Frågar du de flesta i min omgivning så är man smärtfri direkt efter ingreppet. Bara hoppa upp från britsen och gå ut från operationssalen. Det är nämligen lyxigt att göra kejsarsnitt och slippa alla smärtor
Frågar du mig som gjort 2 planerade kejsarsnitt (och bara kommer få det hädanefter
) så är det så olika. På mitt sjukhus är det policy att man inte får gå upp förrän dagen efter ingreppet, tro mig de är stenhårda på den punkten
. Vid första ingreppet som var kl 15 så ställde jag mig upp på natten, dock på vingliga ben men ändå såpass stadig att jag fick gå på toaletten. (Man får egen toalett när man är snittad här som finns på rummet). Hade inget ont, bara att det stramade men kändes mest som när byxor sitter tajt. Låg inne 3 dagar och var överallt på sjukhuset då min rastlöshet slog slint. Bebisen fick inte åka hem så jag var tvungen att stanna också. 4 dagar efter snittet (dagen efter hemkomst) så bodde vi på 3e våning utan hiss. Gick i trapporna och sedan gick vi en lång promenad. Gjorde bara lite ont när jag ammade och bebisen låg emot såret. Slutade ta värktabletter nångång under BB-vistelsen då de kändes onödiga.
Så döm om min förvåning vid andra snittet. Han föddes också runt 15-tiden så på natten ville jag kliva upp. BM gav till slut upp på mitt tjat och sa att jag kunde få ställa mig upp. Det tog flera försök innan jag kom pga att det gjorde så ont. Ställde mig upp och nej, kroppen var som en fällkniv pga smärtan. Vid 10-tiden på fm så vägrade jag ligga i sängen mer för jag ville duscha så jag kunde gå in på neonatalavdelningen där min son hamnat någon timme tidigare. Min sambo fick stötta i smyg till duschen då BM inte ville att jag skulle gå upp då hon såg min smärta. Höll på att svimma pga blodbrist och smärta i duschen. Erkände det i smyg för sambon som givetvis berättade för BM, orolig som han blev. Rullstol fixades fram, och det var knappt att det gick pga smärtan. Åt värktabletter dygnet runt, ibland fick jag t om larma på sköterskan för smärtan var hemsk. I 2 månader hade jag sån smärta att jag helst inte lyfte nånting. När sambon var hemma så gjorde han allt, och när han jobbade så var bebisen min enda prioritet. Promenera gick först efter att sonen blivit 2-3 månader, bara att gå i våra trappor gjorde ont. Ärret ömmade i över 1 år, t om såpass att jag sökte läkarvård men fick berättat att de kan ta några år innan det ger med sig om man har otur.
