Hjälp och råd kära Bukeorakel! Ber om ursäkt för långt och rörigt inlägg, ska försöka reducera ner det så mycket jag kan.
Jag har arbetstränat efter sjukskrivning (psykisk sjukdom) sedan nästan 1,5 år tillbaka (med uppehåll däremellan för att söka ny plats). Först en höst på en hästverksamhet, därefter på ett bibliotek. Båda arbetsträningsplatserna knyter an till mina "nörd"-områden, hästar och litteratur.
Jag hade egentligen redan januari 2014 velat fortsätta på hästgården, men mina handläggare på FK/AMS sa att det vore bättre om jag arbetstränade på ett ställe där jag hade chans till anställning efteråt. De hade sagt till mig att man inte behöver ha mer än gymnasieutbildning för att jobba som biblioteksassistent, och att jag dessutom hade extra stora chanser, som har pluggat litteraturvetenskap och litterär gestaltning. De mer eller mindre sålde in arbetsplatsen åt mig och sa att det var SÅ lätt att få jobb efteråt.
När jag väl hade "jobbat" på biblioteket några månader fick jag dock reda på att själva tjänsten/titeln "biblioteksassistent" inte finns längre, utan att de enda som faktiskt kan anställas med lön på bibliotek är utbildade bibliotekarier.
Jag krisade förstås. Blev syssloslös, blev sämre, blev inlagd. Reste mig upp igen, och sedan ringde jag upp hästgården som jag hade arbetstränat på föregående år, och jag var mer än hjärtligt välkommen tillbaka, då de är grovt underbemannade och tacksamt tar emot varje extra (gratis) hand de kan få.
Så jag är tillbaka där sedan början på hösten, och jag har insett mer och mer att stallarbete är mitt "kall" i livet. Jag måste ha ett fysiskt arbete, företrädelsevis med mycket utevistelse, för att hålla mig psykiskt stabil och välmående, och jag känner mig hemma i häst - och stallmiljö. Gården jag "jobbar" på nu är den enda arbetsplats jag någonsin har trivts på.
Efter ett avstämningsmöte med min handläggare på arbetsförmedlingens FK-team och hästverksamhetens chef, förhandlade vi oss fram till att jag efter avslutad arbetsträning (som tar slut i januari) skulle påbörja en 6 månaders heltidspraktik för att därefter - eventuellt - kunna bli anställningsbar på gården. Och att jag efter denna 6 månaders heltidspraktik dessutom - eventuellt - skulle kunna bli anställd med anställningsstöd, en s k "utvecklingsanställning" då arbetsgivaren förutom anställningsstöd även får utbildningsbidrag för att lära mig saker jag fortfarande behöver lära mig.
Min handläggare på AMS försökte förhandla sig till en nedkortad praktiktid för att snabbare kunna påbörja utvecklingsanställningen, men det kunde inte chefen gå med på, eftersom att jag trots allt skulle kosta henne pengar i lön. Om så kraftigt subventionerad så fortfarande inte gratis. Det är en sak att ha mig som arbetstränande personal som inte kostar henne något, respektive att ha en anställd som kostar henne pengar, och om hon ska betala lön för att ha mig som personal, måste jag kunna betydligt mer än vad jag kan idag. Och det är ju självklart. Det är en tuff och ekonomiskt otacksam bransch, och man kan inte anställa folk av ren välgörenhet. I den här verksamheten behöver man som avlönad personal vara ganska multikompetent, inte bara mocka/fodra och leda hästar.
Jag var rätt nöjd med det mötet ändå. Jag skulle från och med februari 2015, efter avslutad arbetsträning, få påbörja praktiken ifråga, för att under sommaren låta det gå över i utvecklings - /utbildningsanställningen som det talades om, för att kunna få nästan lika mycket kött på benen som de som faktiskt har utbildat sig till hästskötare, så att jag kunde antingen bli personal hos dem, eller få erfarenhet och referenser nog för att kunna jobba i andra stall.
För denna praktik skulle jag få en ersättning som kallas för aktivitetsstöd, istället för tidigare rehabersättning, vilket efter skatt skulle ge mig 3200/månad. Självklart ingenting man kan leva på, men jag var beredd på att försöka lösa det på något sätt. Min sambo vet hur viktigt det är för mig att göra allt jag kan för att kunna jobba som stallpersonal, och var beredd på att hjälpa mig ekonomiskt under praktiktiden.
Idag fick jag ett samtal. Min handläggare hade pratat med sin chef, och i korthet går inte AMS med på att ge mig aktivitetsstöd under denna praktik. De tycker helt enkelt inte att det är befogat. De kan däremot gå med på denna s k utvecklingsanställning som det pratats om, men min arbetsgivare kan som sagt inte bevilja denna förrän jag har genomfört 6 månaders heltidspraktik.
Jag känner mig tom nu. Jag hade fått en chans, en liten chans, att kunna jobba i stall utan hästskötarexamen, ett upplägg som min "arbetsgivare" och jag själv kände kunde funka, och nu får jag veta att det inte går.
Jag är förtvivlad och jag vet inte om jag orkar mer.
De senaste 10 åren har varit ett enda långt kafkaeskt väntrum då jag har kämpat och kämpat för att hålla mig balanserad, som en normal människa, att överhuvudtaget kunna klara av att existera och hålla mig på benen.
Efter alla dessa år av jobb som jag har mått dåligt av, jobb som jag har behållit medan resten av personalstyrkan sagt upp sig i protest, av oavlönad övertid, av att anställa ny personal och agera som personalchef och ta med mig jobb hem utan att ens få OB-ersättning, definitivt inte få löneförhöjning trots att jag gjorde samma jobb som chefen, av att plugga heltid och ha samma ansvar på jobbet som tidigare, av att vara arbetslös och ta första bästa jobb trots att jag hatade varje sekund, av att slutligen krascha och vara sjukskriven och inlagd, av att kämpa för att bli en hel människa igen för att kunna börja jobba igen - av att äntligen hitta ett jobb som jag brinner för, något som jag "hittar hem" i - och att jag fick en chans att faktiskt kunna jobba med detta - och nu för att få veta att den lilla, lilla chansen jag hade har avfärdats.
Vad gör jag nu?
Jag VET att det är extremt få som är lyckligt lottade nog att få jobba med något de trivs med, men man måste väl kunna klara av att gå till jobbet varje morgon utan att vilja hänga sig? Jag har inga höga krav alls på att mitt jobb ska vara en dans på rosor, och jag har definitivt inga höga löneanspråk.
Min spontana tanke: första bästa jobb som helst, och under fritid och helger ragga folk som är beredda att ge lektioner i t ex longering/tömkörning/olika lindningar i utbyte mot stallpass, för att slutligen kunna vara kompetent nog att vara aktuell för att anställningsstödet ifråga.
Vad tror ni? Är det totalt kört eller vågar jag fortsätta försöka?
Jag har arbetstränat efter sjukskrivning (psykisk sjukdom) sedan nästan 1,5 år tillbaka (med uppehåll däremellan för att söka ny plats). Först en höst på en hästverksamhet, därefter på ett bibliotek. Båda arbetsträningsplatserna knyter an till mina "nörd"-områden, hästar och litteratur.
Jag hade egentligen redan januari 2014 velat fortsätta på hästgården, men mina handläggare på FK/AMS sa att det vore bättre om jag arbetstränade på ett ställe där jag hade chans till anställning efteråt. De hade sagt till mig att man inte behöver ha mer än gymnasieutbildning för att jobba som biblioteksassistent, och att jag dessutom hade extra stora chanser, som har pluggat litteraturvetenskap och litterär gestaltning. De mer eller mindre sålde in arbetsplatsen åt mig och sa att det var SÅ lätt att få jobb efteråt.
När jag väl hade "jobbat" på biblioteket några månader fick jag dock reda på att själva tjänsten/titeln "biblioteksassistent" inte finns längre, utan att de enda som faktiskt kan anställas med lön på bibliotek är utbildade bibliotekarier.
Jag krisade förstås. Blev syssloslös, blev sämre, blev inlagd. Reste mig upp igen, och sedan ringde jag upp hästgården som jag hade arbetstränat på föregående år, och jag var mer än hjärtligt välkommen tillbaka, då de är grovt underbemannade och tacksamt tar emot varje extra (gratis) hand de kan få.
Så jag är tillbaka där sedan början på hösten, och jag har insett mer och mer att stallarbete är mitt "kall" i livet. Jag måste ha ett fysiskt arbete, företrädelsevis med mycket utevistelse, för att hålla mig psykiskt stabil och välmående, och jag känner mig hemma i häst - och stallmiljö. Gården jag "jobbar" på nu är den enda arbetsplats jag någonsin har trivts på.
Efter ett avstämningsmöte med min handläggare på arbetsförmedlingens FK-team och hästverksamhetens chef, förhandlade vi oss fram till att jag efter avslutad arbetsträning (som tar slut i januari) skulle påbörja en 6 månaders heltidspraktik för att därefter - eventuellt - kunna bli anställningsbar på gården. Och att jag efter denna 6 månaders heltidspraktik dessutom - eventuellt - skulle kunna bli anställd med anställningsstöd, en s k "utvecklingsanställning" då arbetsgivaren förutom anställningsstöd även får utbildningsbidrag för att lära mig saker jag fortfarande behöver lära mig.
Min handläggare på AMS försökte förhandla sig till en nedkortad praktiktid för att snabbare kunna påbörja utvecklingsanställningen, men det kunde inte chefen gå med på, eftersom att jag trots allt skulle kosta henne pengar i lön. Om så kraftigt subventionerad så fortfarande inte gratis. Det är en sak att ha mig som arbetstränande personal som inte kostar henne något, respektive att ha en anställd som kostar henne pengar, och om hon ska betala lön för att ha mig som personal, måste jag kunna betydligt mer än vad jag kan idag. Och det är ju självklart. Det är en tuff och ekonomiskt otacksam bransch, och man kan inte anställa folk av ren välgörenhet. I den här verksamheten behöver man som avlönad personal vara ganska multikompetent, inte bara mocka/fodra och leda hästar.
Jag var rätt nöjd med det mötet ändå. Jag skulle från och med februari 2015, efter avslutad arbetsträning, få påbörja praktiken ifråga, för att under sommaren låta det gå över i utvecklings - /utbildningsanställningen som det talades om, för att kunna få nästan lika mycket kött på benen som de som faktiskt har utbildat sig till hästskötare, så att jag kunde antingen bli personal hos dem, eller få erfarenhet och referenser nog för att kunna jobba i andra stall.
För denna praktik skulle jag få en ersättning som kallas för aktivitetsstöd, istället för tidigare rehabersättning, vilket efter skatt skulle ge mig 3200/månad. Självklart ingenting man kan leva på, men jag var beredd på att försöka lösa det på något sätt. Min sambo vet hur viktigt det är för mig att göra allt jag kan för att kunna jobba som stallpersonal, och var beredd på att hjälpa mig ekonomiskt under praktiktiden.
Idag fick jag ett samtal. Min handläggare hade pratat med sin chef, och i korthet går inte AMS med på att ge mig aktivitetsstöd under denna praktik. De tycker helt enkelt inte att det är befogat. De kan däremot gå med på denna s k utvecklingsanställning som det pratats om, men min arbetsgivare kan som sagt inte bevilja denna förrän jag har genomfört 6 månaders heltidspraktik.
Jag känner mig tom nu. Jag hade fått en chans, en liten chans, att kunna jobba i stall utan hästskötarexamen, ett upplägg som min "arbetsgivare" och jag själv kände kunde funka, och nu får jag veta att det inte går.
Jag är förtvivlad och jag vet inte om jag orkar mer.
De senaste 10 åren har varit ett enda långt kafkaeskt väntrum då jag har kämpat och kämpat för att hålla mig balanserad, som en normal människa, att överhuvudtaget kunna klara av att existera och hålla mig på benen.
Efter alla dessa år av jobb som jag har mått dåligt av, jobb som jag har behållit medan resten av personalstyrkan sagt upp sig i protest, av oavlönad övertid, av att anställa ny personal och agera som personalchef och ta med mig jobb hem utan att ens få OB-ersättning, definitivt inte få löneförhöjning trots att jag gjorde samma jobb som chefen, av att plugga heltid och ha samma ansvar på jobbet som tidigare, av att vara arbetslös och ta första bästa jobb trots att jag hatade varje sekund, av att slutligen krascha och vara sjukskriven och inlagd, av att kämpa för att bli en hel människa igen för att kunna börja jobba igen - av att äntligen hitta ett jobb som jag brinner för, något som jag "hittar hem" i - och att jag fick en chans att faktiskt kunna jobba med detta - och nu för att få veta att den lilla, lilla chansen jag hade har avfärdats.
Vad gör jag nu?
Jag VET att det är extremt få som är lyckligt lottade nog att få jobba med något de trivs med, men man måste väl kunna klara av att gå till jobbet varje morgon utan att vilja hänga sig? Jag har inga höga krav alls på att mitt jobb ska vara en dans på rosor, och jag har definitivt inga höga löneanspråk. Min spontana tanke: första bästa jobb som helst, och under fritid och helger ragga folk som är beredda att ge lektioner i t ex longering/tömkörning/olika lindningar i utbyte mot stallpass, för att slutligen kunna vara kompetent nog att vara aktuell för att anställningsstödet ifråga.
Vad tror ni? Är det totalt kört eller vågar jag fortsätta försöka?
Nu vet du exakt vad du vill jobba med!
