Hjälp mig någon?

[Cherryfrida1]

Sv: Hjälp mig någon?

Vi avlivade min häst torsdags (5/12)
JAg känner precis likadant som du, för mig är hon inte död, hon är medmig hela tiden! Det är så overkligt! Jag är så säker på att hon är med mig att jag kan tänka på vart vi ska rida idag o när jag ska gå till stallet osv.. tills jag kommer på att hon inte står där uppe i hagen längre... fast ändå känns det precis som hon gör det. Det är konstigt.

Men chocken kommer oftast efter ett tag, då kommer man nog inse.

Ha det så bra o var rädd om dig!
Mvh Frida

 

[miss shire]

Sv: Hjälp mig någon?

när min allra första häst avlivades hamnade jag nästan i chock. han va gammal så d va naturligt d som skedde. men han fanns med mig under den värsta sorgen. jag hörde honom gnägga jag hörde hovslag bredvid mig i hagen. jag såg honom även med sina hästkompisar en sensommarnatt. vid hans favoritträd i sommarhagen kände jag hans speciella doft. jag tänkte aldrig att han förföljde mig. jag visste att han visste att jag inte var redo att släppa honom. han va med mig ända tills jag accepterade att han va på de evigt gröna ängarna. till slut kunde jag prata om min älskade emil utan att tårarna trillade. nu pratar jag om honom med värme o stolthet. låt din häst få va med dig. du behöver det. kram

 

[Thora]

Sv: Hjälp mig någon?

Idag är det exakt ett år sedan jag var tvungen att ta bort en mycket älskad liten häst med en sjukdomsbild som inte var värdigt att fortsätta behandla. Hästen var min dotters ögonsten som hon fick när hon fyllde 12 år. Dottern är 17 i år. Saknaden är fortfarande enorm, men det står en ny häst i boxen nu. Har lite svårt att acceptera det, men den nya är en annan individ, mycket älskad av dottern och av mig, men saknaden av den gamla försvinner så sakta. Vi kan prata om henne idag utan att lipa, men det har varit jättejobbigt.

Jag känner så väl igen mig i dina tankar och ord. Jag gjorde en mycket jobbig sak igen för knappt en månad sedan. Min gamla hund som var trött och lite sliten, 13 ½ år, men fortfarande ganska fri från krämpor, fick vandra vidare till de fria jaktmarkerna. De orden som veterinären sa när hon drog sin sista suck värmde både då och nu. Det var lite ostadigt väder ute, ( vi gjorde det hemma på trädgårdsgången ) lite mulet och det snöade en aning. Både jag och vet. satt och smekte hunden hela tiden. Men precis när hunden suckade en sista gång kom solen fram några sekunder. Då säger vet. " nu kom solen och tog hem henne"
Det var den bästa beskivning jag hört när någon dör. Jag kände mig nästan lite glad, och det kändes inte lika tungt just då.
Men efteråt när jag och min man skulle begrava hunden, det kändes för dj-t.

Så fortsätt du att gråta. Tårarna rinner på mig också nu när jag sitter och skriver. Tårarna kommer ibland även när jag minst anar det. Jag vet inte om det hjälper att gråta, men det känns alltid lite lättare efter varje gång, och det går längre och längre tid mellan gångerna som tur är.
Så sköt om dig och du ska se att det blir bättre med tiden.

 

[chanell_86]

Sv: Hjälp mig någon?

ett litet tillägg till alla bra svar här är ju att när du känner att han är "för nära" så kan du ju säga högt till honom att du vill att han ska vara med dej men inte så nära just nu. det kan funka.

mäste oxå säga att jag har bölat mej igenom alla fina svar

 

[Mirraya]

Sv: Hjälp mig någon?

Starkt av dig att vara med och ge honom ditt stöd då han gick över till andra sidan, han behövde aldrig känna sig ensam eller övergiven.

Klart han finns med dig, kanske han bara kommit för att trösta dig...?

Du skrev att du såg bilder av honom, med glimten i ögat, minns honom så

Bevara honom i ditt hjärta. Kom ihåg era bra stunder.

Klart du är ledsen, gå ut i skogen och sätt dig och gråt om det är vad som behövs... du vet ju att du kommer att må bättre men ibland måste man tillåta sig att vara riktigt ledsen/arg/upprörd...

Sköt om dig..*kram*