Sv: Höstföräldrar 2012
Kl*
Gällande taffsande människor så har jag haft det rätt bra på den fronten - inte en massa konstigt taffsande. Visst har mamma känt och sambons pappa och lite så, men det är inte så att det blivit jobbigt eller obehagligt.
Eller jo, förresten! Min pappas fru taffsade en gång (enda gången vi varit där under graviditeten, det var rätt färskt för oss då). Och detta efter att hon skällt ut mig på telefon när jag ringde för att tala om att pappa skulle bli morfar. Hon lyssnade inte tillräckligt länge för att höra när jag presenterade mig så visst var det kanske inte mig hon skällde på direkt, men man vill ändå inte höra de orden hon sa när man ringer för att tala om en sådan nyhet.. Blev riktigt ledsen då kan jag säga.
Men i var fall, när vi väl kom dit så kom hon fram och kramade, gratulerade, taffsade och det där, utan att ens be om ursäkt för sist. Som om jag vill att en mer eller mindre främmande människa, som dessutom skrikit på mig utan anledning, utan att be om ursäkt, bara ska komma fram och hålla på som om vi var vänner? Nä, då kände jag obehag deluxe. Ni vet, så som man gör när en människa man helst inte träffar alls bara knatar in på ens personliga space som ingenting och bara antar att det är okej.
Angående det att få komma hem ifred:
Vi har inte så många som säger att de ska vara där när vi kommer hem utan alla är faktiskt väldigt respektfulla och säger att "visst längtar vi efter bebisen, men vi kommer inte och hälsar på förän NI ringer och bjuder in oss". Eller så påpekar de just hur viktigt det är att vara för oss själva första tiden och inte bjuda in en massa människor det första vi gör.
Det känns som att vi har tur med våra nära, kära och bekanta!
Sedan finns det givetvis de som tjatar ihjäl oss nu.. Visst förstår jag att det är fler än vi som längtar efter bebisen, men varför allt detta tjat? Egentligen stör det mig inte så längre, men vissa kommentarer som mer nästan tyder på att det är vi som inte skulle släppa ut bebisen gör mig irriterad.
Och just det här "Kläm ut bebisen nån gång då, JAG vill ha bebismys ju!".. Jaha, kläm ut en unge själv då om det är så lätt?
Nä, folk alltså. Men, överlag ska jag egentligen inte klaga, jag har ingen som egentligen känns för på eller besvärlig. Mycket ligger väl hos en själv just i denna frågan, man blir lite extra kinkig av all den här extra väntan.
Kl*
Själv har jag gett upp hoppet om att klara mig utan igångsättning.
Fan, jag som trodde att bebisen skulle komma ut tidigare än sagt med tanke på molvärken och att magen var upprörd så långt innan, men icke. Min vanliga tur.
Igår kväll fick jag en "jättemol" och kände att "Yes! Nu händer det!", men nä, den gick över och kom inte tillbaks igen. Jag hatar att inget händer.
Men på fredag ska vi in till läkaren på kontroll, förhoppningsvis lyckas han pilla igång något så att vi slipper igångsättningen. Om inte annat så vet vi ju nu att på söndag händer det, då blir bebisen vräkt från varma magen vare sig h*n vill eller inte.
Men jag vill samtidigt inte bli igångsatt... Jag vill att det ska komma igång av sig själv ju.. Men vad gör man? Jag kommer inte neka till att bli igångsatt heller, bebisen blir ju inte mindre direkt.
Jag hoppas bara att det inte kommer att krävas en massa värkstimulerande för att få igång det, eller att det kommer dröja läääänge innan de lyckas få det att gå vägen. Men det märks väl helt enkelt, eller hur? Nu vill jag egentligen mest bara ha min lilla bebis.
Tänk att man kan längta så. Att man liksom kan sakna något som man aldrig har haft, sakna någon som man aldrig fått träffa.
Mitt lilla hjärtegull
