Angående att hälsa på busschauffören (och även kassapersonal ibland), jag brukar bara nicka och le som hälsning, eller stumt ljuda med läpparna ett hej.
Jag har en liten grej för att säga något till en främling utifall den andra börjar prata/hälsa tillbaka, dvs säger något mer än bara hej
pga min hörselskada så skulle det innebära att jag skulle snabbt behöva "kalibrera" mig om till att försöka lyssna och ofta innebär det att jag behöver haja till, säga "va?" (vilket jag dessutom gör ibland automatiskt utan att ha hunnit tänka efter) och anstränga mig till att försöka höra (fastän jag vet att det är nära på hopplöst). Det blir jobbigt och jag kan känna en press på att förstå snabbare, och detta är dessutom ofta sånt vardagligt prat som egentligen inte är så viktigt så ibland kan de vifta bort det - men det är tråkigt för mig. Det är en slags sorg för mig att jag missar detta vardagliga småprat med främlingar ute, då det är omöjligt att se vilka jag kommer kunna höra bättre än andra.
Jag kan även känna mig lite generad att jag uppehåller eller frustrerar någon när jag inte hör. Eller så sitter jag och undrar vad de egentligen sa.
Eller så orkar jag inte med allt ovan den dagen, den där pressen etc, så då håller jag tyst.
Medan om jag har en fråga till någon av dessa främlingar (i bussen eller affären) om något särskilt så är jag lite mera beredd på vad samtalsämnet är och kan förbereda mig typ. Det är lättare för mig personligen.
För att återgå lite till ämnet, jag säger inget ljud då jag så ofta uppfattas som normalhörande (då jag pratar bra) och kan ge folk fel intryck. Medan om jag är tyst så är det vanligare att de är också tysta, eller så gesterar jag att jag inte hör - det känns som att det är lättare att säga det sista när den andra personer inte hört mig säga något. Då det är en så vanlig uppfattning att döva/hörselskadade inte kan prata "ordenligt"
utan då blir de förvirrade och jag börjar undra om de tänker att jag inte talar sanning etc..