Förlåt, men det där med plåster på tårna fick mig att skratta tills jag grät. Förstår att det måste varit en obehaglig upplevelse!
Det är det. Tror många av mina problem nu är pga uppskjuten sorg... när hon flyttade var det faktiskt väldigt skönt att "bli av" med henne ett tag, vi hade ju levt så tätt inpå varandra. Eftersom boendet funkade så bra kunde jag släppa kontrollen. Sedan har jag jobbat på och livet har gått vidare, annorlunda och lite haltande men ändå med hopp om framtiden. Tills pappa också kraschade och faktumet att jag inte längre har mamma att luta mig emot när livet blir svårt plötsligt körde över mig som något jäkla godståg.Åh, fina mamma!
Så jätteskönt att hon är på ett så bra ställe. Det måste vara en stor lättnad för dig.
Fy så jobbigt. Man sörjer ju verkligen när de finns kvar, men ändå inte är den de varit. Jag och min syster är så glada att vi delade allt det där, men som jag minns det har du inga syskon.
Min insomningspodd är Snetänkt med Kalle Lind, finns i SR play. Han tar upp de mest obskyra ämnen, cirkus, Kulla-Gulla osv. tillsammans med en inbjuden gäst och det blir intressant men lite tjötigt så man somnar.
Säg till om du får ut melatonin.Nope, fick receptet i går och hann inte hämta ut, tänkte göra det idag... men vaknade efter att Apoteket stängt.
Jag vet inte vilken insomningstablett jag vill få, jag har ingen preferens. Förstår att de är beroendeframkallande och att de är försiktiga, och ingen blir gladare än jag om melatoninet fungerar, men jag gick på vad min pappa psykiatern och min psykolog sade. Läkaren fick ingen uppfattning om hur sömnsvårigheterna yttrar sig eftersom jag inte hann berätta det, medan min pappa och min psykolog har en mycket klar bild över vad som händer.
Pappa skriver av princip inte ut medicin åt patienter som är under någon annans behandling dock, och den principen gäller även hans döttrar. Han tycker att de är lite onödigt försiktiga i mitt fall bara, speciellt eftersom det har resulterat i ca 2-3 månaders oförmåga att arbeta mer än sporadiskt.
Jag har för många, många år sedan testat några enstaka Imovane, Stilnoct och en till vars namn jag glömt (N-nånting?), under en depressiv period i tonåren. Det handlade om kanske 10 tabletter totalt under en halvårsperiod. Minns knappt någonting av hur de påverkade mig, tyvärr.
Jag somnade inte när jag tog imovane och fick för mig att det var en bra idé att gå upp tydligen...... för en månad senare ligger det ett paket i brevinkastet. En te-sil beställd från kina
. Jag behövde inte ens en te-sil. En annan morron hittade jag en köttkniv på badrumsmattan , inget minne av det alls.
Du måste ju få lite vettig hjälp för 17.
Tack!
Hon lever och mår bra på ett nytt och helt fantastiskt boende. Enda nackdelen är att det ligger i samma område som jag växte upp i och det är svårt för personalen att ta ut henne på promenader, för hon ska genast "gå hem".
När jag hälsade på i julas och kom med julklappar satt hon i samlingsrummet och kollade mycket koncentrerat på The Hobbit. Julklappar var väl lite småintressant (fast chokladen var bättre än klapparna) men hon hade inte tid att fokusera riktigt, för det var ju krig i världen sa hon och pekade på TV:n. Ja herregud, om det var Hobbittar och Orcher som slogs på gatorna utanför hade jag inte heller haft tid med några töntiga julklappar...
Det kan man i väldigt många länder, men inte i Sverige. Finland räknar jag definitivt också till de länder som är "civiliserade" nog för att jag ska våga köpa melatonin där. I praktiken köper jag det oftast i Italien, Spanien, England eller USA.
Jo jag vet. Tänkte bara att folk brukar känna nån som ska åka över med färjan eller nåt och kan be om att de hämtar hem lite melatonin.
Vad bra! Jag bor på västra sidan landet, men inser ju vid en kort stunds eftertanke att rätt många svenskar bor närmare Finland än vad jag gör. (För mig är tipset att åka till Finland för ett ärende, en krångligare procedur än att helt enkelt flyga över till London... Men, vänta, jag ska ju sluta flyga!)
Jag bor lantligt och folk här älskar att åka över med färjan trots att de får åka 40 mil till närmaste hamn först.
Det där problemet löste jag genom att köpa airpods, vet inte hur dom fungerar med andra mobiler än iphone men med dom kan jag styra telefonen som om jag hade den i handen och starta saker och ting och stänga av om jag vill. Då kan man ha mobilen längre bort och ändå kunna sätta på och stänga av när man vill.Jag tycker jag gör detta redan, men det där med ingen mobil brukar funka dåligt. Jag använder den för att lyssna på ljudbok på samma sätt som @Angua, dvs lyssnar på böcker jag redan läst (blivit mycket Harry Potter den här vintern!
Vilken skitläkare, som flera redan sagt.Lång historia det här, ska försöka korta ned.
Började med min mammas demens 2015-2016 (några kanske minns min tråd kring det) där jag blev sjukskriven för början till utmattning i samband med det. Kom sedan tillbaka till jobbet och har jobbat heltid i några år, även om det varit tufft emellanåt. I somras blev även min pappa sjuk och låg på sjukhus i en tid och efter det krashade jag igen.
Har varit sjukskriven mellan 50-100% sedan i början på juni 2018.
Sedan november har jag haft insomingssvårigheter. Det beror på en kombination av sorg, stress och depression, tror jag i alla fall. Jag har fått sömntabletter (Lergigan och Propavan) som visserligen gör mig trött, men jag ramlar inte över stupet så att säga, jag SOMNAR inte. Har jag väl somnat brukar jag sova. Fick först Lergigan och sedan Propavan när jag inte somnade på Lergigan (även om jag blev så trött att jag nästan vinglade). Tyvärr somnar jag inte på Propavan heller.
Jag hade semester över jul och min 50%-iga sjukskrivning gick ut den 5:e januari. Tyvärr missade jag läkartiden den 4:e januari pga att jag hade tagit en Propavan kvällen innan vid 19:30, men inte somnade förrän runt 8 på morgonen därpå och därför sov rakt förbi min läkartid vid kl 10.
Det tog ca en vecka innan jag orkade boka ny läkartid, och fick då en tid den 8:e februari, dvs idag. Jag frågade då om jag inte kunde få en akuttid men VC menade att de inte sjukskriver på akuttider utan att jag behövde vänta på en "riktig" läkartid.
Sömnsvårigheterna har dock eskalerat [bla bla bla insert ångest och allt det där vanliga vid utmattning och sorg] och jag har inte jobbat varken 100% eller 50%, utan lite så där då och då, mest. Kontaktade läkare via appen Kry och bad om hjälp men de hänvisade även de till VC.
Vid dagens läkarbesök fick jag sagt ungefär 10% av det som stod på min medhavda lapp, eftersom läkaren menade på att
1. hon inte kan sjukskriva bakåt i tiden (fast det gått utmärkt bra för andra läkare tidigare?) och
2. att Försäkringkassan ändå inte skulle godkänna det (det är väl upp till FK, hon ska väl bara sjukskriva om hon tycker det finns fog för det?) och
3. att jag borde ha kommit mycket tidigare (hur då när jag inte fått tid?!) och att jag borde kommit på en akuttid (hur då när jag inte fick nån när jag frågade?!).
Hon skrev ut en ny sömntablett, melatonin (Circadin), som jag ska få prova i en månad. Fick ny läkartid 1:a mars.
Jag har nu ca 4 veckor där jag helt saknar inkomst pga ingen sjukskrivning, hann inte ta upp mina öronbesvär som också stör mig (har fått konstaterat eksem i örongången men fick ingen behandling då eftersom jag hade ett sår i örat) eftersom hon avbröt mig och pratade över mig, hann inte be om förebyggande sjukskrivning (heter det så?) för min terapi jag går i på onsdagar, hann inte förklara hur livet fungerar just nu eller hur jag mår just nu förutom sömnsvårigheterna, hann inte förklara att jag inte har några SSRI kvar, eller att både psykologen jag går till (som inte är läkare, så klart) och min kära pappa (psykiater) tycker att jag borde få INSOMNINGStabletter för det är just i insomningsögonblicket som jag ryck-vaknar och gråter, hann inte förklara att jag ramlade ner i ett svart hål över julen och för första gången i livet började närma mig självmordstankar, eller att jag inte klarar av mitt största glädjeämne i livet - mina hästar - och att om det fortsätter så här så får jag sälja dem, men varför ska jag då gå upp på morgonen?
Det fåniga är ju att jag vill jobba. Jag mår bättre när jag jobbar men tyvärr fungerar det inte att jag jobbar mellan 9 på kvällen och 4 på morgonen när jag ändå är vaken och inte kan sova, utan jag måste jobba på kontorstider... men då sover jag (ibland, inte varje dag). Tar mina förbannade sömntabletter vid 19:30-20 och går och lägger mig vid 21 - 21:30 men jag SOMNAR JU INTE.
Går som sagt i gruppterapi (stressrehab) en gång i veckan och det är fantastiskt bra, mår mycket bättre redan. Jag har ändå tillförsikt inför framtiden - om 5-6 år tror jag att jag ser tillbaka på den här tiden som "den där jobbiga perioden".
Buke, ni brukar vara bra på det mesta. Tankar, idéer, pepp, konstruktiv kritik, en spark i baken - ge mig nånting? Vad ska jag göra? Jag vill mest av allt prata med min mamma
