Hjälp, tappar kontrollen på mina tankar

[MissFideli]

De flesta här vet ju om min historia, depressioner och ångestproblem sen minst 17 år tillbaka. Har senaste åren ändå haft bra perioder, vilket är toppen! Vissa saker biter sig envist kvar.
1. Jag gör inget. Jag älskar tanken att t.ex pyssla, ha fint hemma, göra saker! Jag köper ofta hem grejer, men sen blir det inget mer. Och det medför dåligt samvete och självförakt. "Orkar inte" handlar det oftast om. "Gör det sen".

2. Självkänslan är i botten. Jag tar mig nästan aldrig för att göra saker för att må bättre. "Det är ingen idé, funkar inte på mig". Då menar jag även saker som psykologer och läkare ber mig göra. Dom säger att det handlar om kontroll, att man inte vågar ge sig på nått nytt och ev misslyckas. Vilket stämmer jättebra på mig. Men nån gång måste jag ju?

3. Analyserar sönder allt. Vem är jag? Vill jag egentligen? Är jag sån? Jag vet att det gör att jag aldrig låter mig hitta mig själv, varför är jag så elak mot mig själv? Självdestruktiv liksom.

Som stallet t.ex. Jag jobbar extra i stallet på helgerna. Varje helg. Jag älskar det egentligen, hästarna är så snälla mot mig! Och hästägarna Bästa stallet Ändå har jag så bråttom hem. Till soffan, till att ta det lugnt. När jag ibland får hellediga dagar, så tillbringas dom i soffan, vid datorn och TV'n. Då mår jag jättedåligt för att jag bara tar det lugnt!

Jag är så rastlös i skallen att jag går åt snart! Allt jag gör är fel, det blir aldrig bra. Därför struntar jag i mycket. Återigen, ingen idé ju. Duger ändå inte.
Extremt känslig för vad andra tycker. Och för vad jag tror andra ska tycka. Väldigt duktig på att "tänka" åt andra, ge dom tankar dom egentligen inte har. Vilket betyder att jag heller inte litar på nån. Inte mig, inte nån annan.

Jag är en glad, tossig tjej egentligen, men så kommer perioder när jag inte orkar. Glad är jag, utåt! Men lättretlig och klagar på mycket.

Just nu har jag problem med mina fötter, plantar fasciit. 1 år ungefär har jag haft det och det gör ont! Idag träffade jag min mamma och min syster som är i stan på besök, vi gick på stan. Efter 30 min hade jag ont i båda fötterna, efter 3,5 h åkte jag hem. Bitter och arg, varför jag? Offerkoftan på! Precis läst en blogg skriven av en tjej som fick bröstcancer. Drygt 1 år efter hon fick diagnosen, gick hon bort. Lämnade man och barn. Och resten av familjen och sina vänner. Så himla sorgligt och då är jag ingen direkt empatisk person mot främlingar. Men det jag då känner mest är varför hon? Varför inte jag som ändå inte vill leva? Och då blir jag ledsen och bitter för att livet är så orättvist.

Jag vet att det är jag själv som ställer till det och jag vet vad som måste göras. Men jag hittar inte orken (viljan?) att börja kämpa mot mig själv.

Nått som verkligen stämde in, var nått jag läste nånstans. En boktitel kanske? Stämde så bra!
"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva"

Har nån nått peppande att säga, tips att ge, eller spark att utdela, så kör på!

 

[Sassy]

Jag har inte mer att säga än att, tja, jag är ungefär likadan. För mig funkar det bäst att bara börja någonstans. Gör nåt, vad som helst. När något händer vaknar drivkraften, och när jag gör saker snurrar tankarna långsammare.

När det verkligen krisar har jag en god vän som bara lyssnar på alla tokigheter, och hjälper mig med alternativa tankar. Han är känslomässigt lik mig, och kan därför ge "lagom" mycket push. För mycket ömkande eller för mycket krav stjälper ofta hela lasset. Skriv gärna till mig på FB om du tror att du behöver något liknande.

 

[Gimlan]

Är du korrekt och tillräckligt medicinerad? Om du nu är det.

 

[MissFideli]

Jag har inte mer att säga än att, tja, jag är ungefär likadan. För mig funkar det bäst att bara börja någonstans. Gör nåt, vad som helst. När något händer vaknar drivkraften, och när jag gör saker snurrar tankarna långsammare.

När det verkligen krisar har jag en god vän som bara lyssnar på alla tokigheter, och hjälper mig med alternativa tankar. Han är känslomässigt lik mig, och kan därför ge "lagom" mycket push. För mycket ömkande eller för mycket krav stjälper ofta hela lasset. Skriv gärna till mig på FB om du tror att du behöver något liknande.

Tack vännen, det gör jag nog

 

[MissFideli]

Är du korrekt och tillräckligt medicinerad? Om du nu är det.

Min läkare vill att jag trappar ner, vilket jag gjort. Men jag tror inte det var så bra. Gått ner från 375 mg Lyrica och 90 mg Cymbalta till 175 mg Lyrica och 60 mg Cymbalta. Testade 150 mg Lyrica, men då kom ångesten tillbaka, så jag gick upp till 175 igen. Min läkare var inte helt nöjd med det

Nån som vet om man kan dela kapslar förresten? Har bara 60mg-kapslar hemma, men skulle vilja ta 90 mg igen. Om läkaren har gått på semester, kan jag dela upp en kapsel på 2 dagar så det blir ca 90? Tills hon är tillbaka igen alltså.

 

[Gimlan]

Erm... Jävla läkare! Viktigast är ju att du fungerar! Visst så är det bra att hålla medicindoserna så låga som möjligt men inte på bekostnad av livskvalitén

 

[MissFideli]

Erm... Jävla läkare! Viktigast är ju att du fungerar! Visst så är det bra att hålla medicindoserna så låga som möjligt men inte på bekostnad av livskvalitén

Ändå är det den bästa läkaren jag haft, hon har fått in mig på saker som ingen annan brytt sig om. Men ja, just medicinmässigt är vi inte ense tydligen. Min dröm är att bli medicinfri, jag var det ett tag! Men nu vågar jag inte.

 

[Gimlan]

Då är det ju ändå bra, men stå på dig och beskriv noga skillnaden i livskvalité om hen piper över att du borde minska.

Klart det är bra att kunna äta lite medicin, eller ingen alls, men det viktigaste är ju att må tillräckligt bra för att orka hjälpa sig själv vidare - men det vet du ju redan.

 

[MissFideli]

Ja, jag får nog stå på mig där

 

[Gimlan]

Det är ju svårt... Men känner du tydligt att det är medicinen som gör skillnad så är det ju rätt. Det är ju bara du som kan veta det

 

[MissFideli]

Det är ju svårt... Men känner du tydligt att det är medicinen som gör skillnad så är det ju rätt. Det är ju bara du som kan veta det

Den hjälper inte helt, men det vet jag ju att dom inte gör. Men det blir klart bättre.

 

[Lovisaleonora]

Som med (andra) djur är det bra att börja med att aktivera kroppen. Då har hjärnan ett lättare jobb. Kan du cykla trots fötterna? Simma?

Börja där. Någon motion varje dag, det ska inte vara någon jättesatstning, bara komma iväg ut och göra det. Var ute i naturen, även om det bara är en samling träd.

Det är en bra början.

 

[rtf]

När man mår dåligt måste man vila. Försök att inte tänka nedvärderande tankar om att du inte gör något. Du gör något, du återhämtar dig mentalt och orkar med livet här och nu genom att vila.

En bra sak tycker jag är att bestämma sig för en förändring som ska göras någon gång under veckan, senast söndag.

Tex kommande veckor ska jag åtminstone en gång i veckan göra 100 situps. Eller damma och våttorka ett rum i taget i lägenheten. Eller ringa till min mamma. Eller... Jag kör situpsen och det funkar. En gång i veckan gör jag de, för någon gång under veckan är jag sugen på att göra det. Och skulle det bli söndag kväll och jag inte gjort det gör jag det då. För att jag har bestämt mig. (Ja, jag är hopplöst dålig på att fysträna, men 100 i veckan är stort för mig.)

 

[Lovisaleonora]

Det finns ju aktiv vila också, fruktansvärt underskattat.

 

[Gimlan]

Den hjälper inte helt, men det vet jag ju att dom inte gör. Men det blir klart bättre.

Men den kan ju hjälpa dig att orka ta hand om dig själv så du i längden mår bättre

 

[MissFideli]

Men den kan ju hjälpa dig att orka ta hand om dig själv så du i längden mår bättre

Tyvärr fastnar jag någonstans på vägen. Medicinen gör att jag blir jämnare, men ger mig inte den sista putten så att säga.

 

[MissFideli]

Som med (andra) djur är det bra att börja med att aktivera kroppen. Då har hjärnan ett lättare jobb. Kan du cykla trots fötterna? Simma?

Börja där. Någon motion varje dag, det ska inte vara någon jättesatstning, bara komma iväg ut och göra det. Var ute i naturen, även om det bara är en samling träd.

Det är en bra början.

Cykla kan jag, jag fastnar bara på att jag börjar flåsa/svettas och känner mig usel då. Logiskt va? :/ Men jag ska försöka! Har precis börjat på stötvågsbehandling för fötterna, hoppas bli symptomfri om några veckor. Simma går inte, jag vågar inte visa mig i baddräkt.

 

[Sassy]

När man mår dåligt måste man vila. Försök att inte tänka nedvärderande tankar om att du inte gör något. Du gör något, du återhämtar dig mentalt och orkar med livet här och nu genom att vila.

För mig funkar det inte alls så. Vila är bra efter akut belastning, men man kan aldrig "vila sig starkare", varken fysiskt eller psykiskt. För att orka mer krävs lagom belastning. För att låta hjärnan vila hjälper ofta distraktion (djur, natur, träning, att umgås med människor man kan vara sig själv med, läsa eller vad man nu trivs med), och för att bli starkare krävs att man utmanar sig själv. Successivt. Man växer genom att klara av saker. I början gäller det att lägga ribban lågt så att det blir ett gäng lyckade försök att uppmuntras av. Sedan måste man våga tuffare utmaningar, och lära sig att man kommer framåt även av de mindre lyckade försöken. Det är ett tufft jobb om man från början är lättoroad och grubblande, men vad är alternativet?

För mig var hjälpen träning. Där ligger framstegen mest inom min kontroll. Tränar jag flitigt kommer förbättringarna. I jobb och relationer kan yttre faktorer vara avgörande, men i gymmet så beror det till 90% vad jag har stoppat in. Vill jag bli bättre på något, och jobbar för det, då kommer det göra skillnad. I början var det rent kvantitativa mål, numera är jag inte rädd för att ge mig på tuffa projekt och sätta höga mål. Det är oerhört stärkande att se att man kan hjälpa sig själv på det sättet.

 

[Sassy]

Cykla kan jag, jag fastnar bara på att jag börjar flåsa/svettas och känner mig usel då. Logiskt va? :/ Men jag ska försöka!

Har du sett elitcyklisterna? De är garanterat ännu svettigare och flåsigare
Cykling har den lilla fina finessen att ingen utifrån kan se hur hårt eller avsaknad av hårt som du jobbar (om du cyklar inomhus alltså). Spinning är grymt på det sättet. Man kan knappt se varandra, och det går inte på något sätt att jämföra sina insatser med de andra.

 

[MissFideli]

För mig funkar det inte alls så. Vila är bra efter akut belastning, men man kan aldrig "vila sig starkare", varken fysiskt eller psykiskt. För att orka mer krävs lagom belastning. För att låta hjärnan vila hjälper ofta distraktion (djur, natur, träning, att umgås med människor man kan vara sig själv med, läsa eller vad man nu trivs med), och för att bli starkare krävs att man utmanar sig själv. Successivt. Man växer genom att klara av saker. I början gäller det att lägga ribban lågt så att det blir ett gäng lyckade försök att uppmuntras av. Sedan måste man våga tuffare utmaningar, och lära sig att man kommer framåt även av de mindre lyckade försöken. Det är ett tufft jobb om man från början är lättoroad och grubblande, men vad är alternativet?

För mig var hjälpen träning. Där ligger framstegen mest inom min kontroll. Tränar jag flitigt kommer förbättringarna. I jobb och relationer kan yttre faktorer vara avgörande, men i gymmet så beror det till 90% vad jag har stoppat in. Vill jag bli bättre på något, och jobbar för det, då kommer det göra skillnad. I början var det rent kvantitativa mål, numera är jag inte rädd för att ge mig på tuffa projekt och sätta höga mål. Det är oerhört stärkande att se att man kan hjälpa sig själv på det sättet.

Jag verkar aldrig hitta den där tröskeln när man börjar må bättre bara? Jag kan tvinga mig själv under lång tid, men det ger aldrig bättre känsla eller glädje. Som med städning. Jag älskar att ha det städat och mår mycket bättre direkt efter. Men ändå är det en kamp mot mig själv när jag ska städa?