Sv: Hjälp mig innan jag blir galen!
Föräldrarna är helt friska, ja.
Men när man börjar tala allvar OM dotterna, oavsett vad det gäller så är man fel i huvvet, eftersom det är synd om dottern. Därfrö får hon göra som hon vill, åch behandlas bärefter. Vilket ger till följd att hon behandlar vännerna som skit.
Man försöker hålla god min, (eftersom denna familj är inget man vill bråka med) men nångon gång rinner det över.
Min familj har kännt denna familj sen min syster och den omtalade dottern gick på dagis. Redan då va min syster ett favorit objekt, men när man är liten är det ju inte samma sak.
Jag har kommit in i deras familj mer å mer sista 5-6 åren. Vilket jag är både glad över, eftersom jag tycker om dottern, mycket! Och mamman och pappan, men beteendet gillar jag inte.
Även om man försöker bryta mönstret försiktigt så hamnar man åter i fällan.
I söndags, (det va i lördags jag hade samtalet med dottern) när vi satt i bilen så klagade dottern över att jag inte va bra. Utan jag tjatade hela tiden, och bstämde vad dottern fick och inte fick göra... osv... Och det MÄRKS så tydligt att dottern i vissa lägen utnyttjar sitt HK, det låter kanske fel å säga så, men så är det.
Detta va ett av de tillfällena, där hon utnyttjade det, och fick medhåll av föräldrarna, vilket resulterade i att jag inte FICK följa med henne på denna helgs hästtävlingar, (jag har alltid följt med som hästskötare å lite coatch).
Och mamman tyckte naturligtvis jättesynd om dottern i bilen, å jag kunde se hur dottern bara "mös".
I det läget kanske man ska gå in å bryta, å tala om hur det egentligen låg till vid det tillfälle hon talade om. Men hur ska jag säga. Hur ska jag tala om det så att det inte blir nervärderande, eftersom man hela tiden, enl. föräldrarna nervärderar dottern om man pratar om henne...(om det inte är i goda ord då...)