Ja.
En manlig, 60-årig ekonomikonsult och chef som inte lämnade mig ifred. Jag sade ifrån både muntligt och skriftligt, sen vände jag mig till min chef och talade om att han var en otäck slemmig gubbe som inte lämnade mig ifred trots att jag bad om det och att jag skulle dra det vidare om ingen plockade bort honom. Jag hade även kollegor som hört honom (tack, öppna landskap) så det var inte mycket att diskutera. Han försvann snabbt.
Värre var en tidigare chef på liten arbetsplats, honom dras jag med i form av att han fortsätter höra av sig mm trots noll respons från min sida. Det var riktigt obehagligt, men idag kan jag hantera det till vardags men krisar lie om jag springer på honom eftersom han då ofelbart hör av sig igen.
Annars har jag kunnat hantera ev situationer på egen hand eller genom att bita ihop tillfälligt, dessa två är undantagen. Jag vill säga ifrån, men det har ju inte alltid varit så tydligt att jag kunnat ta det vidare.
Har enbart jobbat på extremt mansdominerade arbetsplatser, värst var den utan policys och kollektivavtal.
Nuvarande arbetsplats har tydliga riktlinjer och det finns etiska regler. Det funkar inte alltid, men det underlättar ju.