Har precis ringt ett av mitt livs svåraste samtal

[Zoya]

@Mia_R @athena_arabians @Korven @lady_vip @Lovisaleonora @prinsessfeminist

Tack så mycket för de fina orden om min prinsessa. Ja, Etna var en "once in a lifetime" hund. Det var även hennes mamma Zoya (som mitt nick kommer ifrån ) men Etna va nästan ännu mer speciell på sitt sätt.
Hon hittade på sattyg från den dag hon föddes till den dag hon lämnade. Samma dag vi åkte in så hade hon dessförinnan slaktat pappersinsamlingen.

Hon hade fortfarande kvar gnistan, vilket jag tycker man kan se på bilden ovan också. På ett sätt känns det ju fördjävligt att ha tagit bort en hund som fortfarande hade en sådan livsglädje men på ett annat sätt hade det ju kännts fruktansvärt om hon hunnit tappa livsgnistan, så långt vill man ju inte låta det gå!

Nu har även en era gått i graven. Hon var nämligen andra generation egen uppfödning och från min sista kull och jag har således inget kvar från de linjerna. Etna fick av olika anledningar aldrig några valpar (hon tog sig inte, inte ens på insemination). Finns en syster som avlats på så linjerna finns ju men den uppfödaren väljer numera hanar som ja inte är så förtjust i så tror inte det blir någon ny därifrån sen.

Det känns enormt tomt hemma just nu trots att jag har två hundar kvar. Man inser ju nu vilken stor personlighet Etna var, tycker inte de andra två kan mäta sig med henne i personlighet. Eller det kanske bara känns så nu, mitt i sorgen.

Kan hundar förresten sakna/sörja? De två kvarvarande har varit väldigt dämpade under onsdagkvällen och hela dagen igår. De gick knappt ut utan låg mest i hundbädden och såg molokna ut. De kom bara fram när mat- och sovklockan ringde Eller kan det vara så att de känt av min sinnesstämning?

Satt igår och pulade med en video där jag satt ihop bilder på tanten, kändes nästan som terapi för min del och kollar jag ofta på bilder/videos på henne så känns det nästan som att hon fortfarande är kvar
Kanske lägger in videoklippet här sedan så ni andra också får se.

 

[Lovisaleonora]

Själv hade jag ett anfall idag på Willys, vid paprikorna. En av de där vardagstankarna "just det ja, morötter till hundarna" hann susa förbi med en snabb bild av min älsklings glädje när han förstår att det är lunchdax.

Och så hinner hjärnan ikapp och inser att det finns ingen hund kvar. Där står jag ensam och lipar vid grönsaksdisken.

Sorg är svårt. Och hårt. Och för djävligt. Viss sorg sitter i hela livet, även om den kanske drar sig tillbaka med tiden. Och detsamma gäller för saknaden. Som ett stort svart hål jag varken kan eller vill fylla. Ingen kan ta den platsen.

 

[Mia_R]

@Zoya och @Lovisaleonora, det känns lite fel att "gilla" inlägg om sorg, saknad och smärta över den man förlorat, men jag tror ni fattar hur jag menar. Visst sörjer även djur, när exets hund hastigt fick avlivas pga brusten mjälte tappade vår andra hund fotfätstet lite, gamlingen hade varit den som tog hand om allt, klippan som aldrig brast. Utan henne blev den yngre, som även hon var en omplacering med en tuff uppväxt, mer osäker och skälligare även när vi flyttade ut på landet och hade hunnit skaffa ytterligare två hundar. Andra accepterar snabbare att en individ försvinner och visst påverkas de av att matte är låg, men jag tror att även de saknar både andra djur och människor.

Ett annat ex hade en tax som i en månads tid kastade sig på ytterdörren och skrek när någon gick i porten, det gjorde hon aldrig när vi fortfarande var ett par men hon föredrog mig framför husse. Efter en månad höjde hon huvudet, suckade och lade ner det igen. Vi fick inte träffas mer då han inte ville det skulle börja om igen. Hon är sedan länge död och begraven(?) men jag sörjer henne fortfarande.