Hjälp mig någon?

[muppia]

Jag sitter o gråter hejdlöst.

Det här är ingen hästtråd. Frågan är snarare hur jag ska bearbeta min sorg efter avlivningen i tisdags?

Jag var på avlivningsplatsen idag. Helt plötsligt började det småregna när jag stod precis där han sköts. Det var inte dugg utan snarare tjocka droppar. Jag stirrade på spånet. Och det fanns spår av blod. Eftersom han sköts med bultpistolen. Jag tittade i det och försökte förstå att han verkligen var borta.
Men när jag gick därifrån så slutade det regna.

Och hela tiden sen i tisdags har jag hela tiden haft bilder i huvudet, bilder på honom. Hela tiden återupplever jag hans lukt, hans päls.
Hans mule.

Det känns hela tiden som om han går vart jag än går. Här hemma i lägenheten har jag bilder på honom och det känns rakt igenom i min själ att han tittar på mig. Med kärlek och glimt i blicken.

Jag har ju sett honom död. Jag satt o klappade honom hela tiden under avblodningen. När hans hjärta slutade slå och han slutade andas så blev han nästan grå, liksom. Eftersom det inte längre fanns något liv i honom.

Men hur ska jag kunna bearbeta sorgen? Jag har en död farmor, men sorgen efter henne gick ganska lätt. Jag visste att hon hade det bra.

Men Amadeus (hästen) finns hela tiden där hos mig. Jag vet inte hur jag ska bearbeta dessa känslor. Tänk om han finns där? Jag och han hade ett speciellt band.

Har några någon råd om hur man bearbetar just detta? Antar att det kanske inte är så jättevanligt men jag känner mig nästan förföljd. Men ändå trygg.

 

[Nera]

Sv: Hjälp mig någon?

Han har det precis som din farmor, han har det bra!
Han hade inte velat att du skulle vara lessen och gråta, han hade velat att du skulle vara glad och bara tänka på honom med lycka och komma ihåg allt bra istället för att vara lessen, eller hur?

Jag tror han håller ett vakande öga över dej och ser till att du känner dej trygg. Han vill inte ha en lessen matte... Jag tror ni kommer ses igen, någonstans där borta...

 

[muppia]

Sv: Hjälp mig någon?

Jo, jag vet att både har det bra, men grejen är att det inte alls är samma känsla som när min farmor dog. Och nu Amadeus.

Som jag sa. Han förföljer mig överallt. Och när jag inte ens tänker på honom så får jag helt plötsligt bilder av honom i huvudet. Jag vet bara inte hur jag ska bearbeta det när han "förföljer mig". Dessutom den lilla regnet som kom när jag stod vid avlivningsplatsen. Undra om det var nåt tecken från honom.

 

[bubbel]

Sv: Hjälp mig någon?

Kanske det var han som försökte skölja bort dina tårar.... jag är övertygad om att de kan göra sånt - djuren...

 

[Lovisaleonora]

Sv: Hjälp mig någon?

Han vill gå bredvid dig ett slag, för att försäkra sig om att du kan hantera att han inte finns hos dig, i kött och blod.

Jag tycker det är fint, jag tror han kommer att släppa dig när du är redo.

 

[_vizzla_]

Sv: Hjälp mig någon?

Först och främst, många varma kramar till dig!

Jag vet hur det är. Då jag avlivade min ponny, så fanns hon hela tiden med mig, jag kände mej förföljd. Som att hon fanns strax bakom mej vart jag än gick.
Var otroligt jobbigt, det var svårt att jobba, sova, umgås med familjen och pv:n, ja precis allt var jobbigt.
Dagarna gick, och blev veckor, som blev månader. Utan att jag märkte det, så kändes det hela tiden lite lite lättare varje dag, det förstår jag nu i efterhand, men just då märkte jag inte att för varje dag som gick, så försvan sorgen, och jag tänkte ist glada tankar, mindes gamla roliga minnen, och kunde le åt dom, minnas våran underbara tid tillsammans med glädje.

Än idag hugger det till i hjärtat, mkt jobbigt att tänka att hon är borta. Me nu minns jag allra mest det roliga vi hade, alla underbara år tillsammans.

Och jag ska säga dej, jag tror de är med oss, fast vi inte märker det lika mkt då sorgen lagt sej för oss.
de finns där. Folk får säga vad de vill, men min ponny skyddar mej, så är det bara. Händer det ngt otäckt i stallet, lr i hagen, lr då jag rider, så tänker jag helt plötsligt på min gamla ponny, bilden av henne ploppar upp från ingenstans, och vad som än varit på väg att hända, t ex blivit nära att bli sparkat lr trängd, så har det hittils gått bra.

Vet inte vad jag kan säga för att hjälpa, mer än att det facktist, hur otroligt det än låter, blir bättre. Snart minns du det roliga ni haft. Sorgen finns alltid där bakom, att hästn är borta, men det man minns allra mest, och ler år, det är alla underbara minnen.


och ja, jag tror det var din älskade häst som gjorde att det regnade. Kanske han ville säga att han förstod att du är ledsen, kanske vill han visa att han forf finns ngnstans, kanske han ville skölja bort dina tårar. Han finns med dig hela tiden, men mera nu i början.

Många kramar från spiralblock, som vet vad du just nu går igenom.

 

[muppia]

Sv: Hjälp mig någon?

Tack för ett värmande svar. Jag tycker det är bara så jobbigt när jag får en känsla av att han förföljer mig. Jag vill inte han ska vara så nära, inte nu. När jag känner att jag accepterar att han är borta kan han få dyka upp.
Jag önskar iallafall att han finns bakom mig vart jag än går. Men inte nu. Men det kanske är något jag får acceptera?

Det känns bara så läskigt. Det är bara hans död som har berört mig så här starkt.
Jag undrar hur jag ska tackla det. Jag hoppas att det bara fortsätter. Fast jag undrar när jag kan få somna utan tårar? Det börjar ju bli väldigt jobbigt.

 

[_vizzla_]

Sv: Hjälp mig någon?

Tack för ett värmande svar. Jag tycker det är bara så jobbigt när jag får en känsla av att han förföljer mig. Jag vill inte han ska vara så nära, inte nu. När jag känner att jag accepterar att han är borta kan han få dyka upp.
Jag önskar iallafall att han finns bakom mig vart jag än går. Men inte nu. Men det kanske är något jag får acceptera?

Det känns bara så läskigt. Det är bara hans död som har berört mig så här starkt.
Jag undrar hur jag ska tackla det. Jag hoppas att det bara fortsätter. Fast jag undrar när jag kan få somna utan tårar? Det börjar ju bli väldigt jobbigt.

Han menar inte att förfölja dig, han vill bara vara nära och se så att du mår bra, att du tar hans bortgång så bra det går.
Försök att inte tycka att det är läskigt att han finns där, det gör allt så mkt värre. Då tänker du automatiskt hela tiden på att han är avliden.
Jag vet, det är svårt, men varje gång du känner obehag, så försök tänka på det jag skrev, att det inte är läskigt, utan att han vill vara där, hjälpa dig, se att det går bra för dej.
Han släpper dej då du är redo, men han släpper dej aldrig helt, min ponny har inte släppt mej, och jag är otroligt glad att hon vill finnas kvar.

 

[Sar]

Sv: Hjälp mig någon?

2-3 år efter att jag tog bort min ponny (var 16) så drömde jag en så underbar dröm om henne. Jag var ute och red barbacka i en skog bredvid en liten sjö, det var sommar och underbart väder. Efter den drömmen kände jag frid, det var då hon "släppte".
Många år har gått sedan dess och jag har hunnit ta bort två hästar till. Den sista hade så ont att det var en frid att äntligen låta honom somna men jag tror fortfarande inte att jag har hunnit bearbeta sorgen efter att förlora en så underbar häst (tårarna börjar rinna nu), min älskade mellanhäst tänker jag fortfarande på så och då men även han hade ont och han tappade gnista i slutet.

Det har gått så himla kort tid för dig, det är klart att det tränger på och blir väldigt påtagligt. Något som hjälpte för mig var att en vänlig själv lät mig låna hennes stos mage så jag har nu förhoppningsvis ett föl att se fram emot. Kram på dig från mig! /Sar

 

[Konstantin]

Sv: Hjälp mig någon?

Han kommer att finnas med dig ett tag. Ibland kan du kanske t.o.m skymta honom på platser han brukade vara, t.ex. hans favoritplats i hagen. Djur som man haft ett speciellt band till har en förmåga att dröja sig kvar som om de vill vara säkra på att vi klarar oss. Han fattas dig nu och därför kan det kännas extra jobbigt att känna hans närvaro och rent förnuftmässigt veta att han inte finns...men det gör han. Så länge som du kan minnas hans doft, hans mjuka mule och minnas de fina stunderna tillsammans så finns han. Du har all rätt att gråta ut din sorg och saknad, du behöver det nu.Även om det inte känns så nu så kommer sorgen sakta att avta och livet kommer att gå vidare.
Massor av kramar!

 

[bollen__]

Sv: Hjälp mig någon?

Han vill gå bredvid dig ett slag, för att försäkra sig om att du kan hantera att han inte finns hos dig, i kött och blod.

Jag tycker det är fint, jag tror han kommer att släppa dig när du är redo.

Nu gråter jag, och tänker på min förlorade vän.
Så himla vackert sagt.
Tack!

 

[RedForDanger]

Sv: Hjälp mig någon?

Tänk på att det är viktigt att du tillåter dej att sörja, att låta processen ha sin gång, utan att ha tankar på att "det bara var en häst".
Djur kan bli familjemedlemmar och vänner de ochså, och hjärnan känner ingen skillnad på sorg för djur eller sorg för människa. Den registrerar "sorg för älskad....."

Kram.

 

[muppia]

Sv: Hjälp mig någon?

Han kommer att finnas med dig ett tag. Ibland kan du kanske t.o.m skymta honom på platser han brukade vara, t.ex. hans favoritplats i hagen. Djur som man haft ett speciellt band till har en förmåga att dröja sig kvar som om de vill vara säkra på att vi klarar oss. Han fattas dig nu och därför kan det kännas extra jobbigt att känna hans närvaro och rent förnuftmässigt veta att han inte finns...men det gör han. Så länge som du kan minnas hans doft, hans mjuka mule och minnas de fina stunderna tillsammans så finns han. Du har all rätt att gråta ut din sorg och saknad, du behöver det nu.Även om det inte känns så nu så kommer sorgen sakta att avta och livet kommer att gå vidare.
Massor av kramar!

Jag såg honom i hagen, nästan. Men det var en annan häst i nästa sekund. Jag blev nästan lättad över att jag eventuellt såg fel.
Jag får räkna med att det tar LÅNG tid innan jag accepterar det faktumet att han är död.

Tack för ni bryr er.

 

[Anastacia]

Sv: Hjälp mig någon?

Ibland kan man fundera.
Min kompis tog bort sin häst för nått år sedan, en sådan där kär gammal vän.
Hennes liv rasade totalt efter att hon tog bort sin häst.
Under minst ett halvårs tid så bara hände det sak efter sak, saker hon inte kunde påverka, den ena bröt ner henne mer än det andra.
Hästen avlivades på en fredag, och på måndagen efter började allt.
Hon har inte haft stor otur i sitt liv varken före eller efter det halvåret.
Det var som att en skyddsängel hade försvunnit från henne eller nått.
Hästen var gammal och kändes som att den var beredd att gå vidare, så vi tror inte att det var den som var med och "spökade" och förstörde.. men något hände den dagen hästen försvann, det är så säkert.

Så som sagt.
Att din vän går bakom dig och det ändå känns tryggt, var glad åt det.
Min vän fick efteråt höra, av en "synsk" (som bara kom fram helt apropå) att hästen alltid kommer att finnas med henne, att den alltid kommer finnas där.
Just då, när hon blev tillsagt det, var hon mitt i allt kaos och blev givetvis livrädd att hon tagit fel beslut, och att allt som hände i hennes liv var ett straff för att hon tagit bort sin vän för tidigt...
nej usch.. nu blev det här ett depp inlägg...
Hon har det bra idag i alla fall och känner sig glad över att "känna av" att hennes vän är med henne!

 

[Tussilago]

Sv: Hjälp mig någon?

Han vill säkert se till att matte ha det bra, och tacka för att du var med honom in i slutet.. Passa på att tacka honom för den fina tid ni haft när du kan känna honom..
När min första häst avlivades hände en hel del speciellt, som fler än jag kunde se, men det går jag inte in på.
Han avlivades i november, då jag bara haft honom i 10 månader. Jag kunde känna honom då och då, att fanns där. Sommaren efter målade jag ett staket, långt ifrån där han någonsin varit. Plötsligt fanns han där, bakom mig på gräsmattan. Kunde inte se honom, men känna.
Jag reste mig, vände mig o "klappade" honom. Småpratade tyst för mig själv, med honom. Efter det har han inte funnits på samma satt. Men jag minns fortfarande, och tänker på honom fast det snart är 10år sen han försvann.

Det kommer att bli bättre, tillåt dig att sörja, låt det ta tid. jag gick inte skolan på en vecka. Jag hade ju ändå bara ägt honom i 10 månader..Ta hand om honom nu oxå, du ska se att han snart släpper dig..

 

[Skogstrollet]

Sv: Hjälp mig någon?

Jag kände så med min senaste hund jag tog bort för en månad sen ungefär. Jag åkte från kliniken, hade själv hållit i henne när hon gick bort. Men när jag kom hem var känslan så otroligt stark - att hon följde med mig hem igen. Hon var där liksom. Inte så att jag hörde eller såg nåt. Jag bara kände att hon var med mig. Jag gick ut med min andra hund på kvällen, och Billie var med oss. Vi var tre stycken.

För mig var det dock inte jobbigt utan det kändes som en tröst. Just för att även om hon är död så kommer jag alltid att ha en bit av henne med mig. Så länge jag minns henne är hon aldrig helt borta. Bara för att dog så "poff" försvann inte allt som varit Billie. Det finns kvar en del av henne i mig.

För mig avtog det efter bara ett par dagar. Kanske för att jag accepterade det snabbare än vad du gjort? Det hjälpte mig att komma över den värsta sorgen, och när det var gjort så lämnade hon mig. Och det kändes... inte bra... men ok. Nu känner jag att hon har frid.

För att leka lite amatörpsykolog så kanske det är så att förnimmelsen av din häst gör att du mår dåligt för att du går och bär på skuldkänslor för att du tog bort honom? Och därför vill du inte heller "känna" detta just nu? Oavsett hur rationellt beslutet var/är så finns det alltid en liten liten del i en som gnager: "tänk om". Kanske behöver du ta itu med den lilla biten, få tyst på den?

När jag tog bort min häst kände jag inte alls så. Däremot hade jag en dröm kanske ett år senare då jag red honom barbacka på ängen bakom stallet, känslan var total tillit (han var lite osäker och väldigt känslig i livet) och samförstånd och vi flög upp bland molnen.
Det blev avslutet jag behövde. Sorgen efter hästen var så stor att jag inte kunde bearbeta den. Jag var helt avständ länge efteråt.

Nu blev det långt och handlade mest om mig känns det som. Kanske nåt litet som hjälpte iaf...

 

[KungTulle]

Sv: Hjälp mig någon?

Jag sitter o gråter hejdlöst.

Det här är ingen hästtråd. Frågan är snarare hur jag ska bearbeta min sorg efter avlivningen i tisdags?

Sånt här tar självklart tid och man kommer ju alltid att minnas sina djur som dött.

Hur man bearbetar?

Man tar hand om sina andra djur (om man har några) och gråter litet då och då. Med tiden klingar den akuta sorgen av.

Det viktiga är att man tillåter sig att sörja.

Jag tex bröt ihop under en uppvisning när jag satt i publiken när Bent Branderup visade upp en häst som liknade min vita welshponny väldigt mycket en kort tid efter jag måst avliva Tjelvar. Var tvungen att gå ut och stod utanför ridhuset i minst en halvtimme och stortjöt. LIIITE pinsamt var det.

Bröt också ihop när jag var på ett möte i samband med mitt dåvarande arbete som var i cafeterian på ett ridhus. Ungefär halvvägs genom mötet började en ponnylektion. Vilket var tillräckligt för att jag skulle bli jätteledsen. ( Man kunde titta ner i manegen genom stora fönster).

Min ponny avlivades hösten 2005 och jag blir fortfarande ledsen litet då och då.

Som sagt det tar TID!

/KT

 

[BornAgain]

Sv: Hjälp mig någon?

Sörj din häst och låt saknaden rinna bort som tårar. Jag tror inte att man måste behärska sig.

Min erfarenhet är att man alltid går tillsammans med dem man älskat - och varken hjärna eller hjärta gör skillnad på djur och människor. De vill dig inte ont. Det är trygghet att kunna älska!

Till och med förre påven konstaterade att djur har själar, så även om du är djupt troende kristen: Amadeus kommer att ha det lika bra som din farmor. Det är inget bekymmer om han väljer att gå med dig ytterligare en stund. Gud älskar hela skapelsen.

Du har misst en kär vän OCH du har behövt ta ett svårt beslut på hans vägnar OCH du har gått med honom så långt som du någonsin fick. Låt avskedet ta tid. Inse också att du har varit stark och att du måste låta dig själv hämta andan.

Om man har otur när man har sorg, är det inget straff. Det är för att man är mer sårbar - vilket utnyttjas - och man har inte heller samma koll och tajming, så man fattar lätt lite sämre beslut än vad man gör normalt.

*Skickar tröstekram*

 

[nightcrawler]

Sv: Hjälp mig någon?

Han vill gå bredvid dig ett slag, för att försäkra sig om att du kan hantera att han inte finns hos dig, i kött och blod.

Jag tycker det är fint, jag tror han kommer att släppa dig när du är redo.

jag tror åxå att det är så. eller rättare sagt jag är övertygad.
när min gamla hund försvann så var jag utom mej av sorg. men en dag så var jag helt övertygad om att jag såg henne. först trodde jag att jag inbillade mej eftersom jag bara uppfatta henne i ögonvrån, men sen så såg jag henne rakt framför mej, klart och tydligt. sen dess så känner jag inte samma sorg. jag vet att hon har det bra och det har hon visat för mej.

skickar en liten uppiggande och medlidande kram

 

[schelin_j]

Sv: Hjälp mig någon?

Tänker på dig...ett tungt beslut med en tung sorg efter. Det blir förstås bättre men just nu måste det vara jättejobbigt.

Tröstkramar!