Hästtjejen som blev... en tjej minus häst.

[fishcake]

Minns så väl den dag när jag fick reda på att jag skulle få börja rida på ridskola och lyckan bokstavligt talat forsade ur mig i form av glädjetårar, glädjenäsblod och en liten glädjespya - allt på samma gång. Jag var 10 år och hade precis tagit mig igenom avslutningshoppningen på mitt 3:e sommarridläger i Falun, tillsammans med ett mycket envist arabsto vid namn Eliza.
Eliza var den häst som jag (då) inte alls var särskilt förtjust i, men såhär i efterhand är det henne jag kommer ihåg bäst och en av två hästar jag lärde mig absolut mest på.

När jag lärde mig gå, var det först och främst för att jag skulle kunna ta mig till stallet, som låg granne med vår sommarstuga, utan att någon märkte. Brukade sticka åt grannhästarna en liten 5-årsnäve havre när ingen såg ( ). Kunde klia på hästarna i evigheter och bara sitta ute i hagen och studera dessa underbara skapelser. Åt hästgodis till kvällstéet. Plockade några strån tagel ur hästarnas svansar för att ha något att känna på under resan hem till storstaden. Sparade hästkläderna otvättade under sängen för att kunna lukta på dom när saknaden efter hästarna blev för stor.
Hästar var det första jag lärde mig rita. En häst har stått överst på min önskelista ända sedan jag kunde stava till ordet. Senare stannade jag även hemma från skolan för att kunna vara inne på stall*t.se...

Att börja rida på ridskola var det bästa som någonsin hänt mig, men tyvärr var stämningen så dålig i stallet men jag härdade ut. Till sist blev jag tvungen att sluta pga att jag skulle börja gymnasiet. Gick på hästgymnasium, skaffade egen häst efter första terminen och sen gick det bara utför.

Hästen fick mig att tappa det lilla självförtroende jag redan hade, stallmänniskorna gjorde inte direkt saken bättre och jag kände mig så otroligt utanför.
Det blev en plåga att rida. Jag kände mig så fruktansvärt dålig och varje ridpass slutade med att jag bröt ihop efter halva tiden och gav upp.
Plötsligt var allt det här med häst inte alls roligt längre.

Så nu står man här, utan häst igen och med en ordentlig hästutbildning bakom sig, utan att ha det minsta lilla sug efter att få åka till stallet.
Självförtroendet när det kommer till hästar är numera obefintligt.

Hästhjärtat slår dock fortfarande, jag älskar hästar mer än något annat och jag VILL VERKLIGEN känna det där lyckobruset i magen när man kliver innanför stalldörren, VILL verkligen älska hästar på samma sätt som jag gjorde förr.
Allt det jag älskat och jobbat för i hela mitt liv är plötsligt borta..

Har ni bukefalister något tips till mig, för jag vet verkligen inte hur jag ska fortsätta. Någon som känner igen sig? Ska man prova på en annan utbildning? Tvinga mig till stallet? Eller ta en paus helt och hållet?
Hur gör man för att hitta tillbaka till det man tidigare känt sig så fruktansvärt trygg i..?

- Fishcake

 

[Vogue]

Sv: Hästtjejen som blev... en tjej minus häst.

Ta en paus och gör något helt annat!

Gå en floristkurs eller något annat, vill du verkligen hålla på med hästar så kommer suget!

 

[tuaphua]

Sv: Hästtjejen som blev... en tjej minus häst.

Antingen hitta en bra tränare som kan ge dig självförtroendet åter eller rida helt kravlöst ut i skogen kanske?
Det kan ju finnas någon som är lycklig om du rider ut deras travhäst eller promenadrider en gammal häst som bara ska lufsa. Sånt där du inte behöver känna prestationskrav?

Eller bara pausa om du känner att något annat är kul. Man måste ju inte fortsätta med hästar hela livet.

Att omge sig med bra människor tror jag är superviktigt i din sits. Man ska inte umgås med människor som inte ger. Är du orolig, rädd, har kasst självförtroende är det ju extra viktigt att du omger dig med positiv energi.

Är det så att du nu är på ruta ett så se det inte som ett nederlag. Acceptera att du just idag är där pga skit som hänt. Och var ist glad för ev framsteg som du lyckas ta från punkten du idag befinner dig på. Allt annat får du försöka glömma just nu. Just för att kunna glädjas åt hästeriet igen och inte falla tillbaks i prestige, prestationskrav etc.

Hoppas du kan hitta ett sätt du trivs med. Kom ihåg att det är du som ska vara lycklig med ditt liv. Så dina mål, ambitioner etc ska vara för att glädja dig. Inte för att du ska vara andra till lags, accepteras, smälta in, utmärka dig etc. Utan bara för att du ska må bra och vara nöjd.

 

[Bluefish]

Sv: Hästtjejen som blev... en tjej minus häst.

Åh vad jag känner igen mig! Fast jag kämpar på, trots att jag känner mig sämst på ridbanan så snart jag sitter i sadeln. Har du några vänner inom hästeriet? Isåfall är mitt bästa tips att åka iväg på tävling med en kamrat. Känna atmosfären, titta på fina hästar, prata om det och det ekipaget osv. När jag haft svackor har det varit gemenskapen på en tävlingsplats som fått igång suget igen. Men du måste ju inte bli hästtokig igen precis just nu. Låt det ta den tid du tar. Passa på att göra sådant man inte hinner med som manisk hästägare!

 

[Lovisaleonora]

Sv: Hästtjejen som blev... en tjej minus häst.

Jag tycker inte man ska syssla med något man inte vill göra. I det här fallet behöver du - vad jag förstår - inte hålla på med hästar. Gör något annat. Suget kommer säkerligen tillbaka, jag tolkar dig som en tvättäkta hästtjej. Men ibland ser man inte skogen för alla träden. När det varit tråkigheter kan det behövas en omsatt, efter vila.

Vår senaste häst dog för snart två år sedan. Det var ett hårt slag vi inte hämtat oss från. Ibland får jag lite hästsug, men när jag tänker på helhetsbilden (jaga bra stallplats med vettig hästhållning etc) känner jag att det är bra som det är. Det finns alltid möjlighet att ta upp hästeriet vid senare tillfälle.

 

[fishcake]

Sv: Hästtjejen som blev... en tjej minus häst.

Tack så hemskt mycket för era svar.

Vogue
Haha nja jag är inte särskilt intresserad av blommor. Men tack för tipset, ev en matlagningskurs skulle inte vara helt fel.

Tuaphua
Tack för tipsen. Jag har försökt att rida helt kravlöst på kompisars hästar eller bara vara i stallet och pyssla, och det trivs jag med när jag väl kommer dit. Red och tömkörde en travarvalack som var under igångsättning några ggr/vecka i 2 veckor ungefär, och han var den enda hästen jag känt mig riktigt trygg med på väldigt länge. Var bara ute och skrittade honom. Annars brukar jag bli väldigt nervös uppe på hästryggen just pga min förra häst, men efter 2 ridturer på valacken så var nervositeten helt bortblåst. Visst, han må ha varit väldigt svåruppsutten, drog tyglar/tömmar ur händerna på mig, men var ändå trygg och helcool, flög aldrig i luften för minsta lilla. Sen kom ju den dagen när han bytte tränare och stall... Detta var tidigare denna sommar.

Bluefish
Jag har inte många vänner och dom få jag hade före gymnasiet har jag inte någon kontakt med längre. De kunde inte acceptera att hästar var mitt liv och klagade alltid på att jag skulle ut till stallet, på något häst-event eller iväg på något annat hästrelaterat. Jag erbjöd dem att följa med, men det var ointressant eller så blev det bara en massa klagomål när man väl kommit fram i form av flera "kan vi inte åka hem snart!?". Så man kanske inte hade några vänner då trots allt..

Nu har jag ett par bra vänner som också pysslar med hästar, men de har sina hästliv i Stockholm och jag bor för närvarande i Dalarna.

Lovisaleonora_
Vad tråkigt att höra om din häst. Funderar starkt på att sluta med hästar för en tid, tills suget kommer tillbaka. Jag hoppas verkligen att det gör det.
Som du säger har jag blivit nästan lite avskräckt av att skaffa egen häst eller foderhäst just på grund av allt som blir runtomkring och alla utgifter och uppoffringar. Man måste vara helt klar på att det är så man vill leva sitt liv för att det ska vara värt det..


Kanske kommer det en dag när man både vill och kan...

 

[backa_hasten]

Sv: Hästtjejen som blev... en tjej minus häst.

Om det känns fel att hålla på med hästar just nu. Lägg undan hjälmen ett tag, när du minst annar det kommer lusten tillbacka. Såg detta på nära håll i våras.

Jag har själv hållit på med hästar i 20 år, skulle åka och titta på ny häst. Min drömhäst med stort H. 148 cm hög fjording, litte ung men det försvinner med åren. Lurar med syrran, som slutade litte halvt om halft med hästar för tio år sedan och hellt för fem ( fel häst och pågrund av vissa saker fick hon inte byta (mamma som anser att hennes häst är jätte fin)).
Hon erbjuder sig att bli medryttare på hästen på vägen hem. När vi hämtar hästen lägger hon halva köpsumman. För att känna sig delaktig, hennes beslut. Har inget imot det trevligt att dela ansvaret då vi har eget stall. Nu tre månader senare är det bara hon som rider och räknar hästen som sin egen.
Bara hoppas det håller i sig, tycker jag då hon och hästen ser jätte fina ut tillsammans.

Min häst får jag letta lite mer eftet.

 

[cambodia]

Sv: Hästtjejen som blev... en tjej minus häst.

Är lite halvt febrig just nu, men vill bara säga att jag känner SÅ väl igen mig i det du skriver, sitter i stort sett samma situation som dig just nu och det känns bara piss

Hästar har alltid varit mitt liv, mitt allt, men efter att "allt" med min första egna häst bara blev fel (nu såld) och min älsklingshäst fick tas bort känns inget lika roligt längre, känner ingen lust samtidigt som jag saknar det så fruktansvärt mycket
Har chansen att pyssla med hästar här omkring, men... det känns inte som förut.
Det är så svårt!

*stor pepp-kram*

 

[fishcake]

Sv: Hästtjejen som blev... en tjej minus häst.

Cambodia
Vad tråkigt att du ska behöva uppleva samma sak vad var det du kände blev fel med din första häst? Det är så j*vla jobbigt att sakna något så fruktansvärt men ändå vill man inte ha det i sitt liv på något underligt vis.
Även jag har hästar att pyssla med, grannstallet ligger bara tvärs över gatan och där får jag vara när jag vill.
Har alltid hållt lite koll på stallet då stallägarna inte bor i närheten, så det har varit jag som ringt ägarna om foderstrupförstoppningar, lösa hästar, fixat nån staketstolpe eller lagat eltrådar.

Har dessutom fått jobberbjudande i travstall och jag vill så gärna kunna svara ett ärligt "JA!"... men jag kan inte.

Varje dag går man och tänker på hur det skulle ha varit att ha egen häst eller åtminstone foderhäst, läser vänners hästbloggar där dom tränar, tävlar och hästpysslar för fullt, och man saknar det lilla lyckosuset i magen när hästen piper och skuttar till av glädje när man kommer ut på en öppen äng... kan ju säga att jag inte bara hade dåliga minnen med första hästen, men de dåliga var alltför många fler än de bra...

*pepp-kram tillbaka från mig som sitter här med gråten i halsen*

 

[cambodia]

Sv: Hästtjejen som blev... en tjej minus häst.

Felet som blev var nog från första början att jag ville köpa hennes mamma, men det gick inte och då köpte jag henne istället, som bara litet föl. I början kändes allt bra men när jag nu hade egen häst började jag inse att stallet inte riktigt hade den hästhantering osv som jag anser var den bästa, så jag flyttade, och ju äldre hon blev ju mer kände jag att jag inte klarade av henne. Hon var hård i psyket och jag hade aldrig ridit in en häst. Skickade på inridning men det kändes bara skönt att bli av med henne ett tag, inridaren älskade henne men när jag själv skulle prova var jag bara livrädd och allt blev fel. Under tiden stod hennes mamma kvar i gamla stallet. Jag tog hem min häst igen sen och tänkte börja rida, bytte till stall med ridhus men var fortfarande rädd och hon tog över. Åkte av riktigt otäckt och sen bestämde jag mig för att sälja. Vilket var lättare sagt än gjort. Konstigt folk, folk som prutade i det oändliga, veterinärbesiktningar som var godkända av vet men inte accepterades av köpare mm.... TILLSLUT köpte inridaren henne och allt blev bra. Men då var mamma-häst borta, och det kändes bara som (kan nästan inte skriva utan att jag börjar grina nu) att jag slösat bort tre år på "min" häst istället för att vara med mamma-häst som jag egentligen älskade över allt annat. Hann pyssla lite med mamman i slutet, men inte så mycket som jag borde, och hade velat. När jag kom dit efter massor med månader, kanske ett år, så gick jag in längst bort i stallet, sa hej till en kompis och mamma-hästen gnäggade rakt ut, hon såg mig inte ens!! Hon hade saknat mig hela tiden, och det kändes som ett svek. Hon dog för tre år sedan nu och jag vill bara ha henne tillbaka... ingen är som hon!
Gråter som ett barn nu, ursäkta, blev en lång historia...

Men ja, som sagt, har också jättenära till mamma-hästens stall och hennes nu fyraåriga son står där, jag får pyssla med honom hur mycket jag vill eg men ja, lite som du sa så känns det... väl.... bra.... när jag väl kommer dit, men nu har jag inte varit där på flera veckor. Han påminner så mycket om sin mamma också, kanske det som gör det svårare med, jag vet inte. Men också för att han är så ung, jag vill bara ha en gammal tant att promenera med i skogen, som mamma-hästen var. Åh... vad jag saknar henne

Tänker också till och från på hur det skulle vara med egen häst igen, hur mysigt det skulle vara, tittar på annonser och drömmer mig bort. Sen kommer verkligheten ifatt en med pengar, vara uppbokad varje dag, ut i regn och rusk och i vinter när allt vatten fryser, leriga hästar, mugg... skador, eller om det bara blir helt fel igen för man är så feg och inte har ridit på hundra år. Åh, vad svårt det ska vara!

*Kramar och grinar ikapp med dig nu antar jag....*

(Har förresten också gått hästgymnasium, jobbat i trav- och galoppstall osv...)

 

[Olina]

Sv: Hästtjejen som blev... en tjej minus häst.

Bor du i närheten av Borlänge får du gärna komma och pyssla med min häst

 

[Cicci]

Sv: Hästtjejen som blev... en tjej minus häst.

Har du ingen lust att gå till stallet, lägg hästeriet på hyllan ett litet tag. Lusten kommer att komma tillbaka.

Har du provat turridning på islandshäst? Jättekul och hästarna brukar vara väldigt snälla och lätta att hantera. När jag blev rädd för att rida var det vår gamla turridningshäst som hjälpte mig tillbaka. Det brukar även finnas möjlighet att hyra häst själv någon timme.

 

[skuggi]

Sv: Hästtjejen som blev... en tjej minus häst.

Jag tror du först och främst behöver hitta ett stall (privat eller ridskola) med bra människor, så att du känner att du kan trivas och vara välkommen.
Det är ju så otroligt stor skillnad på olika ställen, många gånger tycker jag att stallägaren sätter tonen på hela stället.
Om du kan få pyssla lite där och bara vara med och hjälpa till så kanske lusten kommer tillbaka igen?

Vad var det med hästen som krossade dig så? Jag föreställer mig att med en bra tränare som kan lära dig på ditt sätt och som kemin är bra med så kanske det blir helt annorlunda?
Det kanske går att hitta en bussig häst att börja ta lektioner på, för någon trevlig tränare? Personligen tycker jag att vår tränare verkligen får mig att känna det där bruset i magen hon hjälper oss att ta jättekliv framåt, och man känner sig alltid så himla lyckad efter varje lektion.

Om du finns norr om stan skulle jag kunna tipsa om ett trevlig stall med mycket bra folk och en massa trevliga hästar, ligger i Vallentuna, och man måste ha bil. PMa i så fall.

 

[fishcake]

Sv: Hästtjejen som blev... en tjej minus häst.

Cambodia
Nej men vilken tråkig historia tyvärr är det ju lätt att komma på i efterhand vad det var som egentligen fick hjärtat att slå lite snabbare... Just nu saknar jag min förra häst något så fruktansvärt. *gråtit i ett par timmar nu*
Har precis som du fastnat i hastnet-drömmar-fällan.... :/

Olina
Ja jag bor i Borlänge, vid flyget.

Cicci
Ja det har jag gjort en del för några år sedan, både i norra Sthlm och i närheten av Borlänge. Kan bara säga att det var underbart!

Skuggi
Hade känt denna häst och ridit honom av och till 5 somrar i rad, mest skritt-/travarbete, klättring och ev något jobb på rakbanan, då med sällskap, de första åren då han fortfarande tränades inom travet. De sista två åren hade han inte startats pga överbelastade framben och dåliga träningsmetoder så då promenadred jag honom bara i skogen. Sista 2 åren var han väldigt stressad.
Året därefter avslutade han sin travkarriär och blev min. I första stallet gick det bra, vi var där i 3 månader och det första vi började öva på var att stå still. Han var så galet envis, vi kunde bara stå stilla ½ sekund i början för att han inte skulle börja gräva i marken av otålighet.
Med tiden blev det bättre, men stallet låg så illa till med bussförbindelser osv att jag aldrig hann göra något än mocka och fylla höpåsar och foderhinkar innan det var dags att springa till bussen igen. Missade jag bussen fick jag vänta 3 h till nästa eller gå över 1 mil till annan tåg/bussförbindelse. Allt tog sån tid med häst/skola, och pga alla missade bussar och matens frånvaro under denna period så gick jag ner väldigt mycket i vikt.
Efter sommaren flyttade jag honom till ett större stall som låg bättre till, och han blev som förbytt. Han har alltid varit pigg men aldrig såhär...
Det var ett stall med bara ungdomar i 16-18 årsåldern, och alla visste tydligen allt och alla visste bäst.
Det stressades nåt fruktansvärt i stallet och ibland fick hästarna ingen mat/hann inte äta upp frukost innan de slängdes ut i hagarna/fel mängd foder.
Min häst mådde dåligt av stressen såklart, och till slut vågade jag inte rida honom eftersom det alltid hände något på gården som jag visste att han skulle reagera på.
Jag åkte av honom ett antal gånger, men sa aldrig något till någon då jag inte hade någon att vända mig till, och de andra snackade bara skit bakom ryggen på mig. Pga att jag inte är så bra på att uttrycka mig i tal så hade jag heller ingen chans att försvara mig mot dessa personer..
Självförtroendet försvann och det gjorde ju såklart att hästen tog över efterhand.
Under sommaren hade jag honom i samma stall som jag fortfarande håller till i, och där blev han sitt gamla jag igen och vi kunde fortsätta träna, men jag hade helt tappat hoppet om att våga rida igen.

Så när jag var som svagast så sålde jag honom. Det ångrar jag nu, att jag aldrig gav honom en chans, för han hade så mycket mer att ge bara vi hade kunnat få tag på en bra tränare, ett bra STALL med vettiga MÄNNISKOR att umgås med. DÅ hade jag sannolikt fått viljan åter.

Jag vet inte riktigt vart man kan rida för tränare här i Borlänge, och framför allt vart man kan få låna en snäll, lugn och tålmodig häst.. :/

 

[Squie]

Sv: Hästtjejen som blev... en tjej minus häst.

Har ni bukefalister något tips till mig, för jag vet verkligen inte hur jag ska fortsätta. Någon som känner igen sig? Ska man prova på en annan utbildning? Tvinga mig till stallet? Eller ta en paus helt och hållet?
Hur gör man för att hitta tillbaka till det man tidigare känt sig så fruktansvärt trygg i..?

Man funderar igenom vad är det man föll för en gång i tiden. Hur återupplever jag det?

Jag fick göra en sådan fundering o för mig slutade det med att jag bytte gren. Hästar är för mig alltid no 1 men jag måste inte rida. Man kan köra också. Jag bytte helt enkelt gren till travet. Jag hade turen att hamna hos en donna som verkligen har höjt mig. Jag kommer alltid att vara djupt tacksam mot denna människa o allt hon gjort för mig.

Utbildning skulle jag vänta med tills den dagen jag vet vad jag brinner för.