absolut inte klarat av att leva utan hund heller! Så det är ju inte egentligen något jag kan ge några råd om, jag kan bara peka på att jag tror det kan bli ett stort problem...

(Och jag blir upprörd att läsa att du inte fått din sorg över din förra hund accepterad för vad den var! Självklart sörjde du! Och det är inget fel med det, och heller inte det minsta märkligt! )

 

[AgentCarter]

Min sambo tycker inte om min hund, är inte intresserad för fem öre och hade gärna sluppit den.
Han är dock hundmänniska i grunden, vilket kanske gör det enklare. Jag tycker inte det är något jobbigt, hunden bor här punkt slut. Den är min och han behöver inte ta hand om den.

 

[Monstermom]

Min sambo tycker inte om min hund, är inte intresserad för fem öre och hade gärna sluppit den.
Han är dock hundmänniska i grunden, vilket kanske gör det enklare. Jag tycker inte det är något jobbigt, hunden bor här punkt slut. Den är min och han behöver inte ta hand om den.

Bra med flera synvinklar!

 

[attheedge]

Tror inte barn och hund är något problem. Har inte barn själv, men vänner med barn och hund och det fungerar bra!

Min sambo är också hundmänniska men när jag skaffade mallen var det tydligt att det var min hund, han gillade det inte och allt ansvar var mitt. Nu har han också hund, men han engagerar sig inte i mallen om jag inte ber om det. Det funkar om man är medveten om det innan man skaffar hunden.

 

[Ginger840]

Jag har hund, småbarn och en ointresserad (av hunden... ) man. För mig är det oerhört tungt. Hunden är extremt lättsam och följsam. Barnet är det inte ;-) Jag har konstant dåligt samvete, och det sliter att vara fullständigt beroende av en annan, som "ställer upp" för att ens komma ut på de vanliga promenaderna.

Jag skulle aldrig kunna skaffa valp i dagsläget, en valp oavsett ras kräver mycket mer fokus på promenad och hemma för att bli den hund jag vill än vad jag har möjlighet till så länge jag har småbarn.

För mina vänner som har intresserade respektive är läget ett helt annat, men själv, nej, det funkar inte. Tyvärr, för jag hade gärna haft en till

 

[ch791022]

Min sambo tycker inte om min hund, är inte intresserad för fem öre och hade gärna sluppit den.
Han är dock hundmänniska i grunden, vilket kanske gör det enklare. Jag tycker inte det är något jobbigt, hunden bor här punkt slut. Den är min och han behöver inte ta hand om den.

Så har vi också det här hemma. Jag har mina brukshundar och sambon har sin lilla terrier, och skulle vi vara överens för att skaffa hund om vad det skulle vara för hund så hade det aldrig blivit någon hund. Och jag och sambon tränar och fostrar så olika så det hade inte varit schysst mot någon hund att sätta den i den rävsaxen som det varit. Så på alla sätt så har vi helt skilt med hundarna och det är till och med väldigt få gånger som mina lämnas själv hemma med husse, och inte heller ger han dom mat om jag inte sagt till specifikt och satt fram det så att det är färdigt.
Nu har jag visserligen inga barn så just den biten har jag ingen åsikt om, men sambo har jag som sagt
/Camilla

 

[Snurrfian]

Nu blir det lite ot men ni som har det så uppdelat hur får ni det att fungera? För mig skulle det vara samma sak som om jag skulle ha allt ansvar för barnen och maken skulle stå bredvid och titta på. Hund och barn ingår i familjen, alltså har alla lika stort ansvar för att se till att alla mår bra. Nu börjar mina barn bli större alltså har de ansvar på sin nivå att ta hand om hunden. Som exempel, är de i köket så går deras ögon nu med automatik till hundens vattenskål för att kolla så det finns frisk vatten, osv.
Sen är det jag som åker på kurser och träningar eftersom jag tycker att det är roligt, men maken har lika ansvar att hunden kommer ut på promenad, att han får mat och att allt ser bra ut.

 

[Is]

Har inte läst svaren och har själv inga barn men jag är ett av alla 1000tals barn som är uppvuxen men hundar, MÅNGA hundar och här pratar vi inte små sällskapsraser utan aktiva schäfrar, leonberger och nån lika stor blandras.
Så antar att mitt inlägg är ur ett barns perspektiv lite.
Jag och min bror va med på ALLT inom hundvärlden. Mina föräldrar är instruktörer, instruktör för instruktörer och domare. Brukshundklubbars har varit ett andra hem. Jag vart antagligen utplacerad i skogen innan jag ens kunde gå för att vara figurant på sökträningarna okej kanske inte fullt så illa men inte långt ifrån. På vinterpromenaderna fick man helt sonika åka pulka efter hundarna och på somrarna fick man åka cykelkorg för att senare cykla själv.
Hundarna var alltid med, ja till och med på dagis ibland (föräldrakoprativ). Jag tävlade första gången som 5åring, då bara på utställning men det va tillräckligt svårt
Självklart kom jag och min bror alltid i första hand men tror de var få gånger som mina föräldrar behövde välja, vi gjorde det mesta tillsammans. Sedan tvivlar jag inte på att det kanske inte alltid va en dans på roser att prova träna hundarna med två små barn kutandes åt alla håll men det är inget jag har nått minne av och ja kan aldrig minnas att vi som barn kände att vi var till nått besvär på nått sätt så antar att även om det ibland var jobbigt för mamma och pappa så såg dom till att vi aldrig behövde veta det.

Så när det gäller att växa upp med hundar så hade jag nog en av de bästa uppväxten

 

[Is]

Nu blir det lite ot men ni som har det så uppdelat hur får ni det att fungera? För mig skulle det vara samma sak som om jag skulle ha allt ansvar för barnen och maken skulle stå bredvid och titta på. Hund och barn ingår i familjen, alltså har alla lika stort ansvar för att se till att alla mår bra. Nu börjar mina barn bli större alltså har de ansvar på sin nivå att ta hand om hunden. Som exempel, är de i köket så går deras ögon nu med automatik till hundens vattenskål för att kolla så det finns frisk vatten, osv.
Sen är det jag som åker på kurser och träningar eftersom jag tycker att det är roligt, men maken har lika ansvar att hunden kommer ut på promenad, att han får mat och att allt ser bra ut.

Här kommer det nog bli ganska uppdelat när jag hämtar hem en hund och hemma har det alltid varit uppdelat men inte fullt så mycket som vissa här men ändå så att var och en har sin hund(ar) och promenerar, tränar med sin egen hund om man inte går/tränar tillsammans eller nått annat är bestämt pga tex jobb eller liknande men normalt så om alla är hemma så tar man hand om sin egen hund. Maten ges dock alltid samtidigt till alla hundar.

Tror det ofta blir så när man tävlar och tränar. Och inte bara ha en hund till hela familjen.

 

[attheedge]

Nu blir det lite ot men ni som har det så uppdelat hur får ni det att fungera? För mig skulle det vara samma sak som om jag skulle ha allt ansvar för barnen och maken skulle stå bredvid och titta på. Hund och barn ingår i familjen, alltså har alla lika stort ansvar för att se till att alla mår bra. Nu börjar mina barn bli större alltså har de ansvar på sin nivå att ta hand om hunden. Som exempel, är de i köket så går deras ögon nu med automatik till hundens vattenskål för att kolla så det finns frisk vatten, osv.
Sen är det jag som åker på kurser och träningar eftersom jag tycker att det är roligt, men maken har lika ansvar att hunden kommer ut på promenad, att han får mat och att allt ser bra ut.

Ber jag sambon om att gå med min så gör han det, hon får vara hemma om han är hemma, mat ger han men där tar det slut. Jag hade flatten när vi träffades och där var det inga bekymmer, men när jag bestämde mig för en Malle så ville han inte vara med. Fine, då löser jag det själv!
Nu har han tinat och gillar henne, men aldrig i livet att han skulle göra något frivilligt med henne.

Såsom vatten och hundarnas välbefinnande kollar vi båda. Men där går gränsen för han.

 

[Monstermom]

Men ni som har partners som tycker illa om era hundar, hur klarar ni det rent känslomässigt? För mig hade nog det varit den värsta biten (även om det kanske inte verkar vara det för de par jag känner som har det så, utan där är det kanske mer det vardagliga "hundhår i torktumlaren! ", "leriga tassavtryck på golvet! ", "hundjäveln skällde när jag såg på TV! ", "om du ska göra x med hunden så måste jag ha barnen, hur är det rättvist!? ", osv...), för mig är hunden just en familjemedlem. Det känns som en variant av att ta styvbarn med in i ett förhållande, där mannen inte vill veta av dem.

Det är ju skillnad på (för mig i alla fall) att vara helt ointresserad av hund, och att tycka aktivt illa om hund. Det senare skulle jag inte stå ut med, och jag undrar uppriktigt hur ni klarar av att ha det så? (Det är inte något jag kan fråga särskilt mycket om i de fall jag känner irl, eftersom det är som att peta i öppna sår...)

 

[Milosari]

Jag räknar kallt med att det kommer gå att ha barn och 2 aktiva brukshundar samtidigt . Jag har bekanta med både barn och aktiva tävlingshundar och det verkar ju funka för dem i alla fall. Sambon är inte intresserad av träning men har allt ansvar för hundarna när jag inte är hemma. Är jag borta mycket ser han också till att aktivera dem lite utöver de vanliga promenaderna eller tar dem på en extra lång runda. Han ser ju att de behöver det och han vill gärna att de ska må bra. Han är den som helst vill ha barn så dealen blir ju att vi hjälps åt så att det blir bra för alla.

 

[AgentCarter]

Jag hade hund själv innan jag hade sambo, vad är skillnaden egentligen? Nu är jag mycket hemma visserligen men har hundgård så hunden är där om jag jobbar länge/hittar på dumheter. Min sambo kan släppa ut och kissa hunden, men då har hunden en tendens att smita så är enklast så
Vi hade hundar tillsammans ett tag, innan min första gick bort men har ändå alltid varit min och din.
Sen har vi inte haft det smärtfritt då hans hund blev aggressiv och var mycket bråk kring det de 2,5 åren det tog innan han togs bort. Jag hoppas vi kan skaffa en mer gemensam hund i framtiden, men han vill inte ha någon mera någonsin (dock har det varit lite småprat om tx nu senaste, får se hur det blir).

Min sambo klagar inte på min hund särskilt mycket (om han kissar eller bajsar inne blir det) så det går. Visst han säger ibland att han inte tycker om honom men jag fäster mig inte vid det.