annie_
Trådstartare
Med risk för att detta blir väldigt långt, så ber jag redan nu om ursäkt.
Jag har för några veckor sedan brutit med min särbo. Det gick inte mer, jag klarade inte mer av det destruktiva, hans tankemönster och problematik han inte gjort ett dyft åt trots att detta varit krav. Droger och kriminalitet i över 10år, det ändrar man inte själv i en grisblink. En händelse fick bägaren att välla över, och jag bröt. Inte helt, dörren stod halvt öppen ifall han skulle kunna lösa sina problem på egen hand och verkligen vilja förändra sig till det bättre, för sin egen skull och inte för mig.. Vi skulle ha köpt hus ihop, fråga mig inte varför. Jag var nog svag där ett ögonblick. Tiden skulle få utvisa, jag ville dock att han skulle börja nysta i det själv, och jobba med det själv. Jag har nog med mitt eget och orkar inte längre vara både morsa, flickvän, terapeut, knulldocka, djurägare och annie_. Vårt förhållande har varit stormigt av och till redan från början, med hans bagage och mitt bagage har det inte varit en barnlek alla gånger... Uppvuxen i ett sådant här förhållande mellan min mor och hennes exmake, det tog 11år innan hon var psykiskt stark nog att bryta helt. Så långt skulle jag aldrig låta det gå, jag vet bättre.
Han har hållit sig alkoholfri nästan hela tiden vi varit ilag (sista gången han drack ringde min syster polisen eftersom han vart fysisk mot mig), pundade gjorde han sista gången (va jag vet) för ganska exakt ett år sedan. Då vart jag utsatt för saker som fick honom att "fly verkligheten" (det blir troligt en egen tråd om denna händelse längre fram, det var efter detta jag slängde ut honom och vi vart särbos). Han har städat till sig och skaffat körkort och jobb, har bättre kontakt med sin familj än han haft på länge (även om de blundar för hur han är/vilket liv han kommer ifrån) och försöker verkligen leva Svensson-liv med allt vad det innebär. Han är med oss ut på krogen o kör hem sen, han har "inga problem" längre att vistas i dessa miljöer utan att själv dricka, upplevde de tom som skönt att vara nykter enligt egen utsago.
Men det räcker inte, hans nya drog när det andra nu försvunnit har blivit jag. Gällande allt. Får inte vara på toan för länge, då kommer han o undrar vad jag gör (?!). Jag får inte gå o lägga mig själv, för då ska han också lägga sig, ska jag vara i köket så är han också inom kvarten i köket etc etc etc... Sex ska vi inte ens tala på, fyfaan.
GAAH, jag som älskar att ha hela sängen själv, som älskar att vara själv, blir tokig. Han har kanske strukturerat upp livet, men han har då inte brutit mönstret.
Mötte honom i helgas på krogen, drickandes öl. "Du måste ju förstå att jag kan vara ute och dricka, det är 10 av 10000 som går snett (jag kan säga att dessa 10ggr nästan uteslutande involverar polisen på ett eller annat sätt. Om han så slagit någon medvetslös eller något annat) och du måste ju förstå att jag är en annan människa idag mot förr". Nästa andetag fick jag en känga om att den dagen jag väljer att prata med någon annan än min familj, den dagen kommer jag inse vilken bra människa han blivit och hur mycket han gjort för mig..
Det borde jag ju fatta att "han inte kommer sitta hemma o rulla tummarna, blir han medbjuden så umgås han såklart med sina kompisar, han kan ju faktiskt dricka några öl, det är ju slut mellan oss ändå, eller hur?"... Jag blir så trött. Besviken. Ledsen. Arg. Han förstår verkligen inte.. Undanflykter och förnekelse, efter att ha varit alkoholfri ett par år. Hur svårt ska det vara att beställa en cola ist? Drogen annie_ finns inte längre som håller i tyglarna, det är nog tyvärr bara en tidsfråga innan blir det tyngre saker. Eller?
Kan inte sluta tänka på att det "bara" är alkohol, att jag trots detta inte riktigt kan stänga dörren till honom helt... Att jag är löjlig och överreagerar.
Jag kommer köpa gården själv, banken har beviljat bara mig. Jag har bokat tid för att gå o prata om "allt" och jag har börjat ta tag lite i mig själv. Yogan har jag smått kommit igång med, skönt!!
Det kommer ta tid med allt som varit, men jag har planer och en tankeverksamhet i allafall.
Men varför kan jag inte sluta tänka på honom?! Varför mår jag dåligt när dethär egentligen är något bra och som i slutändan blir jättebra för oss båda, fast på håll och utan varandra? Varför hoppas jag fortfarande att det en dag blir vi? När jag egentligen vet att jag då får sänka mina krav och leva ett annat typ av liv än jag vill? Varför har jag blivit medberoende och blir nedstämd för att "om jag bara ändrat lite så hade det kunnat" vara vi? Jag kommer o vill gå starkare ur dethär än någonsin, men just nu hopar det sig bara o det är tungt.. Allt är tungt.
Hans sms och meddelanden gör mig lite illa till mods, för han förstår verkligen inte. Han har inte förstått djupet och innebörden i detta, även om han vill ge sken av det. Jag vill så gärna kunna fixa honom och så är allt stabilt, tryggt och bra!
Snälla buke, hjälp mig hålla rätt väg. Det är lite kaos för mig!?
Jag vill bli ursäktad för stavfel, krånglig text, svårläst jadajada. En del tankar som for omkring under tiden detta skrevs.
Jag har för några veckor sedan brutit med min särbo. Det gick inte mer, jag klarade inte mer av det destruktiva, hans tankemönster och problematik han inte gjort ett dyft åt trots att detta varit krav. Droger och kriminalitet i över 10år, det ändrar man inte själv i en grisblink. En händelse fick bägaren att välla över, och jag bröt. Inte helt, dörren stod halvt öppen ifall han skulle kunna lösa sina problem på egen hand och verkligen vilja förändra sig till det bättre, för sin egen skull och inte för mig.. Vi skulle ha köpt hus ihop, fråga mig inte varför. Jag var nog svag där ett ögonblick. Tiden skulle få utvisa, jag ville dock att han skulle börja nysta i det själv, och jobba med det själv. Jag har nog med mitt eget och orkar inte längre vara både morsa, flickvän, terapeut, knulldocka, djurägare och annie_. Vårt förhållande har varit stormigt av och till redan från början, med hans bagage och mitt bagage har det inte varit en barnlek alla gånger... Uppvuxen i ett sådant här förhållande mellan min mor och hennes exmake, det tog 11år innan hon var psykiskt stark nog att bryta helt. Så långt skulle jag aldrig låta det gå, jag vet bättre.
Han har hållit sig alkoholfri nästan hela tiden vi varit ilag (sista gången han drack ringde min syster polisen eftersom han vart fysisk mot mig), pundade gjorde han sista gången (va jag vet) för ganska exakt ett år sedan. Då vart jag utsatt för saker som fick honom att "fly verkligheten" (det blir troligt en egen tråd om denna händelse längre fram, det var efter detta jag slängde ut honom och vi vart särbos). Han har städat till sig och skaffat körkort och jobb, har bättre kontakt med sin familj än han haft på länge (även om de blundar för hur han är/vilket liv han kommer ifrån) och försöker verkligen leva Svensson-liv med allt vad det innebär. Han är med oss ut på krogen o kör hem sen, han har "inga problem" längre att vistas i dessa miljöer utan att själv dricka, upplevde de tom som skönt att vara nykter enligt egen utsago.
Men det räcker inte, hans nya drog när det andra nu försvunnit har blivit jag. Gällande allt. Får inte vara på toan för länge, då kommer han o undrar vad jag gör (?!). Jag får inte gå o lägga mig själv, för då ska han också lägga sig, ska jag vara i köket så är han också inom kvarten i köket etc etc etc... Sex ska vi inte ens tala på, fyfaan.
GAAH, jag som älskar att ha hela sängen själv, som älskar att vara själv, blir tokig. Han har kanske strukturerat upp livet, men han har då inte brutit mönstret.
Mötte honom i helgas på krogen, drickandes öl. "Du måste ju förstå att jag kan vara ute och dricka, det är 10 av 10000 som går snett (jag kan säga att dessa 10ggr nästan uteslutande involverar polisen på ett eller annat sätt. Om han så slagit någon medvetslös eller något annat) och du måste ju förstå att jag är en annan människa idag mot förr". Nästa andetag fick jag en känga om att den dagen jag väljer att prata med någon annan än min familj, den dagen kommer jag inse vilken bra människa han blivit och hur mycket han gjort för mig..
Det borde jag ju fatta att "han inte kommer sitta hemma o rulla tummarna, blir han medbjuden så umgås han såklart med sina kompisar, han kan ju faktiskt dricka några öl, det är ju slut mellan oss ändå, eller hur?"... Jag blir så trött. Besviken. Ledsen. Arg. Han förstår verkligen inte.. Undanflykter och förnekelse, efter att ha varit alkoholfri ett par år. Hur svårt ska det vara att beställa en cola ist? Drogen annie_ finns inte längre som håller i tyglarna, det är nog tyvärr bara en tidsfråga innan blir det tyngre saker. Eller? Kan inte sluta tänka på att det "bara" är alkohol, att jag trots detta inte riktigt kan stänga dörren till honom helt... Att jag är löjlig och överreagerar.
Jag kommer köpa gården själv, banken har beviljat bara mig.
Jag har bokat tid för att gå o prata om "allt" och jag har börjat ta tag lite i mig själv. Yogan har jag smått kommit igång med, skönt!! Det kommer ta tid med allt som varit, men jag har planer och en tankeverksamhet i allafall.
Men varför kan jag inte sluta tänka på honom?! Varför mår jag dåligt när dethär egentligen är något bra och som i slutändan blir jättebra för oss båda, fast på håll och utan varandra? Varför hoppas jag fortfarande att det en dag blir vi? När jag egentligen vet att jag då får sänka mina krav och leva ett annat typ av liv än jag vill? Varför har jag blivit medberoende och blir nedstämd för att "om jag bara ändrat lite så hade det kunnat" vara vi? Jag kommer o vill gå starkare ur dethär än någonsin, men just nu hopar det sig bara o det är tungt.. Allt är tungt.
Hans sms och meddelanden gör mig lite illa till mods, för han förstår verkligen inte. Han har inte förstått djupet och innebörden i detta, även om han vill ge sken av det. Jag vill så gärna kunna fixa honom och så är allt stabilt, tryggt och bra!
Snälla buke, hjälp mig hålla rätt väg. Det är lite kaos för mig!?
Jag vill bli ursäktad för stavfel, krånglig text, svårläst jadajada. En del tankar som for omkring under tiden detta skrevs.
