Hjälp hemma? från kommunen

[geggamojja]

Knäpp rubrik kanske,
men jag är lite vilse i hur jag ska uttrycka mig.

Kort skrivet, jag kraschade rejält
medans jag var gravid med barn nummer 2.
Vilket ledde till en hel del kontakt med vården,
men kanske inte till så värst mycket hjälp på det känslomässiga
planet egentligen.

Det här tärde även mycket på barnafadern givetvis,
han fick sluta jobba och ta sonen medans jag göddes utav h-e.

Barnet kom och är tack och lov frisk
Men har varit lite kämpig på sina sätt.
Inte alls lika "lätt" som första barnet.

Nu har vi kommit till läget där vi blivit erbjudna stöd hemma.
Inte för att vi inte klarar barnen,
men för att vi håller på att äta upp varandra och därmed riskerar påverka barnen i långa loppet.
Det vill vi givetvis inte!
Jag har vansinnigt dåligt självförtroende/självkänsla,
mår dåligt av stället vi bor på,
dåligt med sociala kontakter inom minst 6 mils radie.
Löjligt stresskänslig numera
Blir helt låst om någon tittar på när jag ska göra något.
Allra helst när det har med barnen att göra.
Det som fungerar naturligt i lugn och ro blir taffligt och fel
när någon tittar på.

Hur i hela friden gå man runt
eller snarare klarar man av att få hjälp hemma då?
Jag känner fullkomlig PANIK inför tanken
och det vet alla inblande om.
Jag vill bara fly fältet,
jag gråter bara jag tänker på det nu

Någon som haft likande sits?

Någon som varit lika "misslyckad"

 

[break_a_leg]

Sv: Hjälp hemma? från kommunen

Var glad över att du får stöttning av kommunen! De är ju inte där för att spionera på dig utan för att stötta dig i din föräldrararoll.

 

[geggamojja]

Sv: Hjälp hemma? från kommunen

Var glad över att du får stöttning av kommunen! De är ju inte där för att spionera på dig utan för att stötta dig i din föräldrararoll.

Ja visst borde man vara glad,
men det känns verkligen inte så

Som jag skrev, det är ju egnetligen inte
i umgänget med barnen det brister.
Det är ju dom som får den energi som finns överhuvudtaget,
dom kan ju knappast tanka mig med energi...
Snarare ger paniken inför det hela att det suger ur mer energi.

 

[TinyWiny]

Sv: Hjälp hemma? från kommunen

Jag förstår dej, jag sitter i liknande situation fast pga mina handikapp.
Jag har insett att om jag ska få behålla min familj som familj så måste jag få hjälp utifrån.
Som det är nu känner jag mej bara som ett påhäng, en igel som klänger sig fast på sambo och barn och som ber dem göra allt det jag inte längre klarar

Det är inte rätt att en 17 åring måste följa med och handla varenda gång för att mamma inte klarar det, att det ska hänga allt på hennes axlar när sambon jobbar borta i tio dagar i sträck. Vilket jag i mina mörka stunder funderar på om han gör ibland för att han överhuvudtaget ska orka med

Jag tänker så här att eftersom jag inte kan bli som jag var förut så kanske jag iallafall kan få bara umgås med min familj, att jag ska orka det.
Som det är idag består alla dagar av val, gör jag något för min egen skull vilket är att rida så måste jag ha dottern med för jag klarar mej inte själv.
Om jag rider så orkar jag inte mer den dagen.
Om jag väljer att laga mat så är det numera ett fåtal rätter jag kan laga själv, det är de rätter som man inte behöver hälla av något, skala något eller lyfta något tungt.
Har jag lagat mat så orkar jag inte mer den dagen.
Väljer jag att åka och handla så är jag återigen beroende av dottern, hon måste vara med för jag klarar inte att köra vagnen, jag hittar inte det jag ska ha och blir så trött att jag inte vet hur jag ska ta mej ut därifrån.
Jag behöver väl inte skriva att sedan orkar jag inte mer den dagen...
Visst hade det varit roligt att kunna träffa folk någon gång, men jag orkar inte och alla de som var mina vänner har försvunnit.

Det som hindrar mej från att söka personlig assistent är rädslan att få avslag.
Vad gör jag då? vad gör jag om de som bestämmer anser att mitt liv är fullt tillräckligt som det är?
Att jag får fortsätta slita på familjen tills de inte längre finns för mej? Vad gör jag då?

Ta emot hjälpen för vad den är, ta emot den så att du, din man och era barn bara får vara en familj och att någon annan tar hand om det du inte kan och/eller orkar.
Det är iallafall vad jag önskar mej.