C
Cronis
Jag vet inte om jag placerat tråden riktigt rätt, men jag tyckte att detta forum passade bäst.
För att göra en lång historia kort, så ska jag försöka så gott jag kan, tilläggas ska att jag är mycket upprörd över detta, så ha överseende med det.
Grejjen är den att min familj är bekanta med en annan familj, som har en dotter på 17 år.
Mamman i familjen har två stora dressyrhästar som min syster rider och tävlar och dottern har en egen ponny, som hon tävlar. Dottern är mycket idolfixerad vid min syster och har under det senaste året lekt MIN familj med hennes.
Alltså, hon leker att hon är min syster, och hennes mamma och pappa är mina föräldrar. Hon kallar därför inte sina föräldrar för hennes riktiga namn utan för Leif och Gunilla som mina heter. Eftersom hon leker min syster, så är ju jag storasyster.
Detta va skojjigt till en början, och mest på lek, men nu har dottern tagit detta på allvar och vill att när hon tävlar på hemma tävlingar så ska min systers namn ropas upp i högtalarna inte hennes riktiga. Jag har förklarat att det funkar inte så eftersom det blir förvirring bland publik, och domare, samt i protokoll. Men föräldrarna menar på att det ska ropas upp. Det här låtsas namnet.
Föräldrarna är så inne i den här leken dom oxå, att det snart (enl. mig) börjar bli farligt. Dottern får allt som min syster har, alla kläder likadant, å klipper å färgar håret lika.
Hon får alltid som hon vill och behandlar hennes kompisar illa. Även mig, (jag som är hennes "storasyster" men eftersom vi "leker" att hon är min "lillasyster" så är det tillåtet att hon behandlar mig som skit!)...
Jag pratade med dottern om detta i helgen, då jag kände att "nu jävlar, jag orkar inte mera". Måttet va lixom rågat. Men hon vägrade att lyssna, utan lyssnade bara på en annan av hennes kompisar som sa exakt samma sak. Då gick det bra att lyssna.
Jag sa att man behandlar inte kompisar som hon gör med mig, för man blir lessen, å jag sa att jag åker hem och vill inte komma tillbaka om hon beter sig så. Men hon förstod inte det heller. Inte så konstigt eftersom hon aldrig blivit tillsagt, eller haft en sådan konverstion som vi hade i helgen. Men jag va tvungen att prata med henne. Jag orkade inte att ta mera skit, å detta "lekande" hit och dit! Detta daltande.
Jag förklarade oxå för henne att jag följer gärna mer upp till stallet och hjälper henne, med sin häst, och vad allt det innebär. Men det är inte meningen att jag ska göra allt jobb. Och säger jag åt henne att göra något som hon slarvat med ska HON göra det inte nån annan. Hon är mycket duktig på att styra å ställa med andra...
Detta är bara en kort version av allt, men jag vet inte hur jag ska säga till föräldrarna. För att för dom är dottern 3 år. Inte 17 år och snart vuxen.
Ok, dottern har downs syndrom. MEN, det innebär inte att hon får behandla folk som skit, samt att föräldrarna ska uppmuntra till en slags rollspelslek.
Dottern sa senast i måndags att hon aldrig är sig själv utan BARA min syster.
Pappan sa då "Det är bra XXX, det är bra"... Hur ska jag tolka det?
En sak till, dottern vill så gärna ha körkort, (eftersom min syster håller på att ta körkort), och föräldrarna säger, "självklart gumman, ska du få det!".
Men syrran har kollat upp detta ang. downs syndrom å det är inte aktuellt för den här personen att ta körkort. Hur ska föräldrarna förklara det?
Hur ska JAG förklara för föräldrarna att något är galet?
Dom verkar ju inte inse att det är något som är snett. Problemet är bara att när man nämner något om deras dotter så blir det ramaskri och man är inte ens värd skiten under skorna...
För att göra en lång historia kort, så ska jag försöka så gott jag kan, tilläggas ska att jag är mycket upprörd över detta, så ha överseende med det.
Grejjen är den att min familj är bekanta med en annan familj, som har en dotter på 17 år.
Mamman i familjen har två stora dressyrhästar som min syster rider och tävlar och dottern har en egen ponny, som hon tävlar. Dottern är mycket idolfixerad vid min syster och har under det senaste året lekt MIN familj med hennes.
Alltså, hon leker att hon är min syster, och hennes mamma och pappa är mina föräldrar. Hon kallar därför inte sina föräldrar för hennes riktiga namn utan för Leif och Gunilla som mina heter. Eftersom hon leker min syster, så är ju jag storasyster.
Detta va skojjigt till en början, och mest på lek, men nu har dottern tagit detta på allvar och vill att när hon tävlar på hemma tävlingar så ska min systers namn ropas upp i högtalarna inte hennes riktiga. Jag har förklarat att det funkar inte så eftersom det blir förvirring bland publik, och domare, samt i protokoll. Men föräldrarna menar på att det ska ropas upp. Det här låtsas namnet.
Föräldrarna är så inne i den här leken dom oxå, att det snart (enl. mig) börjar bli farligt. Dottern får allt som min syster har, alla kläder likadant, å klipper å färgar håret lika.
Hon får alltid som hon vill och behandlar hennes kompisar illa. Även mig, (jag som är hennes "storasyster" men eftersom vi "leker" att hon är min "lillasyster" så är det tillåtet att hon behandlar mig som skit!)...
Jag pratade med dottern om detta i helgen, då jag kände att "nu jävlar, jag orkar inte mera". Måttet va lixom rågat. Men hon vägrade att lyssna, utan lyssnade bara på en annan av hennes kompisar som sa exakt samma sak. Då gick det bra att lyssna.
Jag sa att man behandlar inte kompisar som hon gör med mig, för man blir lessen, å jag sa att jag åker hem och vill inte komma tillbaka om hon beter sig så. Men hon förstod inte det heller. Inte så konstigt eftersom hon aldrig blivit tillsagt, eller haft en sådan konverstion som vi hade i helgen. Men jag va tvungen att prata med henne. Jag orkade inte att ta mera skit, å detta "lekande" hit och dit! Detta daltande.
Jag förklarade oxå för henne att jag följer gärna mer upp till stallet och hjälper henne, med sin häst, och vad allt det innebär. Men det är inte meningen att jag ska göra allt jobb. Och säger jag åt henne att göra något som hon slarvat med ska HON göra det inte nån annan. Hon är mycket duktig på att styra å ställa med andra...
Detta är bara en kort version av allt, men jag vet inte hur jag ska säga till föräldrarna. För att för dom är dottern 3 år. Inte 17 år och snart vuxen.
Ok, dottern har downs syndrom. MEN, det innebär inte att hon får behandla folk som skit, samt att föräldrarna ska uppmuntra till en slags rollspelslek.
Dottern sa senast i måndags att hon aldrig är sig själv utan BARA min syster.
Pappan sa då "Det är bra XXX, det är bra"... Hur ska jag tolka det?
En sak till, dottern vill så gärna ha körkort, (eftersom min syster håller på att ta körkort), och föräldrarna säger, "självklart gumman, ska du få det!".
Men syrran har kollat upp detta ang. downs syndrom å det är inte aktuellt för den här personen att ta körkort. Hur ska föräldrarna förklara det?
Hur ska JAG förklara för föräldrarna att något är galet?
Dom verkar ju inte inse att det är något som är snett. Problemet är bara att när man nämner något om deras dotter så blir det ramaskri och man är inte ens värd skiten under skorna...