När jag mådde som sämst gjorde jag upp en plan med mig själv.
Det kanske inte är något för dig men kanske kan vara något att testa.
Jag slutade ta på mig nya projekt. Dom som fanns fick vänta. Jag prioriterade om och varje dag gav jag mig själv tillåtelse att vila en timme, när jag kände att jag behövde.
Jag bestämde mig också för att varje dag göra något för min egen skull, något som jag ville göra för att jag mådde bra av det.
Det kunde vara en ridtur, en promenad, ett bad, hälsa på en vän eller bara se en film osv. Det viktiga var att jag frågade mig själv Vad jag behövde för att må lite bättre just den dagen.
När man är där du är nu så tar man inte in information. Man kommer inte ihåg studier, kurser, föredrag osv för det blir för mycket för hjärnan. Man hamnar i ett låst läge.
Jag tycker du är klok som inte tar på dig mer nu.
jag ser att du kämpar, jag tog illa vid mig häromdagen av ditt inlägg om att du vuxit upp utan stöd bland annat, inte av att du skrev det utan för att du inte är ensam om det och jag vet hur jävligt det är, vilka stora sår det sätter i själen, den ständiga pressen att inte duga, att inte vara bra nog är så knäckande. Det är svåra tunga känslor att hantera och förr eller senare blir det för mycket.
Jag tycker du är jättestark. Det ligger mycket bakom dom orden du skrev där och hade jag stått framför dig så hade du fått en stor lång kram av mig. (Om du hade velat så klar)
Jag vill inte trampa dig på tårna med mitt inlägg, jag vill bara säga att det går att må bättre igen, det går att hitta sätt att hantera en dålig uppväxt på så man kan må lite bättre även om den alltid kommer vara en del av dig.
En dag kanske du kan finna en styrka i den även om det kan kännas motigt just nu.
Du blev föresten jättefin i håret