Jag har inte mobbat någon, men blivit mobbad på en arbetsplats tidigare. Så pass att jag inte ville gå dit trots att jag älskar att jobba, älskar mitt yrke och älskar vad jag gör annars. Jag var på väg att hoppa framför ett tåg när jag var på väg hem en dag pga jobbet.
En som jobbat där länge, som inte ville dela med sig av kunskaper och lära upp, inte ville att jag skulle klara av saker. Hon hade en väldigt dålig attityd och gjorde så att jag inte fick möjlighet att göra mitt jobb rätt, svarade inte rätt på frågor osv. Hon gick till chefen när jag sa ifrån och jag fick inte vara kvar då det var provanställning. I backspegeln förstår jag chefen-det är inte lätt att säga upp fast anställd personal. De har ännu ingen ny efter mig. Ingen passar.
På jobbet jag är nu är det en jag inte trivs med, som jobbat länge, beter sig som den andra personen på det andra jobbet. Snackar skit om mig. Är passivt aggressiv och ger sk tjuvnyp ständigt, med ett leende på läpparna och på ett sätt som man liksom kan släta över med "men du missförstod mig, jag menade inte aaaalls så där" (det är alltså inte bara jag som reagerar). Konfronteras hon nekar hon totalt. Går till chefen och klagar på vad jag gör och inte gör, råkar jag göra något fel i arbetet, alltså det är små bagatellfel då jag ännu inte lärt mig allt så suger hon in allt och sprider det vidare hur dålig jag är. Nu senast att jag hade ett dåligt kroppsspråk mot henne, vilket jag inte ens var medveten om eller gjort medvetet. Hon hittar, letar, saker som är fel för att kunna klaga och när jag är artig och trevlig, pratar om jobbet osv, hälsar och allt det där så går det inte att anmärka på, så nu blev det "dåligt kroppsspråk". Inte preciserat när och hur ens. Ingen annan har sett att jag haft det, eller upplevt att jag haft det, och hon och jag har inte varit ensamma någon gång så hon är nere på bagatellnivå. Chefen har sagt att jag får tänka på mitt kroppsspråk. Ja, absolut. Ingen annan har märkt något och de är sådana som skulle säga ifrån själv, vi har pratat om det, jag bad dem om hjälp för att få veta vad jag gör fel och hur jag ska göra det bättre och fick till svar att jag inte har något konstigt eller dåligt kroppsspråk. Jag är inte otrevlig, jag beter mig inte illa. Tvärtom.
Jag har helt ärligt nu sådan ångest över att gå till jobbet, ett jobb jag i övrigt älskar, men jag vet inte hur jag ska bete mig för att inte göra fel mot henne. Från nästa vecka är det hon och en till förutom jag, kvar på jobbet pga att en slutat och en annan blir sjukskriven en tid. Hon är en sådan som sågar allt jag säger, gör hon inte det med ord gör hon det med suckar, stön och grimaser, och hon pratar i ett så man får ingen syl i vädret. Så dels att man inte får en syl i vädret och dels att jag inte vågar prata gör att jag sitter tyst. Det kommer bli SÅ roliga fikapauser.
Det positiva i kråksången är att båda de här personerna som inte gillar mig (den på ett annat jobb och den på nuvarande) är lika på så vis att de har svårt för att samarbeta med andra, svårt för att dela med sig, svårt för att släppa in folk och lära upp, svårt för acceptera nya, och själv inte är så jätteomtyckta av andra på jobben. Det är väldigt lätt att ta åt sig och tro att jag är världens sämsta människa när det blir så här, men jag försöka tänka på att på nuvarande jobbet och på det andra så var det bara en person som var sådan, de var så mot alla andra också och inte mot specifikt mig, att andra sagt upp sig pga de andra personerna, att arbetsplatserna har rykte om sig pga personerna. Det här handlar inte om mig personligen eller att jag står för problemen utan om hur de är. Det gör det, ibland, lättare att skaka av sig och att inte ta åt sig, hade jag varit en dålig person hade jag inte haft så pass bra referenser och kollegor/gamla kollegor som kan intyga hur jag är som person, personligt och yrkesmässigt. Det är alltså inte mig hela arbetsplatsen känner till i negativa ordalag.
