Hjälp!

[Kilauea]

Åh @bumpo . Jag känner dig inte, men jag hoppas så att du får lite lugn och ro i livet snart, så du kan landa och orka ta hand om dig själv.

 

[Vallmo]

Och @bumpo vill du åka till psykakuten så vet du att jag kommer och hämtar dig och åker med om du vill. Är hemma veckan ut utom torsdag. Stora kramen

Det känns tryggt att veta att du har lite koll på @bumpo ......

 

[bumpo]

Egentligen tror jag att du har rätt @Vallmo jag skulle troligen behöva slutenvård. Men bara tanken på att inte ha någon 'frihet' skrämmer mig. Jag har ju trots allt varit på riktigt inlåst i 14 månader. Jag fick inte gå ut utan att han var med.

Den yttre stressen är fullkomligt vidrig. Känslan av maktlöshet och avsaknad av kontroll är hemsk. Att bara vänta på att saker ska ske utan att kunna påverka det är pressande till den nivån att jag håller på att flippa om posten är sen.

Peppar peppar har jag faktiskt inte haft självskadetankar på ett par dagar. Tror jag. Däremot flykttankar. Som lätt skulle kunna mynna ut i självskadebeteende. Oh do I know my self and my history with självskadebeteende.

Jag har hittills inte velat ta antidepressiva mediciner eftersom jag har haft ett behov av att vara så 'normal' jag bara kan. Typ.

Jag vet ju att du har rätt egentligen. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att se åt vilket håll jag är på väg. Men när jag har mina bra dagar, vilket jag har rätt ofta, är det så mycket svårare att acceptera. Mådde jag så här jämt vore det ingen fråga öht.

Men det är ju så jävla otäckt. Och vad i helvete gör jag om de inte lyssnar? Eller om jag inte fixar att vara 100% ärlig? Jag hatar ju det svaga i mig. Har alltid gjort. Tror att jag straffar mig själv genom att förtränga det svaga vilket gör att jag blir ännu svagare vilket gör att jag hatar mig själv ännu mer. Hej negativa spiral.

Klart det går att skita i af men jag vill ha någon form av pengar in och min sgi är nollad. Enligt soc så ska mina föräldrar försörja mig. Jag är för i helvete över 30 jag borde inte behöva bli försörjd av mina föräldrar...

Jag tänker inte på cellförändringarna jämt. Men oron finns där. Jag vet att jag inte kan påverka dem alls. Eller jo men jag tänker INTE sluta röka nu. Det är inte ett alternativ alls.

Jag försöker att tänka att jag är värd att må bra. Att min familj och mina vänner förtjänar en bumpo som mår bra. Men det är så äckligt svårt ibland.

Men tack!!!

 

[Raderad medlem 94602]

Det känns tryggt att veta att du har lite koll på @bumpo ......

Vi bor 6 mil ifrån varandra men jag kan vara där på under timmen. Vi är...släkt i släkt sas och känner varandra sen 13 år tillbaka tror jag. Så jättebra koll har jag inte så här på avstånd. men jag försöker tränga mig på lite lagom för jag bryr mig om henne. Bumpo är fantastisk!!!

 

[bumpo]

@Sonic76 men vad fin du är!

@Voff jo, det är väl egentligen det men det är så inihelvete svårt. Hur ska jag kunna lägga mer på dem efter vad de har fått gå igenom de där 14 långa månaderna?

@hemlig tack. Det önskar jag med.

 

[bumpo]

Vi bor 6 mil ifrån varandra men jag kan vara där på under timmen. Vi är...släkt i släkt sas och känner varandra sen 13 år tillbaka tror jag. Så jättebra koll har jag inte så här på avstånd. men jag försöker tränga mig på lite lagom för jag bryr mig om henne. Bumpo är fantastisk!!!

Du är fantastisk Voff!

 

[Raderad medlem 94602]

@Sonic76 men vad fin du är!

@Voff jo, det är väl egentligen det men det är så inihelvete svårt. Hur ska jag kunna lägga mer på dem efter vad de har fått gå igenom de där 14 långa månaderna?

@hemlig tack. Det önskar jag med.

De kanske behöver få vara inkluderade...just efter hur utestängda de blev på grund av ärkekuken under så lång tid? Han hade sönder deras dotter....låt dom få få hjälpa till att laga dig.

Nu talar jag utifrån mammahjärtat..... Man kan gå genom eld för att sitt barn ska må bra och du har ju så helt otroligt varma, kloka och sköna föräldrar. Hjälp varandra. Låt de få vara med och låt de förstå dig.
Jag har ju gått igenom tre års utredningar mm av min son som du vet...och aldrig för en sekund jag såg det som någon form av belastning. Jag behövde få vara med. Släpp in dom bumpo

 

[Vallmo]

Egentligen tror jag att du har rätt @Vallmo jag skulle troligen behöva slutenvård. Men bara tanken på att inte ha någon 'frihet' skrämmer mig. Jag har ju trots allt varit på riktigt inlåst i 14 månader. Jag fick inte gå ut utan att han var med.

Den yttre stressen är fullkomligt vidrig. Känslan av maktlöshet och avsaknad av kontroll är hemsk. Att bara vänta på att saker ska ske utan att kunna påverka det är pressande till den nivån att jag håller på att flippa om posten är sen.

Peppar peppar har jag faktiskt inte haft självskadetankar på ett par dagar. Tror jag. Däremot flykttankar. Som lätt skulle kunna mynna ut i självskadebeteende. Oh do I know my self and my history with självskadebeteende.

Jag har hittills inte velat ta antidepressiva mediciner eftersom jag har haft ett behov av att vara så 'normal' jag bara kan. Typ.

Jag vet ju att du har rätt egentligen. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att se åt vilket håll jag är på väg. Men när jag har mina bra dagar, vilket jag har rätt ofta, är det så mycket svårare att acceptera. Mådde jag så här jämt vore det ingen fråga öht.

Men det är ju så jävla otäckt. Och vad i helvete gör jag om de inte lyssnar? Eller om jag inte fixar att vara 100% ärlig? Jag hatar ju det svaga i mig. Har alltid gjort. Tror att jag straffar mig själv genom att förtränga det svaga vilket gör att jag blir ännu svagare vilket gör att jag hatar mig själv ännu mer. Hej negativa spiral.

Klart det går att skita i af men jag vill ha någon form av pengar in och min sgi är nollad. Enligt soc så ska mina föräldrar försörja mig. Jag är för i helvete över 30 jag borde inte behöva bli försörjd av mina föräldrar...

Jag tänker inte på cellförändringarna jämt. Men oron finns där. Jag vet att jag inte kan påverka dem alls. Eller jo men jag tänker INTE sluta röka nu. Det är inte ett alternativ alls.

Jag försöker att tänka att jag är värd att må bra. Att min familj och mina vänner förtjänar en bumpo som mår bra. Men det är så äckligt svårt ibland.

Men tack!!!

Jag förstår att det inte är så enkelt.
Det är ju jäkligt lätt för mig att sitta här bakom en skärm och skriva något som är självklart uppenbart i teorin men något helt annat i praktiken.
Jag själv väntade minst ett år för länge med att söka hjälp.
Gick till jobbet fast jag mådde skit. Hade alltid långärmat på mig... och sen tog jag hand om patienter som självskadade.

Det är en stor mental puckel som man måste övervinna för att själv "ge sig".
Jag tror att du är ganska nära.........ändå........

Du kommer inte bli inlåst för att du blir inlagd på avdelningen.
Avdelningen kan vara låst eftersom det antagligen vårdas patienter med tvångsvård på samma avdelning. Du har rätt att gå ut och in som du vill. Personalen låser upp dörren åt dig.
Sen kan dom ha rutiner som till exempel att efter 22 vill dom inte att man går ut. Men du har fortfarande rätt att gå ut ändå om du vill. Dom har ingen som helst laglig rätt att låsa in någon som är inlagd enligt HSL.
Är du inskriven enligt HSL kan du dessutom, närsomhelst lämna avdelningen. Även mitt i natten.

Angående antideppressiva; de möjliggör att känna sig så normal som möjligt.
I början mår man sämre, ofta mer ångest, men sen blir det bättre.
Det kan därför vara ganska bra att sätta in om man vårdas på avd.
Som du mår idag är ju inte heller per definition ett normalt liv.
Men jag förstår vad du menar, det känns som att ge upp eller att det blir allvar, kanske?

Dom kommer lyssna. Du mår så pass dåligt, av vad jag kan läsa här, så det vore konstigt om dom inte skulle ta dig på allvar. Ett tjänstefel, till och med.
Skriv ner saker du tycker är viktiga.
Ta med dig någon som kan prata för dig om du sviktar.

Du förtjänar att må bra för din alldeles egen skull!

Höll han dig inlåst i 14 månader???
Jag kan nog inte förstå vidden av vad du har upplevt. Fy fan!

Kram!

 

[Vallmo]

De kanske behöver få vara inkluderade...just efter hur utestängda de blev på grund av ärkekuken under så lång tid? Han hade sönder deras dotter....låt dom få få hjälpa till att laga dig.

Nu talar jag utifrån mammahjärtat..... Man kan gå genom eld för att sitt barn ska må bra och du har ju så helt otroligt varma, kloka och sköna föräldrar. Hjälp varandra. Låt de få vara med och låt de förstå dig.
Jag har ju gått igenom tre års utredningar mm av min son som du vet...och aldrig för en sekund jag såg det som någon form av belastning. Jag behövde få vara med. Släpp in dom bumpo

Så otroligt bra tänkt @Voff
Självklart är det så. Som förälder vill man göra allt man kan för sitt barn.

 

[bumpo]

De kanske behöver få vara inkluderade...just efter hur utestängda de blev på grund av ärkekuken under så lång tid? Han hade sönder deras dotter....låt dom få få hjälpa till att laga dig.

Nu talar jag utifrån mammahjärtat..... Man kan gå genom eld för att sitt barn ska må bra och du har ju så helt otroligt varma, kloka och sköna föräldrar. Hjälp varandra. Låt de få vara med och låt de förstå dig.
Jag har ju gått igenom tre års utredningar mm av min son som du vet...och aldrig för en sekund jag såg det som någon form av belastning. Jag behövde få vara med. Släpp in dom bumpo

Jag vet. Vet att jag gör dem illa genom att vara en häxa och bli vrålarg för munsta lilla eftersom jag inte talar om att jag mår skit och behöver space. Samtidigt som jag behöver dem nära. Jag känner mig kvävd och som att jag kan andas fritt samtidigt.

Jag vet ju att de unte vill annat än hjälpa mig. Men hur börjar jag? Och hur gör jag det på ett sätt som inte krossar dem totalt? Jag har ju trots allt världens absolut bästa föräldrar och utan dem vore jag ingenting.

 

[Raderad medlem 94602]

Jag vet. Vet att jag gör dem illa genom att vara en häxa och bli vrålarg för munsta lilla eftersom jag inte talar om att jag mår skit och behöver space. Samtidigt som jag behöver dem nära. Jag känner mig kvävd och som att jag kan andas fritt samtidigt.

Jag vet ju att de unte vill annat än hjälpa mig. Men hur börjar jag? Och hur gör jag det på ett sätt som inte krossar dem totalt? Jag har ju trots allt världens absolut bästa föräldrar och utan dem vore jag ingenting.

Krångla inte till det. Sätt dig bara ner med dom och säg hur dåligt du mår...att du har/har haft självskadetankar mm och det kan vara så att du behöver få åka in till akutpsyk. Be dom åka med. Kan lova dig att det finns inget ställe på jorden de hellre vill vara på än vid din sida i den stunden och i dina känslor

Jag lovar..du gör dom inte illa! Din mor är väldigt oroad. Det märkte jag när jag var hos dig sist och jag frågade henne hur du mådde när du hämtade dina saker.

 

[bumpo]

Jag förstår att det inte är så enkelt.
Det är ju jäkligt lätt för mig att sitta här bakom en skärm och skriva något som är självklart uppenbart i teorin men något helt annat i praktiken.
Jag själv väntade minst ett år för länge med att söka hjälp.
Gick till jobbet fast jag mådde skit. Hade alltid långärmat på mig... och sen tog jag hand om patienter som självskadade.

Det är en stor mental puckel som man måste övervinna för att själv "ge sig".
Jag tror att du är ganska nära.........ändå........

Du kommer inte bli inlåst för att du blir inlagd på avdelningen.
Avdelningen kan vara låst eftersom det antagligen vårdas patienter med tvångsvård på samma avdelning. Du har rätt att gå ut och in som du vill. Personalen låser upp dörren åt dig.
Sen kan dom ha rutiner som till exempel att efter 22 vill dom inte att man går ut. Men du har fortfarande rätt att gå ut ändå om du vill. Dom har ingen som helst laglig rätt att låsa in någon som är inlagd enligt HSL.
Är du inskriven enligt HSL kan du dessutom, närsomhelst lämna avdelningen. Även mitt i natten.

Angående antideppressiva; de möjliggör att känna sig så normal som möjligt.
I början mår man sämre, ofta mer ångest, men sen blir det bättre.
Det kan därför vara ganska bra att sätta in om man vårdas på avd.
Som du mår idag är ju inte heller per definition ett normalt liv.
Men jag förstår vad du menar, det känns som att ge upp eller att det blir allvar, kanske?

Dom kommer lyssna. Du mår så pass dåligt, av vad jag kan läsa här, så det vore konstigt om dom inte skulle ta dig på allvar. Ett tjänstefel, till och med.
Skriv ner saker du tycker är viktiga.
Ta med dig någon som kan prata för dig om du sviktar.

Du förtjänar att må bra för din alldeles egen skull!

Höll han dig inlåst i 14 månader???
Jag kan nog inte förstå vidden av vad du har upplevt. Fy fan!

Kram!

Ska vi vara krassa så har jag väntat närmare 10 år för länge med att söka hjälp. Jag fick iofs viss hjälp när jag genomgick behandling för ätstörningen. Men den var ju, såklart, mest fokuserad på att hantera ätstörningen.

Jag har, i princip iaf, aldrig skurit mig i självskadesyfte. Inte mer än självmordsförsöket. Utan jag har använt sex. Det har inte tagits på direkt allvar. Konstigt nog.

Jag vet ju det egentligen. Men avdelningen är låst. Jag kommer inte kunna öppna själv. Det skrämmer mig som faan. Att återigen tappa kontrollen över mitt liv... trots att det är för att ta tillbaks sagda kontroll.

Medicin rent generellt skrämmer mig eftersom jag har en såpass hög toleranströskel. Men jag vet att hag inte mår bra av att inte medicinera heller. Men vad är värst?

Jag kan nog få med min fru och min gangster om jag ber dem. Fast blir inte innan nästa vecka om jag inte blur sämre det närmaste.

Ja, det gjorde han. Jag är faktiskt glad att du inte kan det. Det är ärligt talat något jag önskar att ingen ska kunna eller behöva göra...

 

[Vallmo]

Ska vi vara krassa så har jag väntat närmare 10 år för länge med att söka hjälp. Jag fick iofs viss hjälp när jag genomgick behandling för ätstörningen. Men den var ju, såklart, mest fokuserad på att hantera ätstörningen.

Jag har, i princip iaf, aldrig skurit mig i självskadesyfte. Inte mer än självmordsförsöket. Utan jag har använt sex. Det har inte tagits på direkt allvar. Konstigt nog.

Jag vet ju det egentligen. Men avdelningen är låst. Jag kommer inte kunna öppna själv. Det skrämmer mig som faan. Att återigen tappa kontrollen över mitt liv... trots att det är för att ta tillbaks sagda kontroll.

Medicin rent generellt skrämmer mig eftersom jag har en såpass hög toleranströskel. Men jag vet att hag inte mår bra av att inte medicinera heller. Men vad är värst?

Jag kan nog få med min fru och min gangster om jag ber dem. Fast blir inte innan nästa vecka om jag inte blur sämre det närmaste.

Ja, det gjorde han. Jag är faktiskt glad att du inte kan det. Det är ärligt talat något jag önskar att ingen ska kunna eller behöva göra...

Ska vi vara krassa så har jag väntat närmare 10 år för länge med att söka hjälp. Jag fick iofs viss hjälp när jag genomgick behandling för ätstörningen. Men den var ju, såklart, mest fokuserad på att hantera ätstörningen.

Jag har, i princip iaf, aldrig skurit mig i självskadesyfte. Inte mer än självmordsförsöket. Utan jag har använt sex. Det har inte tagits på direkt allvar. Konstigt nog.

Jag vet ju det egentligen. Men avdelningen är låst. Jag kommer inte kunna öppna själv. Det skrämmer mig som faan. Att återigen tappa kontrollen över mitt liv... trots att det är för att ta tillbaks sagda kontroll.

Medicin rent generellt skrämmer mig eftersom jag har en såpass hög toleranströskel. Men jag vet att hag inte mår bra av att inte medicinera heller. Men vad är värst?

Jag kan nog få med min fru och min gangster om jag ber dem. Fast blir inte innan nästa vecka om jag inte blur sämre det närmaste.

Ja, det gjorde han. Jag är faktiskt glad att du inte kan det. Det är ärligt talat något jag önskar att ingen ska kunna eller behöva göra...

Man kan vända på det; med tanke på vad du varit med om så är det egentligen konstigt att du inte mår ännu sämre (vad det nu innebär....) med tanke på ditt trauma.

Det där med sex som ett självskadebeteende är ju något som uppmärksammats mer och mer på senare tid. Det verkar också vara betydligt vanligare än vad man trott.
I det begreppet ingår det ju också att man utsätter sig för risker, sk riskbeteende.
Även din relation till den här mannen kan man kanske se som en viss typ av självskadebeteende eller åtminstone riskbeteende.
Angående din ätstörning också, som jag ser det, är allt egentligen samma sak, dvs det går ut på att misshandla sig själv, vara utsatt för misshandel, sex mot sin vilja, tänka nedvärderande tankar om sig själv, självskadetankar och självskada osv....

Angående medicin, det är skillnad på symtomlindrande medicin som är ex ångestdämpande, sömnmedicin, smärtmedicin osv. Det är mediciner som lindrar symtom.
Dom medicinerna kan man utveckla tolerans mot och behöva öka dosen för att få effekt. Eller vänja sig av med.
Andra mediciner, ex antidepressiva, cellgifter, kolesterolsänkande osv behandlar och förhoppningsvis botar sjukdom. Vanligtvis utvecklar man inte tolerans mot såna läkemedel.

Hur som helst, oavsett vad du gör och vad som händer, hoppas jag att det blir till det bättre för dig.
Det är också helt ok att ta emot hjälp från familjen, vården och buke.

Jag hoppas och vill gärna att du fortsätter att uppdatera oss här.
Du har fastnat på ett ställe i mitt huvud som inte går att sudda ut.

Nu skulle jag knytit mig förlängesedan! Godnatt!

 

[athena_arabians]

@bumpo: Nu har jag inte varit med om något som är i närheten av vad du har varit med om men jag vet att min mamma var väldigt ledsen över att jag stängde ute henne när jag fick anorexia.

Jag har fått veta i efterhand att hon ringde damen jag var inneboende hos för att hon var så orolig för mig men hon tog aldrig upp det med mig, hon ville inte inkräkta på mitt liv. Hade jag bett om hjälp (av henne och andra) då kanske jag inte hade blivit så dålig som jag blev.

Det är givetvis upp till dig men du borde nog iaf prata med dina föräldrar. Även om de inte vet hur dåligt du mår så tro inte att de inte fattar att något är rejält fel. Min mamma kände det på sig bara av våra telefonsamtal.

*stor kram*

 

[tanten]

@Sonic76 men vad fin du är!

@Voff jo, det är väl egentligen det men det är så inihelvete svårt. Hur ska jag kunna lägga mer på dem efter vad de har fått gå igenom de där 14 långa månaderna?

@hemlig tack. Det önskar jag med.

Nu kliver en mamma in.

Om mitt barn mådde som du gör och jag blev undanhållen det skulle jag nog gå sönder tror jag? Som förälder har man ett livslångt åtagande. Man har satt barnet till världen och kärleken, ansvaret och omtanken slutar inte för att de blir stora.

Kärlek från föräldrar är inte villkorad. Jag tror itne att du behöver vara ett duktigt och bra barn för dem. Du är deras barn. Punkt.

Involvera dem.
jag kan bara föreställa mig hur de skulle må om de fick veta efteråt att du gått igenom det här och de inte vetat om något. Det ingår i föräldrarollen att finnas där - i vått och torrt. Detär dessutom inte du som "lägger något på dem" det är han.

Ett barn behöver inte vara duktigt och välfungerande. Det behöver bara finnas!!

Ge dem valet - gör inte valet åt dem.
snälla - berätta.

/tanten

 

[athena_arabians]

Jag håller helt och hållet med @tanten @bumpo

 

[Syrran!]

De kanske behöver få vara inkluderade...just efter hur utestängda de blev på grund av ärkekuken under så lång tid? Han hade sönder deras dotter....låt dom få få hjälpa till att laga dig.

Släpp in dom bumpo

Klipper lite i citatet! Sorry @Voff!

Håller verkligen med om det Voff har skrivit. Jag tror (OBS! Tror!) att de blir mer sårade av att du inte är ärlig om hur du mår. Låt dom hjälpa till med att hjälpa dig!

 

[Sonic76]

Dina föräldrar kommer fixa att veta.
De kommer nog fixa det mycket mer än du tror.
De har ju också haft ett jäkla år så sett.
Berätta för dem, ha frun med dig för att hålla handen i värsta fall.
❤❤❤❤❤❤

 

[Squie]

En tanke.

Är problemet just att behöva prata med dina föräldrar? Att säga just orden? Det som går är ju också att skriva ett brev.

 

[bumpo]

En tanke.

Är problemet just att behöva prata med dina föräldrar? Att säga just orden? Det som går är ju också att skriva ett brev.

Största problemet är att öppna mig överhuvudtaget. Till nån. Att jag är så öppen som jag är här är väldigt olikt mig