Jag kände henne i v 15 första gången. Liknade inget jag känt tidigare. Som ett fladder typ. Gick då flera dagar mellan gångerna jag kände. Efter kanske tre veckor kände jag ngn gång varje dag. Nu känner jag henne flera ggr om dagen. Är 21+0 idag. Hon är riktigt vild och jag känner hur hon vänder sig och hur hon ligger. Har gjort det iaf i 2 veckor nu. Sambon kunde känna utanpå för en vecka sedan första gången och nu kännerc man henne utifrån flera ggr om dagen.
- Gravid - 1år
- Trådstartare Kilauea
- Startdatum
- Status
Lyssning nr 2 på bebis hjärta idag. Puls på 160 så lite högt och högre än förra veckan men jämn iaf. Slog jämt och fint, vilket är det viktigaste.
Nästa vecka är det tid för mitt femtioelfte UL, är för studien den här gången, så blir en ordentlig genomgång av bebis igen.
Min mage har börjat växa nu iaf så nu syns det att jag är gravid men jag har fortfarande inga problem att dölja det med kläder. På gymmet har jag märkt att vissa har börjat kolla mest på mellandelen av kroppen, så det syns allt. På jobbet vet bara två personer om det ännu.
Nästa vecka är det tid för mitt femtioelfte UL, är för studien den här gången, så blir en ordentlig genomgång av bebis igen.
Min mage har börjat växa nu iaf så nu syns det att jag är gravid men jag har fortfarande inga problem att dölja det med kläder. På gymmet har jag märkt att vissa har börjat kolla mest på mellandelen av kroppen, så det syns allt. På jobbet vet bara två personer om det ännu.
Vill bara säga att följande inlägg är inte att jag klagar - mer bara ett konstaterande.
Hur tycker ni att det är allmänt att vara gravid?
Jag mår förhållande vis bra nu, jag har en -vad jag tror är- en lättsam graviditet hittills. Huvudvärken har så smått börjat ge med sig och illamående har sedan länge gått över. Det ända jag kan klaga på är smärta under nedre revbenet på högersida men det är full hanterbart. I övrigt mår jag riktigt bra. Att människor med ett övrig lugnt liv verkligen njuter av graviditeten har jag absolut stor förståelse för. Det är ju sjukt mysigt och spännande
Men nu börjar ändå verkligheten komma ikapp, Jag börjar vara så pass stor nu att det är något av ett hinder i vardagen och då är det ändå nästan halva vägen kvar. .
De flesta här inne har eller kommer väl få ge upp ridningen en kortare period iaf- så även jag, men just ridningen har jag ändå tagit det lugnt med det senaste året så det är ganska lugnt..... MEN hundträningen- det gör mig sjukt frustrerad på så många vis. Dels så är hundträningen den grej som jag verkligen har gemensamt med min pappa och vi träffas varje dag för att träna hund, dels så har jag en sjukt lovande unghund som skulle kunna komma hur långt som helst men nu måste meriteringen av henne vänta trots att hon kommer vara färdig för start inom närmsta månaderna.
Det känns fan surt.
Missförstå mig inte, jag ger gärna upp ridning och hundträning för det lilla mirakel jag bär i kroppen och jag skulle aldrig i mitt liv byta bort det men att gå från att aldrig sitta still till att faktiskt börja inse sina begränsningar ( typ näh det är inte möjligt för mig att vara skyddsfigurant länge till inte heller att tävla min egen hund i skydd, som kräver att vi klarar både skydd spår, lydnad och sök på samma dag) bara så där inom loppet av några veckor är inte jättelätt smällt för min aktiva gärna även om det bara är för några månader fram över.
Är det bara jag som funderar så här? Vet att man typ inte får nämna sådant här högt med risk för att uppfattas som att man inte är glad och tacksam men som sagt tacksam är jag men man måste väl ändå få vara lite frustrerad över de jag inte kan/inte kommer att kunna göra en tid?
Hur tycker ni att det är allmänt att vara gravid?
Jag mår förhållande vis bra nu, jag har en -vad jag tror är- en lättsam graviditet hittills. Huvudvärken har så smått börjat ge med sig och illamående har sedan länge gått över. Det ända jag kan klaga på är smärta under nedre revbenet på högersida men det är full hanterbart. I övrigt mår jag riktigt bra. Att människor med ett övrig lugnt liv verkligen njuter av graviditeten har jag absolut stor förståelse för. Det är ju sjukt mysigt och spännande
Men nu börjar ändå verkligheten komma ikapp, Jag börjar vara så pass stor nu att det är något av ett hinder i vardagen och då är det ändå nästan halva vägen kvar. .
De flesta här inne har eller kommer väl få ge upp ridningen en kortare period iaf- så även jag, men just ridningen har jag ändå tagit det lugnt med det senaste året så det är ganska lugnt..... MEN hundträningen- det gör mig sjukt frustrerad på så många vis. Dels så är hundträningen den grej som jag verkligen har gemensamt med min pappa och vi träffas varje dag för att träna hund, dels så har jag en sjukt lovande unghund som skulle kunna komma hur långt som helst men nu måste meriteringen av henne vänta trots att hon kommer vara färdig för start inom närmsta månaderna.
Det känns fan surt.
Missförstå mig inte, jag ger gärna upp ridning och hundträning för det lilla mirakel jag bär i kroppen och jag skulle aldrig i mitt liv byta bort det men att gå från att aldrig sitta still till att faktiskt börja inse sina begränsningar ( typ näh det är inte möjligt för mig att vara skyddsfigurant länge till inte heller att tävla min egen hund i skydd, som kräver att vi klarar både skydd spår, lydnad och sök på samma dag) bara så där inom loppet av några veckor är inte jättelätt smällt för min aktiva gärna även om det bara är för några månader fram över.
Är det bara jag som funderar så här? Vet att man typ inte får nämna sådant här högt med risk för att uppfattas som att man inte är glad och tacksam men som sagt tacksam är jag men man måste väl ändå få vara lite frustrerad över de jag inte kan/inte kommer att kunna göra en tid?
@Is och alla andra
Jag hoppas verkligen inte att någon här ska känna att det klagas. Man får känna precis hur man vill och dela med sig av det. Det är väl det tråden är till för?
Nej, du är inte ensam. Jag har nog också en "lätt graviditet" hittills. Lite illamående första trimetern, kräktes aldrig. Har vaknat i princip varje natt 1-2 ggr för att gå på toaletten men verkar konstigt nog inte så påverkad av det, jag sjukt mycket piggare än vanligt. Är täppt i näsan men det kan jag hantera (nässpraysmissbrukare
). I själva verket mår kroppen bättre nu än innan, min grundsjukdom har lugnat ner sig verkar det som. Jag har haft lite ont i ryggen/svanken senaste månaden men det är också hanterbart. Lilla bebis lever ju runt som en vilde och jag tycker verkligen om att ligga och "umgås" med bebis både på dagarna, kvällarna och tidigt på morgonen. Jag har världens underbaraste man dessutom som älskar mig nästan onödigt mycket
MEN. Jag mår piss psykiskt. Jag har kraftig ångest som mynnar ut i regelbundna panikångestattacker. Skräcken inför en förlossning känns som om den håller på att ta kål på mig ibland, jag klarar inte ens av att höra talas om det eller läsa något om det. Jag vill bara skrika, springa långt bort och göra vad som helst för att det ska försvinna. Jag känner att jag hellre dör/gör mig illa än är med om det. Mitt självskadetänk gör mig faktiskt rädd. Det blir bara värre och värre. Verkligheten kommer ikapp. Jag väntar på att den psykolog BM har kopplad till sig ska ta kontakt med mig så hjälp antar jag är på gång. Jag började gråta av kallelsen till gynekologisk cellprovskontroll som damp ner i lådan igår.
Utöver det så känner jag inte igen min kropp rent funktionsmässigt. Här om dagen fick jag kliva ner från pilatesbollen och göra crunches på golvet för att jag inte klarade att hålla ihop magmuskulaturen ordentligt. Det är jobbigt för MAGEN att göra armhävningar. Det känns som om min mage håller på att sakta dö och ändå fixar jag övningar som många andra gör. Men för mig är det verkligen en sorg att känna att de sakta försvinner ifrån mig. Jag är som en skalbagge om jag hamnar på rygg. Jag sörjer att min mage troligtvis inte kommer bli sig själv igen. Den har alltid varit sjukt stark och klarat vad som helst. Jag fixar heller inte längre att träna på övrigt sätt som jag vill, har sysslat med styrkelyft i många år.
Har fortfarande inte gått ut "officiellt" med att vi väntar barn, bara närmaste släkt och vänner som vet. Jag vill inte att andra ska veta för jag vill inte att alla ska fråga runt omkring. När någon säger "åh, vad roligt! Grattis!!" så vet jag knappt vad jag ska svara. Blir oftast "Tja, vi får väl se...". För jag känner inte "ÅH, VAD KUL!". Jag är rädd för hur livet ska bli. Hur jag ska klara att jobba, leva och ge mitt barn allt hon behöver. Det ger mig ångest redan som det är, att tiden inte räcker till.
Nu blev det långt och "gnälligt" här med.
Jag hoppas verkligen inte att någon här ska känna att det klagas. Man får känna precis hur man vill och dela med sig av det. Det är väl det tråden är till för?
Nej, du är inte ensam. Jag har nog också en "lätt graviditet" hittills. Lite illamående första trimetern, kräktes aldrig. Har vaknat i princip varje natt 1-2 ggr för att gå på toaletten men verkar konstigt nog inte så påverkad av det, jag sjukt mycket piggare än vanligt. Är täppt i näsan men det kan jag hantera (nässpraysmissbrukare
). I själva verket mår kroppen bättre nu än innan, min grundsjukdom har lugnat ner sig verkar det som. Jag har haft lite ont i ryggen/svanken senaste månaden men det är också hanterbart. Lilla bebis lever ju runt som en vilde och jag tycker verkligen om att ligga och "umgås" med bebis både på dagarna, kvällarna och tidigt på morgonen. Jag har världens underbaraste man dessutom som älskar mig nästan onödigt mycket MEN. Jag mår piss psykiskt. Jag har kraftig ångest som mynnar ut i regelbundna panikångestattacker. Skräcken inför en förlossning känns som om den håller på att ta kål på mig ibland, jag klarar inte ens av att höra talas om det eller läsa något om det. Jag vill bara skrika, springa långt bort och göra vad som helst för att det ska försvinna. Jag känner att jag hellre dör/gör mig illa än är med om det. Mitt självskadetänk gör mig faktiskt rädd. Det blir bara värre och värre. Verkligheten kommer ikapp. Jag väntar på att den psykolog BM har kopplad till sig ska ta kontakt med mig så hjälp antar jag är på gång. Jag började gråta av kallelsen till gynekologisk cellprovskontroll som damp ner i lådan igår.
Utöver det så känner jag inte igen min kropp rent funktionsmässigt. Här om dagen fick jag kliva ner från pilatesbollen och göra crunches på golvet för att jag inte klarade att hålla ihop magmuskulaturen ordentligt. Det är jobbigt för MAGEN att göra armhävningar. Det känns som om min mage håller på att sakta dö och ändå fixar jag övningar som många andra gör. Men för mig är det verkligen en sorg att känna att de sakta försvinner ifrån mig. Jag är som en skalbagge om jag hamnar på rygg. Jag sörjer att min mage troligtvis inte kommer bli sig själv igen. Den har alltid varit sjukt stark och klarat vad som helst. Jag fixar heller inte längre att träna på övrigt sätt som jag vill, har sysslat med styrkelyft i många år.
Har fortfarande inte gått ut "officiellt" med att vi väntar barn, bara närmaste släkt och vänner som vet. Jag vill inte att andra ska veta för jag vill inte att alla ska fråga runt omkring. När någon säger "åh, vad roligt! Grattis!!" så vet jag knappt vad jag ska svara. Blir oftast "Tja, vi får väl se...". För jag känner inte "ÅH, VAD KUL!". Jag är rädd för hur livet ska bli. Hur jag ska klara att jobba, leva och ge mitt barn allt hon behöver. Det ger mig ångest redan som det är, att tiden inte räcker till.
Nu blev det långt och "gnälligt" här med.
Kan slänga in lite nojja. Vad är risken att de inte finns ett levande foster i vecka 14-15? Gick tyvärr inte att tidigarelägga tiden så att de även passar min man, han jobbar som pa och kan inte gå mitt i dagen
Tycker inte jag känner några syptom alls nu. Behöver inte ens upp på wc mera mitt i natten vilket jag gjort i två veckor. Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa
Tycker inte jag känner några syptom alls nu. Behöver inte ens upp på wc mera mitt i natten vilket jag gjort i två veckor. Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa
Om jag inte kommer ihåg fel så är det väl runt de veckorna som kallas för "spökveckorna"? Många börjar må bättre, hormoner stabiliseras (kan göra att man inte känner sig kissnödig lika ofta, senare i graviditeten är det ju snarare bebis som trycker på), vilket gör att många blir nojiga över att må så pass bra. Risken försvinner ju aldrig men sannolikheten minskar ivarjefall ju längre man är gravid att något ska gå tokigt.
Men jag förstår din paranoia, vågar fortfarande inte lita på att allt ska gå vägen, är i v.14 (13+2) så jag har ju gått längre än föregående två graviditeter, men oro är väl nåt man ska leva med antar jag
Idag är det dags för första ordentliga besöket hos Bm. Lyssna på hjärta o mäta magen och sånt antar jag.
Ska även be om intyg på hur lång gången jag är inför vår utlandsresa. Åker 23 maj. Kommer vara exakt i v.26 då. Ska bli så skönt att komma bort en vecka o bara ha det skönt med dottern innan lillebror kommer i höst.
Lite på samma spår som ni andra. Tycker också det är jobbigt just nu. Första graviditeten hade jag knappt några besvär alls och mådde toppen fram till typ v34-35.
Den här gången brottas jag sedan ett antal veckor med foglossning och en jäkla envis halsbränna. Mår illa fortfarande men har lugnat sig så jag spyr inte riktigt varje dag iaf. Känns mest tungt och jobbigt just nu. Har rätt mkt mage redan jämfört med sist med och den är ju redan i vägen.
Har ju haft ridförbud sedan i början pga blödningar och det börjar också kännas så trist att bara stå o titta på när andra rider min pålle. Säkerligen därför jag har mer besvär nu. Höll igång länge sist och när jag slutade rida i v. 34 nånstans kom ju alla besvär.
Men men. Det är ju värt det i slutändan.
Det var det värsta förra gången tyckte jag. Att inte veta vad som väntade efteråt. Om man skulle klara av det. Tvivlar inte alls lika mkt nu. Är övertygad om att vi kommer avguda det lilla pyret som kommer ut. Men det känns onekligen läskigt att bli tvåbarnsmamma.
Ska även be om intyg på hur lång gången jag är inför vår utlandsresa. Åker 23 maj. Kommer vara exakt i v.26 då. Ska bli så skönt att komma bort en vecka o bara ha det skönt med dottern innan lillebror kommer i höst.
Lite på samma spår som ni andra. Tycker också det är jobbigt just nu. Första graviditeten hade jag knappt några besvär alls och mådde toppen fram till typ v34-35.
Den här gången brottas jag sedan ett antal veckor med foglossning och en jäkla envis halsbränna. Mår illa fortfarande men har lugnat sig så jag spyr inte riktigt varje dag iaf. Känns mest tungt och jobbigt just nu. Har rätt mkt mage redan jämfört med sist med och den är ju redan i vägen.
Har ju haft ridförbud sedan i början pga blödningar och det börjar också kännas så trist att bara stå o titta på när andra rider min pålle. Säkerligen därför jag har mer besvär nu. Höll igång länge sist och när jag slutade rida i v. 34 nånstans kom ju alla besvär.
Men men. Det är ju värt det i slutändan.
Det var det värsta förra gången tyckte jag. Att inte veta vad som väntade efteråt. Om man skulle klara av det. Tvivlar inte alls lika mkt nu. Är övertygad om att vi kommer avguda det lilla pyret som kommer ut. Men det känns onekligen läskigt att bli tvåbarnsmamma.
Om jag inte kommer ihåg fel så är det väl runt de veckorna som kallas för "spökveckorna"? Många börjar må bättre, hormoner stabiliseras (kan göra att man inte känner sig kissnödig lika ofta, senare i graviditeten är det ju snarare bebis som trycker på), vilket gör att många blir nojiga över att må så pass bra. Risken försvinner ju aldrig men sannolikheten minskar ivarjefall ju längre man är gravid att något ska gå tokigt.
Men jag förstår din paranoia, vågar fortfarande inte lita på att allt ska gå vägen, är i v.14 (13+2) så jag har ju gått längre än föregående två graviditeter, men oro är väl nåt man ska leva med antar jag
De är väl nu allt oroande börjar. Vi planerar ju som redan ungens skolgång
(funderar nämligen på att låta ungen börja ett år senare då vi ligger på gränsen till decemberbarn)De är väl nu allt oroande börjar. Vi planerar ju som redan ungens skolgång
Ja och det är nog en lott i livet som förälder att leva med ett visst mått av oro
Det stämde på mig iaf! Den där molvärken från livmodern avtog och jag har för mig att även bröstömheten avtog så jag var övertygad om att det inte skulle finnas ett levande foster vid kub. Men det gjorde det! Sedan kom lite andra symptom efter ett par veckor, främst tröttheten då, men den var jag aldrig av med.Om jag inte kommer ihåg fel så är det väl runt de veckorna som kallas för "spökveckorna"? Många börjar må bättre, hormoner stabiliseras (kan göra att man inte känner sig kissnödig lika ofta, senare i graviditeten är det ju snarare bebis som trycker på), vilket gör att många blir nojiga över att må så pass bra. Risken försvinner ju aldrig men sannolikheten minskar ivarjefall ju längre man är gravid att något ska gå tokigt.
Men jag förstår din paranoia, vågar fortfarande inte lita på att allt ska gå vägen, är i v.14 (13+2) så jag har ju gått längre än föregående två graviditeter, men oro är väl nåt man ska leva med antar jag
Min trötthet har släppt liiiiite lite nu sista veckan så jag börjar äntligen få lite kroppslig ork och känner att jag kanske kommer orka ta hand om den lille också. Men det var helt förskräckligt med tröttheten ända till v 24 alltså.
Jag har sovit upp till 18 timmar per dygn ända tills nu. Men varför skulle inte din mage bli som förr efter förlossningen? Det låter ju som om du har goda odds för det om du var så vältränad innan. Jag har många vänner som man inte kan se på att de fött barn, deras magar är helt platta eller som de var innan.@Is och alla andra
Jag hoppas verkligen inte att någon här ska känna att det klagas. Man får känna precis hur man vill och dela med sig av det. Det är väl det tråden är till för?
Nej, du är inte ensam. Jag har nog också en "lätt graviditet" hittills. Lite illamående första trimetern, kräktes aldrig. Har vaknat i princip varje natt 1-2 ggr för att gå på toaletten men verkar konstigt nog inte så påverkad av det, jag sjukt mycket piggare än vanligt. Är täppt i näsan men det kan jag hantera (nässpraysmissbrukare
MEN. Jag mår piss psykiskt. Jag har kraftig ångest som mynnar ut i regelbundna panikångestattacker. Skräcken inför en förlossning känns som om den håller på att ta kål på mig ibland, jag klarar inte ens av att höra talas om det eller läsa något om det. Jag vill bara skrika, springa långt bort och göra vad som helst för att det ska försvinna. Jag känner att jag hellre dör/gör mig illa än är med om det. Mitt självskadetänk gör mig faktiskt rädd. Det blir bara värre och värre. Verkligheten kommer ikapp. Jag väntar på att den psykolog BM har kopplad till sig ska ta kontakt med mig så hjälp antar jag är på gång. Jag började gråta av kallelsen till gynekologisk cellprovskontroll som damp ner i lådan igår.
Utöver det så känner jag inte igen min kropp rent funktionsmässigt. Här om dagen fick jag kliva ner från pilatesbollen och göra crunches på golvet för att jag inte klarade att hålla ihop magmuskulaturen ordentligt. Det är jobbigt för MAGEN att göra armhävningar. Det känns som om min mage håller på att sakta dö och ändå fixar jag övningar som många andra gör. Men för mig är det verkligen en sorg att känna att de sakta försvinner ifrån mig. Jag är som en skalbagge om jag hamnar på rygg. Jag sörjer att min mage troligtvis inte kommer bli sig själv igen. Den har alltid varit sjukt stark och klarat vad som helst. Jag fixar heller inte längre att träna på övrigt sätt som jag vill, har sysslat med styrkelyft i många år.
Har fortfarande inte gått ut "officiellt" med att vi väntar barn, bara närmaste släkt och vänner som vet. Jag vill inte att andra ska veta för jag vill inte att alla ska fråga runt omkring. När någon säger "åh, vad roligt! Grattis!!" så vet jag knappt vad jag ska svara. Blir oftast "Tja, vi får väl se...". För jag känner inte "ÅH, VAD KUL!". Jag är rädd för hur livet ska bli. Hur jag ska klara att jobba, leva och ge mitt barn allt hon behöver. Det ger mig ångest redan som det är, att tiden inte räcker till.
Nu blev det långt och "gnälligt" här med.
Jag känner som du inför förlossningen, är livrädd främst för skador som inte skall gå att återställa. Sedan är jag även rädd för smärtorna för jag har extremt bra känsel i kombination med rädsla för sprutor så jag tänker inte ta ryggmärgsbedövning och jag tål inte lustgas, blev jättesjuk efter jag fått det förut.
Så jag vill ha snitt, men vet inte hur svårt det är att få det. Fast det skall tydligen gå att få snitt baserat på enbart extrem rädsla.
Min kompis fick det och det var inte så svårt att få då hon var livrädd.
Hoppar in från sommartråden. Jag har ett (preliminärt) beviljat planerat snitt pga psykosociala skäl. Så det går absolut. Läs på om fördelar, nackdelar och risker med både vaginal förlossning och kejsarsnitt, och tänk igenom vad det är med förlossningen som skrämmer dig, och varför. Vi hade nog tur, men jag upplevde att vi fick ett väldigt fint bemötande av förlossningsläkaren, och jag kände verkligen att hon lyssnade på oss. Det knepiga är att du inte har rätt att "beställa" ett kejsarsnitt då sjukvården har ansvaret för att ta ett beslut som är säkrast för både mor och barn rent biologiskt, men de har samtidigt inte rätt att neka dig, och där i limbo kan man hamna om man har lite otur. Du har alltid rätt till en second opinion om du märker att du inte blir lyssnad på.
Första steget är att be din barnmorska skicka remiss om möte med Aurora/specialistmödravården på sjukhuset i din stad.
Socialstyrelsen har givit ut en rapport om kejsarsnitt baserat på moderns önskan - den är jättebra att läsa igenom och reflektera kring.
Vart hittar man den?
Googla så hittar du den, annars har jag på datorn hemma.
Gällande magen så är jag sjukt oelastisk i alla vävnader och att jag ska klara mig utan bristningar etc på magen skulle vara ett mirakel.
Jag kommer också kämpa för planerat snitt men vet att det här på sjukhuset är skitsvårt. För mig handlar det inte bara om rädsla för skador på mig och bebis utan mestadels om trauma från barndomen med sexuella övergrepp/våldtäkt etc. En vanlig gynundersökning tar knäcken på mig psykiskt och jag har i princip bara gjort det en gång vid mitt första cellprov.
Åh vad tiden går sakta, längtar så till RUL i början på Juni. Längtar tills magen börjar synas, v 16 bjuder på att kunna ha sina vanliga byxor och utan kläder syns det en liiiiten mage. När började er mage synas ordentligt? Kvällsmagen kan vara lite svullen här, men morgonmagen är typ platt.
Illamåendet är borta för tillfället och jag njuuuter! Fick däremot en sammandragning häromdagen, hela magen blev bara stenhård. Gjorde inte ont men kändes lite weird.
Har börjat tänka mer om mer på förlossning, och inser vad jag tycker känns lite obehagligt... Det är att många läkare/bm inte bryter i tid när det inte fortlöper som det ska, och snittar istället. Om jag går igenom samma förlopp som Ottisen i vårtrender vill jag bli erbjuden samma utväg, dvs. Snitt. Tyvärr inte så vanligt tror jag utan många gnetar på och ungen SKA ut genom muffen, slutar med typ sugklocka och sfinkterruptur. Tack liksom.
Ang. Hur man mår så kan jag säga att jag mår väldigt upp och ned. Jag började ju nytt jobb i v 12 och har gått från proffs till att inte kunna ett jota. Väldigt jobbigt. Också med gravidhormoner som bara far runt i kroppen och gör kaos... Inte någon kombo. Jag är nog världens tråkigaste sambo, kommer hem på kvällen och typ... Sover. Helt slut verkligen.
Hur bondar era respektive med magen och bebisen? För min sambo är det ganska overkligt än så länge, jag är så plattmagad så det blir ju mer abstrakt för att jag näääästan ser ut som vanligt. Men jag "tvingar" honom att smörja magen varje kväll iaf så han får någon kontakt med Bebben.
En novell senare men behövde nog skriva av mig lite...
Illamåendet är borta för tillfället och jag njuuuter! Fick däremot en sammandragning häromdagen, hela magen blev bara stenhård. Gjorde inte ont men kändes lite weird.
Har börjat tänka mer om mer på förlossning, och inser vad jag tycker känns lite obehagligt... Det är att många läkare/bm inte bryter i tid när det inte fortlöper som det ska, och snittar istället. Om jag går igenom samma förlopp som Ottisen i vårtrender vill jag bli erbjuden samma utväg, dvs. Snitt. Tyvärr inte så vanligt tror jag utan många gnetar på och ungen SKA ut genom muffen, slutar med typ sugklocka och sfinkterruptur. Tack liksom.
Ang. Hur man mår så kan jag säga att jag mår väldigt upp och ned. Jag började ju nytt jobb i v 12 och har gått från proffs till att inte kunna ett jota. Väldigt jobbigt. Också med gravidhormoner som bara far runt i kroppen och gör kaos... Inte någon kombo. Jag är nog världens tråkigaste sambo, kommer hem på kvällen och typ... Sover. Helt slut verkligen.
Hur bondar era respektive med magen och bebisen? För min sambo är det ganska overkligt än så länge, jag är så plattmagad så det blir ju mer abstrakt för att jag näääästan ser ut som vanligt. Men jag "tvingar" honom att smörja magen varje kväll iaf så han får någon kontakt med Bebben
. En novell senare men behövde nog skriva av mig lite...
Åh vad tiden går sakta, längtar så till RUL i början på Juni. Längtar tills magen börjar synas, v 16 bjuder på att kunna ha sina vanliga byxor och utan kläder syns det en liiiiten mage. När började er mage synas ordentligt? Kvällsmagen kan vara lite svullen här, men morgonmagen är typ platt.
Illamåendet är borta för tillfället och jag njuuuter! Fick däremot en sammandragning häromdagen, hela magen blev bara stenhård. Gjorde inte ont men kändes lite weird.
Har börjat tänka mer om mer på förlossning, och inser vad jag tycker känns lite obehagligt... Det är att många läkare/bm inte bryter i tid när det inte fortlöper som det ska, och snittar istället. Om jag går igenom samma förlopp som Ottisen i vårtrender vill jag bli erbjuden samma utväg, dvs. Snitt. Tyvärr inte så vanligt tror jag utan många gnetar på och ungen SKA ut genom muffen, slutar med typ sugklocka och sfinkterruptur. Tack liksom.
Ang. Hur man mår så kan jag säga att jag mår väldigt upp och ned. Jag började ju nytt jobb i v 12 och har gått från proffs till att inte kunna ett jota. Väldigt jobbigt. Också med gravidhormoner som bara far runt i kroppen och gör kaos... Inte någon kombo. Jag är nog världens tråkigaste sambo, kommer hem på kvällen och typ... Sover. Helt slut verkligen.
Hur bondar era respektive med magen och bebisen? För min sambo är det ganska overkligt än så länge, jag är så plattmagad så det blir ju mer abstrakt för att jag näääästan ser ut som vanligt. Men jag "tvingar" honom att smörja magen varje kväll iaf så han får någon kontakt med Bebben
En novell senare men behövde nog skriva av mig lite...
Det är först förra veckan (21) som min mage började ploppa ut. Nu tycker jag att den är gigantisk!!! Hade varit i princip rätt platt tills dess och inte synts så mycket. Utan kläder har jag så klart sett mer rund ut än vanligt men då är jag helt platt normalt.
Bebis pappa har älskat det lilla livet sen dag 1 tror jag. Han är hennes pappa och pratar mycket om henne varje dag. Vill alltid veta hur dagen varit och hur hon hållt igång. Han känner mycket mer samhörighet än vad jag gör tror jag. För honom är det redan det bästa som hänt. Det är snarare så att han blir orolig över att jag är lite bortkopplad ibland och är orolig över att jag inte ska knyta an.
Åh vad tiden går sakta, längtar så till RUL i början på Juni. Längtar tills magen börjar synas, v 16 bjuder på att kunna ha sina vanliga byxor och utan kläder syns det en liiiiten mage. När började er mage synas ordentligt? Kvällsmagen kan vara lite svullen här, men morgonmagen är typ platt.
Illamåendet är borta för tillfället och jag njuuuter! Fick däremot en sammandragning häromdagen, hela magen blev bara stenhård. Gjorde inte ont men kändes lite weird.
Har börjat tänka mer om mer på förlossning, och inser vad jag tycker känns lite obehagligt... Det är att många läkare/bm inte bryter i tid när det inte fortlöper som det ska, och snittar istället. Om jag går igenom samma förlopp som Ottisen i vårtrender vill jag bli erbjuden samma utväg, dvs. Snitt. Tyvärr inte så vanligt tror jag utan många gnetar på och ungen SKA ut genom muffen, slutar med typ sugklocka och sfinkterruptur. Tack liksom.
Ang. Hur man mår så kan jag säga att jag mår väldigt upp och ned. Jag började ju nytt jobb i v 12 och har gått från proffs till att inte kunna ett jota. Väldigt jobbigt. Också med gravidhormoner som bara far runt i kroppen och gör kaos... Inte någon kombo. Jag är nog världens tråkigaste sambo, kommer hem på kvällen och typ... Sover. Helt slut verkligen.
Hur bondar era respektive med magen och bebisen? För min sambo är det ganska overkligt än så länge, jag är så plattmagad så det blir ju mer abstrakt för att jag näääästan ser ut som vanligt. Men jag "tvingar" honom att smörja magen varje kväll iaf så han får någon kontakt med Bebben
En novell senare men behövde nog skriva av mig lite...
På mig syndens det ganska mycket v.12 men folk trodde mest jag blivit fet så inte så mycket baby mage (och ja det är tydligen det folk säger fortfarande och dom använder verkligen ordet FET
) i ärlighetensnamn så tror jag att lite av dessa FET rykten kommer av skadeglädlje från kvinnor i min egen ålder bara för att vara elak. Det är tråkigt att bo på sådan extremt liten ort i dessa avseenden. (Här bor 1000 pers i centrslorten) För mig är det så jäkla avlägset att diskutera människor utseende på det viset.Men men, jag kan gärna lägga ut bilder på magen senare
Min sambo vet inte riktigt hur han ska hantera bäbisen. Han kan prata med den och så men så fort han sätter händerna på magen så vägrar den lille att röra sig trots full aktivitet annars.
Dock skulle han en dag lyssna på magen och fick då en spark rätt i örat
men i övrigt känns det nog väldigt overkligt för honom.- Status
Liknande trådar
Gravid - 1år
Det känns fortfarande overkligt, men ni här vet ju redan om det iallafall!
Jag hoppas på att få sällskap i tråden, men annars får jag...
Senast: strawberrysylt
·
Senast: MML
·
Skola & Jobb
Då jag inte är direkt anonym här på forumet så vill jag inte gå in i detaljer kring min egen situation. Men jag startar ändå en tråd med...
Senast: sjoberga
·
Välj ämne nedan
Ekonomi & Juridik
Anläggning
Hästmänniskan
Gnägg
Utrustning
Hästvård
Foder & Strö
Hästhantering
Träning
Ridning
Avel
Tävling
Distans
Dressyr
Fälttävlan
Hoppning
Islandshäst
Körning
Trav
Western
Övr. Grenar
Hundhälsa
Hundträning
Hundavel & Ras
Övr. Hund
Katthälsa
Övr. Katt
Lantbruksdjur
Däggdjur
Övr. Djur
Samhälle
Juridik & Ekonomi
Skola & Jobb
Relationer
Kropp & Själ
Hemmet
Trädgård & Växter
Mat
Kläder & Bli fin
Fordon
IT & Mobiler
Kultur
Fritid
Tjatter
Äldre
Gravid - 1år
Småbarn
Övr. Barn
Dagbok
Hästnyheter
Radannons
Företag
Bukefalos
Bukefalosnyheter
Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser
-
Det hände med Tyra Sjöstedt – därför lämnad hon rampljuset- Hästnyheter Var det nyligen hennes pojkvän förolyckades? Jag tänkte på Tyra för ett tag sedan och undrade hur hon har det nu, googlade nog till och...
- Daff
- Svar: 4
- Visningar: 500
- Hästnyheter
Allmänt, Barn, Dagbok
-
Ryggont- Kropp & Själ Kan ju också vara så enkelt att det saknas blodcirkulation i området. Provat med massage?
- Squie
- Svar: 10
- Visningar: 236
- Allmänt
Hund, Katt, Andra Djur
-
När brukar uppfödare höra av sig?
- Hundavel & Ras Då hundarna är ca 100 mil ifrån oss så skulle vi endå köra förbi. Uppfödaren fick akut förhinder men sa vi kan komma endå för hans mamma...
- Lisen82
- Svar: 25
- Visningar: 1 594
- Hund
-
Torrfoder för senior som behöver gå upp i vikt.- Katthälsa Det finns seniorfoder som är högenergi så titta efter det (Missia fick det de sista åren men jag kommer inte ihåg vad det hette). Annars...
- athena_arabians
- Svar: 2
- Visningar: 80
- Katt
Hästrelaterat
-
Bildtråd- Svar: 119
- Visningar: 8 149
- Hästmänniska
-
Vi med egen gård/stall- Anläggning Det finns ingen utgödsling
- Ajda
- Svar: 1 063
- Visningar: 97 281
- Hästmänniska
-
Stora shoppingtråden III- Utrustning Jag finns i södra skåne, så vill du titta på mitt får du hojta. Men som sagt, de verkar vara väldigt smidiga med returer.
- warg
- Svar: 102
- Visningar: 5 355
- Utrustning