Hårda VS mjuka metoder

[prinsessfeminist]

Jag kan bara se att det finns ett sätt som fungerar, och det är att man som hundägare själv tror på det man gör.

Man kan gå hur många kurser som helst, men om man tvekar kring det man lärt sig, så blir det inte bra.

Själv tar jag till mig det jag tror kan fungerar för mig. Om inte, så är det lika bra att låta bli.

 

[tuaphua]

Var står ni och vad anser ni är rätt? Ibland ( försöker oftast skita i andra), så får jag otroligt mycket skit för att jag inte vill använda mig av hårda metoder mot min hund. Jag vill att mitt hundägande ska gå ut på att vara snäll, att stärka min hunds dåliga självförtroende och att VI samarbetar i ett team istället för att jag ska vara en hård "ledare" som trycker ner min hund och därmed får henne till att lyda. Jag säger naturligtvis till henne när hon gör fel, men inte med våld, utan med ett skarpt nej och med beröm/godis när hon gör rätt.

Folk påpekar att jag gör fel, att jag är en dålig hundägare som inte markerar, straffar och trycker ner min hund. Jag har försökt förklara min "metod", och blir mer eller mindre hånskrattad åt för att jag inte straffar henne med vad jag vill säga hårda metoder. Exempelvis strypkoppel med ryck, med att hon ska bli inlåst, att hon ska läggas ner med sk "alfarullning" mm

Gör jag fel? Min hund har en hel del olater som jag dagligen jobbar med, tyvärr med få framsteg, men ändå lite framåt.

Vill höra lite åsikter om hur ni andra med hund tänker om detta.

Jag lägger mig inte i vad andra gör. Och jag tror att olika individer kan kräva olika saker.

Jag har alltid haft väldigt simpla hundar iom en lätt ras(små Papillon). Iom deras mentalitet har jag aldrig behövt fundera ens på att bli särskilt tuff mot dem utan mer fått jobba med att höja dem.
De hade garanterat blivit skraja om man behandlat dem som jag vet att vissa med hundar med annan mentalitet behöver(nu pratar ag inteom så pass tufft som alfarullningar eller våld).
Jag är inte så bra på hund eg. Men jag jobbar med hästträning och är iaf konsekvent iom det och tydlig med gränser. Så mina djur vet vad som förväntas av dem och vi slipper tjafsa. Då kan man ha mjuk relation och ändå ha gränser.

 

[Centaur]

Jag hade en dobermann tidigare, min första hund som jag fick när jag var 11 år. Tränade mycket vardagslydnad, lite spår och trick. Krävdes inga hårda metoder alls, bara beröm och godis. Hon var envis och otroligt smart men aldrig olydig och försökte aldrig "ta över" som folk är så rädda för. Och jag var som sagt bara 11-12 år gammal när hon fick sin grundträning. Att man har en tuff ras betyder inte att man måste ta dem hårt, tvärtom är det snarare då såna raser kan bli farliga. De blir vad man gör dem till...

 

[Jadzia]

Träning måste vara baserad på respekt, kärlek och ömsesidig tillit. Aldrig rädsla. De gäller ALLA djur, från shirehäst till chihuahua.

Människor är livrädda för att inte vara the boss, ledaren, den dominanta, diktatorn som är enarådande. Därför använder de skrämsel och våld.

I dag har många gått bort från den hårda träningen av hundar (hästvärlden hänger väldigt långt efter), men nog finns det många som använder våld fortfarande. De vågar nog inte säga det högt här!

Väldigt kategoriska uttalanden som jag betvivlar stämmer. En självklar fråga blir då, vad är våld?
Fråga 100 personer och du får 100 olika definitioner.

 

[Centaur]

Om du läser svaren i tråden så framgår det väl tydligt vad de allra flesta anser vara hårda metoder, alltså våld mot hunden?

Trycka ner hunden, skrämma den med röst och kroppsspråk, lägga den på rygg osv.

Är inte så himla länge sen detta var normen... Fick höra en historia här om dagen om hur personen hade blitt tillsagd av båda veterinären och brukshundsklubbens tränare att för att bli den 1 år gamla stora hanhundens ledare skulle han ta ut hunden i skogen och slå den tills den låg ner och lite till. Vilket personen i fråga gjorde. Fruktansvärt.

Det är ett extremt exempel men illustrerar tydligt tanken om att människan måste utöva fysisk eller psykisk våld för att vara ledaren. Glädjande att se hur många som tar avstånd från hårda metoder!

 

[MiniLi]

Så långt det går tränar jag belöningsbaserat men jag är inte främmande för mildare typer av korrigeringar om jag bedömer att det behövs. Då kan det handla om allt från att höja rösten, ryck i kopplet till att ta tag i hunden fysiskt.

Alfarullningar och liknande har jag aldrig känt behov av.

 

[Jadzia]

Om du läser svaren i tråden så framgår det väl tydligt vad de allra flesta anser vara hårda metoder, alltså våld mot hunden?

Trycka ner hunden, skrämma den med röst och kroppsspråk, lägga den på rygg osv.

Är inte så himla länge sen detta var normen... Fick höra en historia här om dagen om hur personen hade blitt tillsagd av båda veterinären och brukshundsklubbens tränare att för att bli den 1 år gamla stora hanhundens ledare skulle han ta ut hunden i skogen och slå den tills den låg ner och lite till. Vilket personen i fråga gjorde. Fruktansvärt.

Det är ett extremt exempel men illustrerar tydligt tanken om att människan måste utöva fysisk eller psykisk våld för att vara ledaren. Glädjande att se hur många som tar avstånd från hårda metoder!

Det framgår inte alls tydligt. Är våld allt fysiskt?
Att ta tag i hunden?
Att ge den en lavett?
Att peta till den med foten?
Att trycka den med kroppsspråk?
Så var går gränsen?

Personligen kan jag både ta tag i hunden, utdela en lavett och ryta i med ordentligt arg röst om det behövs. Jag ser det inte som att utöva våld utan som en naturligt del i samspelet med hund. Det har inget att göra med något behov att dominera utan att vi är flera individer som ska fungera ihop. I träning används generellt belöning, men i vissa lägen kan det utfallet bli direkt dåligt om hunden inte lyssnar. Då behöver den få veta det.

Att ta ut hunden i skogen och spöa på den eller alfarulla ser jag dock ingen mening med. Det är bara nedrigt mot hunden och inget den förtjänar.

Om någon dock aldrig vill ta i eller bli arg på sin hund så har jag inga problem med det. Var och de blir salig på sin tro. Problem uppstår först då någon försöker tvinga på mig sin övertygelse som det enda rätta. Inte någon av mina hundar kan tränas på samma sätt (corgin kan man inte ens bli irriterad på för då sänker hon sig, medan yngsta Schäfern nyper till dig rejält i armen om hon inte handgripligen sätts ned i backen innan träning). Så återigen, det finns fler än en väg till rom.

 

[Christensen1]

Jag tränar för det mesta belöningsbaserat men har också hundar som behöver styrning. Det innebär i praktiken att jag tar i hundarna när det behövs. Jag använder också rösten för att tala om när det blir fel.
Jag ser det inte alls som särskilt snällt att hålla fast vid ett sätt att träna om det inte ger resultat.
Jag använder inte koppelkorrigering eller alfarullningar och tror inte att hundar på något sätt försöker "ta över".
Däremot kan en viss typ av hund må bra av att få veta vad som är fel med felsignal och belönas för rätt beteenden. Det blir tydligare för en del hundar.

 

[Lager]

Var står ni och vad anser ni är rätt? Ibland ( försöker oftast skita i andra), så får jag otroligt mycket skit för att jag inte vill använda mig av hårda metoder mot min hund. Jag vill att mitt hundägande ska gå ut på att vara snäll, att stärka min hunds dåliga självförtroende och att VI samarbetar i ett team istället för att jag ska vara en hård "ledare" som trycker ner min hund och därmed får henne till att lyda. Jag säger naturligtvis till henne när hon gör fel, men inte med våld, utan med ett skarpt nej och med beröm/godis när hon gör rätt.

Folk påpekar att jag gör fel, att jag är en dålig hundägare som inte markerar, straffar och trycker ner min hund. Jag har försökt förklara min "metod", och blir mer eller mindre hånskrattad åt för att jag inte straffar henne med vad jag vill säga hårda metoder. Exempelvis strypkoppel med ryck, med att hon ska bli inlåst, att hon ska läggas ner med sk "alfarullning" mm

Gör jag fel? Min hund har en hel del olater som jag dagligen jobbar med, tyvärr med få framsteg, men ändå lite framåt.

Vill höra lite åsikter om hur ni andra med hund tänker om detta.

Låter som en väldigt tröttsam omgivning att vara i med sin hund.

Jag vill jobba belöningsbaserat så mycket jag kan. Nu var det ett tag sedan jag var aktiv på riktigt, senaste schäfern är änglahund och labradoren har blivit gråmelerad Tant som föredrar soffan före rännande i skogen. Men rent generellt tycker jag ofta folk är snabba på att ge negativ respons till sina djur, inte lika snabba på att ge positiv. Det är lite status att korrigera på något sätt, inte lika mkt status att tjoa och tjimma.

Men jag är nog uppväxt med lite gammeltänk, min morfar födde upp kareler och kunde ta i ordentligt emot dem. I min familj var det annars mkt schäfer och labbe just, som ju båda raserna har mkt will-to-please även om energin kan slå över.

Hursomhelst. Kan jag träna positivt så väljer jag det, ser ingen orsak att välja negativ förstärkning eller straff om det går lika bra på annat sätt. Men jag har inga problem att utöva straff som brandsläckning, skäms inte ett ögonblick. Däremot som inplanerad träning så ser jag det som ett misslyckande om jag inte kan träna in moment eller få en vettig vardagslydnad utan att trycka till hunden.

 

[Sleepy]

yngsta Schäfern nyper till dig rejält i armen om hon inte handgripligen sätts ned i backen innan träning

Hur menar du?

 

[tuaphua]

Det framgår inte alls tydligt. Är våld allt fysiskt?
Att ta tag i hunden?
Att ge den en lavett?
Att peta till den med foten?
Att trycka den med kroppsspråk?
Så var går gränsen?

Personligen kan jag både ta tag i hunden, utdela en lavett och ryta i med ordentligt arg röst om det behövs. Jag ser det inte som att utöva våld utan som en naturligt del i samspelet med hund. Det har inget att göra med något behov att dominera utan att vi är flera individer som ska fungera ihop. I träning används generellt belöning, men i vissa lägen kan det utfallet bli direkt dåligt om hunden inte lyssnar. Då behöver den få veta det.

Att ta ut hunden i skogen och spöa på den eller alfarulla ser jag dock ingen mening med. Det är bara nedrigt mot hunden och inget den förtjänar.

Om någon dock aldrig vill ta i eller bli arg på sin hund så har jag inga problem med det. Var och de blir salig på sin tro. Problem uppstår först då någon försöker tvinga på mig sin övertygelse som det enda rätta. Inte någon av mina hundar kan tränas på samma sätt (corgin kan man inte ens bli irriterad på för då sänker hon sig, medan yngsta Schäfern nyper till dig rejält i armen om hon inte handgripligen sätts ned i backen innan träning). Så återigen, det finns fler än en väg till rom.

Jag tycker det är jävligt svårt att precisera våld ärligt talat. Och vad som anses tufft med för den delen.

Mot mina små, veka och undergivna hundar på 3-4 kg så är det mesta övervåld.
Ett nej räcker.
Hade man ställt sig och vrålat på dem eller hållit tag i dem och varit i arg energi själv hade de blivit rädda.
De hade tyvärr blivit påhoppade av andra hundar(och nån katt och fågel) och IOM att de inte hade aggression och hårdhet i sig tyvärr lärt sig hur små och chanslösa de var.

Om man jämför dem med tex mina tränares två Cane Corso så kräver ju de väldigt olika fostran.
Jag bodde med de hundarna och var ibland hundvakt. Den ena tiken vägde runt 56 kg och är både hård och dominant ngt så in i..
Det är ingen aggressiv eller elak hund. Men hon blir inte impad lätt av någon.
Och för att kunna ha såna lösa på gården och se till att de inte flyger på andra djur som ev kan tänkas komma dit oanmälda och rent av utmana dem krävs ju att man har henne med sig.
Detsamma om man ska utfodra de två och 3 pappisar och kunna känna lugn i att det inte blir incidenter.
De leker ju också väldigt tufft med varann. Så pass att en människa hade gått sönder direkt.
Då måste man ju kunna avstyra om de drabbas av lekryck och försöker behandla en pappi, katt eller höna så.
Så ja, med de hundarna har jag både vrålat, huggit tag i dem etc.

När mina egna blev attackerade av lösa hundar utan matte sparkade jag undan dem. Utan att skämmas det minsta. Annars hade kanske inte mina funnits idag.

Men i vissa lägen kan ju hundar tända till mer av fysiska korrigeringar. Så man får ju tänka smart och konstruktivt i när man ev väljer att ta till tuffare tag och hellre försöka undvika och planera så man slipper.

 

[TeamLundVer]

Intressant att läsa alla svar. Nu verkar det som att att de flesta här är ganska milda i sina metoder och det känns naturligtvis bra, men det hade vart kul att höra om någon som är lite "hårdare" och ville förklara hur det tänket ser ut och varför man tycker det sättet är mer rätt. Kul att ni delar med er av era erfarenheter och träningar själva.

Jag var alltså inte ute efter att diskutera mig och vad jag gör för rätt eller fel, utan ville ha just det ni gett här i tråden :-)

Jag använder mig utav en blandning. Det är väldigt få saker som fungerar på vår hund och det som funkar funkar helt enkelt.

Vårt stora problem och det enda problem som vi inte enbart jobbar belöningsbaserat på är att Loppan gör utfall mot andra hundar. 28kg högexplosiv schäfer är svårt att bryta och det enda som faktiskt fungerar när hon påbörjat ett utfall är att få tillbaka henne snabbt (vi har stryp annars kan vi inte ens få tillbaka henne), ställa sig mellan henne och hunden vänd mot henne och höja knäna så att hon hoppar på ens knän och inte in i ens mage samtidigt som man försöker få kontakt med henne.

I första hand jobbar vi dock förebyggande med att skapa kontakt innan utfallet är ett faktum och det fungerar bättre och bättre men det händer ju att man är för sen i sin reaktion/ upptäcker hunden för sent.

 

[Jadzia]

Hur menar du?

Hon varvar upp och snappar hejvilt om man inte i förebyggande syfte placerar handen på rumpan, trycker till och sätter ned henne. Då samlar hon ihop sig. 18 månader högtempererad sport-schäfer. Need I say more.

 

[Jadzia]

Jag tycker det är jävligt svårt att precisera våld ärligt talat. Och vad som anses tufft med för den delen

Det är väldigt svårt för ingen hund är den andra lik. Min rottweilertik var exempelvis mycket känslig för socialt tryck. Det var rena döden för henne att bli verbalt korrigerad. Samtidigt var hon för dålig mentalt för att klara ren shaping. Med henne fungerade en blandning av belöning och putt på bogen bäst. Rottweilerhanen å sin sida gick igång på alla former av fysisk korrigering. Matglad som få dock, så med godisförväntan kunde man få honom att göra vad som helst. Dock hade jag samma relation till honom som Milosari hade till sin labbe. Och man ska inte tro att det var taskigt att börja buffa på honom. Han älskade ett riktigt gräl. Otursamt nog fanns det ingen chans för mig att vinna, så det lade jag ned.

Halvsyskon, men ändå så olika.

 

[Sleepy]

Need I say more.

Nej. Tack för förklaringen; kändes som det kunde missförstås.

 

[tuaphua]

Det är väldigt svårt för ingen hund är den andra lik. Min rottweilertik var exempelvis mycket känslig för socialt tryck. Det var rena döden för henne att bli verbalt korrigerad. Samtidigt var hon för dålig mentalt för att klara ren shaping. Med henne fungerade en blandning av belöning och putt på bogen bäst. Rottweilerhanen å sin sida gick igång på alla former av fysisk korrigering. Matglad som få dock, så med godisförväntan kunde man få honom att göra vad som helst. Dock hade jag samma relation till honom som Milosari hade till sin labbe. Och man ska inte tro att det var taskigt att börja buffa på honom. Han älskade ett riktigt gräl. Otursamt nog fanns det ingen chans för mig att vinna, så det lade jag ned.

Halvsyskon, men ändå så olika.

Haha! Ja, försöker man stoja igång mina eller kampa med dem och vara tuff fysiskt i lek sas så måste man ha byggt gradvis och de vara väldigt uppe i det hela för att det inte ska få motsatt effekt och de blir skraja och backar.
Men båda Cane Corso-tjejerna tex så var det ju bland det roligaste som fanns att få slåss rejält.
Dock var det ju inget man pallade fysiskt själv. Där fick man ju bryta innan det gick för långt. Och med den mindre kunde det tändas till väldigt fort. Även om hon absolut bröt då man bad om det. Den är dock inte någon som vem som helst bör leka så med. Då kan den bli rädd och gå i försvar tror jag om hon känner sig trängd.
Den ska inte andra än de den bor med/känner väl försöka korrigera. Den är för rädd i grunden och skulle nog kunna bli aggressiv i fel händer. Och den kan tagga upp så snabbt så rejält i energi.

Men så är det ju med alla djur. De är alla olika och kräver olika saker. Vissa svarar bra på kropsspråk och press via det/energier, andra på ljud, andra på fysiska saker och på olika fysiska saker etc etc..
Därför tycker jag det blir svårt att kategoriskt uttala sig om hur man bör träna.
Man måste göra det som krävs och det som funkar.

Hade jag nu misslyckats med mina små råttor gör de liksom inte så stor skada. Men hade jag haft en 55-kgs Cane Corso så kan det ju gå så jävla mycket mer illa. Det behöver inte vara jag som släpper min hund och den mördar någon. Det kan vara någon annan som släpper in sin hund på min tomt och den ger sig på min som försvarar sig. Har man en sån hund kommer man ju få skulden..
Är de inte intresserade nog av godis så kanske man måste träna annorlunda. Speciellt om man får en vuxen, felhanterad sak med problembeteenden. Man kanske måste få till bryt i vissa lägen.
I min värld är det bättre med en snabb, välplanerad korrigering som går igenom än en massa tjat som ska pågå i evigheter och hunden vara kvar i negativa känslor längre än nödvändigt.
Och då menar jag inte banka skiten ur någon hund. Men kanske absolut sätta dem, buffa till dem etc..

 

[Hyacinth]

Var står ni och vad anser ni är rätt? Ibland ( försöker oftast skita i andra), så får jag otroligt mycket skit för att jag inte vill använda mig av hårda metoder mot min hund. Jag vill att mitt hundägande ska gå ut på att vara snäll, att stärka min hunds dåliga självförtroende och att VI samarbetar i ett team istället för att jag ska vara en hård "ledare" som trycker ner min hund och därmed får henne till att lyda. Jag säger naturligtvis till henne när hon gör fel, men inte med våld, utan med ett skarpt nej och med beröm/godis när hon gör rätt.

Folk påpekar att jag gör fel, att jag är en dålig hundägare som inte markerar, straffar och trycker ner min hund. Jag har försökt förklara min "metod", och blir mer eller mindre hånskrattad åt för att jag inte straffar henne med vad jag vill säga hårda metoder. Exempelvis strypkoppel med ryck, med att hon ska bli inlåst, att hon ska läggas ner med sk "alfarullning" mm

Gör jag fel? Min hund har en hel del olater som jag dagligen jobbar med, tyvärr med få framsteg, men ändå lite framåt.

Vill höra lite åsikter om hur ni andra med hund tänker om detta.

Jag skulle säga att mitt förhållningssätt beror extremt mycket på vad jag har i kopplet.

 

[prinsessfeminist]

Var står ni och vad anser ni är rätt? Ibland ( försöker oftast skita i andra), så får jag otroligt mycket skit för att jag inte vill använda mig av hårda metoder mot min hund. Jag vill att mitt hundägande ska gå ut på att vara snäll, att stärka min hunds dåliga självförtroende och att VI samarbetar i ett team istället för att jag ska vara en hård "ledare" som trycker ner min hund och därmed får henne till att lyda. Jag säger naturligtvis till henne när hon gör fel, men inte med våld, utan med ett skarpt nej och med beröm/godis när hon gör rätt.

Folk påpekar att jag gör fel, att jag är en dålig hundägare som inte markerar, straffar och trycker ner min hund. Jag har försökt förklara min "metod", och blir mer eller mindre hånskrattad åt för att jag inte straffar henne med vad jag vill säga hårda metoder. Exempelvis strypkoppel med ryck, med att hon ska bli inlåst, att hon ska läggas ner med sk "alfarullning" mm

Gör jag fel? Min hund har en hel del olater som jag dagligen jobbar med, tyvärr med få framsteg, men ändå lite framåt.

Vill höra lite åsikter om hur ni andra med hund tänker om detta.

Det är väldigt svårt för ingen hund är den andra lik. Min rottweilertik var exempelvis mycket känslig för socialt tryck. Det var rena döden för henne att bli verbalt korrigerad. Samtidigt var hon för dålig mentalt för att klara ren shaping. Med henne fungerade en blandning av belöning och putt på bogen bäst. Rottweilerhanen å sin sida gick igång på alla former av fysisk korrigering. Matglad som få dock, så med godisförväntan kunde man få honom att göra vad som helst. Dock hade jag samma relation till honom som Milosari hade till sin labbe. Och man ska inte tro att det var taskigt att börja buffa på honom. Han älskade ett riktigt gräl. Otursamt nog fanns det ingen chans för mig att vinna, så det lade jag ned.

Halvsyskon, men ändå så olika.

Vår rottweiler kunde jag korrigera med ett bestämt kommando. Hon älskade att knuffas och böka och ett litet slagsmål skulle bara ge krydda åt dagen.

Man fick använda samma övertygelse i handling som med en häst. Lugn, bestämd och envis och helst utan beröring. Hon fungerade bäst på att jag knäppte med fingrarna. Av någon anledning gillade hon inte det ljudet och avbröt sitt beteende.

"Gå och lägg dig" var också tacksamt. Ute som inne när hon började gruffa och skulle se tuff ut mot någon stackare.

 

[prinsessfeminist]

Men så är det ju med alla djur. De är alla olika och kräver olika saker. Vissa svarar bra på kropsspråk och press via det/energier, andra på ljud, andra på fysiska saker och på olika fysiska saker etc etc..
Därför tycker jag det blir svårt att kategoriskt uttala sig om hur man bör träna.
Man måste göra det som krävs och det som funkar.
...
Är de inte intresserade nog av godis så kanske man måste träna annorlunda. Speciellt om man får en vuxen, felhanterad sak med problembeteenden. Man kanske måste få till bryt i vissa lägen.
I min värld är det bättre med en snabb, välplanerad korrigering som går igenom än en massa tjat som ska pågå i evigheter och hunden vara kvar i negativa känslor längre än nödvändigt.
Och då menar jag inte banka skiten ur någon hund. Men kanske absolut sätta dem, buffa till dem etc..

Ja, att få till den lydnad som krävs för att hunden skall vara välkommen är för mig ett mål.

För att nå det målet så måste jag visa hunden att det är jag som leder oss och att hunden gärna får vara med mig - men på mina villkor.

Vänlighet och lugn är för mig viktig stomme i relationen men jag kan också visa missnöje om jag vet att hunden kan och förstår det jag begär.

Missnöje är aldrig övervåld utan isf en kort korrigering.

 

[em-pirre]

Däremot kan en viss typ av hund må bra av att få veta vad som är fel med felsignal och belönas för rätt beteenden. Det blir tydligare för en del hundar.

Exakt! Boxern var helt förtvivlad ifall hon inte förstod exakt vad jag menade, och behövde ett "nej" för att inte bli helt uppstressad.