Jag vill först och främst varna för det kan ev. bli ett rörigt inlägg. Men jag hoppas att du orkar läsa det!
Kort bakgrundsinfo:
* Dejtande en kille för ca ett år sen i ca tre månader. Träffades via en dejtningsajt och han var väldigt drivande att vilja ses. Jag var osäker, pga. att jag kände att något inte stämde med honom. Men blev så klart övertalad av honom. Vi träffades på neutral mark, och visst var han väldigt speciell. Kunde inte sätta fingret på vad, men nåt stämde inte ( i efterhand har jag fått reda på att han har några diagnoser.) Men eftersom jag var så fruktansvärt naiv och trodde alltid gott om alla människor, ville jag ge honom en chans ändå. Med facit i hand skulle jag aldrig ha gjort det!
Efter en kortare tid insåg att det här kändes inte bra. Han var väldigt krävande som person och försökte hela tiden bestämma över mig. Kommenterade allt jag sa negativt. Helt enkelt ville ändra på mig som person. Detta kom smygande, jag hade långa samtal med honom om det och var väldigt rak och ärlig mot honom att jag inte gillade det. Han förstod ingenting och men lovade att han skulle bättra på sig.
Till mitt försvar måste jag säga att jag under den här tiden var väldigt dålig psykiskt och åt mycket mediciner, var ständigt trött och sliten.
Men efter mycket om och men, så fick jag ut honom från min lägenhet ( han flyttade in väldigt snabbt, började genast ändra i lägenheten efter hans behov.) Jag var fruktansvärd tydlig mot honom att det är över, jag hade inga känslor för honom osv.
Jag kände en enorm lättnad när jag fick bort honom. Men jag blev inte av med honom ändå. Han började smsa och ringa, frågade varför jag var så sur. Varför vi inte kunde träffas som vänner osv. Jag började blocka honom. Efter några dagar efter jag fått bort honom, så var jag i lägenheten och grejade. Det bankad på dörren och jag trodde det var min far. Jag öppnade dörren, ( hade inget kiköga) och där stod han. Han förklarade att han hade sett min bil där, och tänkte då att han kunde komma förbi och prata lite. Frågade om han fick komma in, jag vart så paff och ställd o sa visst, kom in. Återigen började vi prata och han förstod inte varför vi inte kunde vara ihop osv. Jag var väldigt tydlig och rak mot honom, sa att det inte skulle funka. Innan vi skildes åt ville han kramas. Gav honom en kram men försökte sen avsluta kramen snabbt. Han ville kramas mera. Men jag stod på mig. Han tyckte jag var konstig och grinig. Äntligen fick jag ut honom!
Men efter det kände jag mig inte trygg i lägenheten. Ville inte bo där, i fall han skulle dyka upp igen. Flyttade hem till föräldrarna för jag inte mådde bra. Sedan dess bor jag här av flera anledningar
Människan fortsatte sedan ta kontakt med mig genom msn messanger. Frågade hur jag mådde, o vi kunde ses osv. Jag sa i från. Det är över att jag inte ville ses osv. Efter mycket om och men fick jag tyst på honom. Hotade med polisen.
Tänkte att allt var lugnt nu. Fortsatte gå mina promenader i det området jag alltid. Tills jag en dag upptäcker att han sitter i en bil på parkeringen förbi mitt promenadstråk. Jag låtsas som att jag inte har sett honom. Han gör inget, men jag vet att han såg mig. Tänkte det var en tillfällighet.
Tills det upprepades sig en gång till. Då bestämde jag mig för att inte gå där något mer. Tog uppehåll från det stället hela vintern, eller så gick jag med sällskap.
Allt har varit lugnt under året förutom att jag tror jag sett han i hans bil vid två tillfällen runt min bostad. Men det kan ha varit någon annan.
Nu har jag börjat gå igen vid samma område. Det har funkat toppen i några veckor. Kände att jag snart var tillräcklig stark för att flytta tillbaka till lghten. Planerade för fullt. Men så händer det.
Jag får syn på honom på långt avsstånd ute i mitt promenadstråk. Det är öppet landskap och han går på en korsande väg, där vi kommer mötas längre fram om jag fortsätter framåt. Jag väljer att stanna och ta upp mobilen. Han tittar mot mitt håll flera gånger men väljer att inte gå mot mitt håll. Han fortsätter rakt fram. Han tar av sig kepsen så att jag ska se honom (?). Jag väljer att gå en annan väg och känner att det är jobbigt.
Nu har jag varit låg i några dagar, och kännt att blir jag aldrig av med honom?
Jag är inte rädd för honom, men tycker det är jobbigt om jag skulle möta på honom.
Vad gör man? Acceptera att det ska vara så här?
Är det någon som har varit med om sånt här?
Tack för att du orkade läsa allt.
