Hantera svårfångad häst

[Vinterbad]

Jag hade en islandshäst som alltid gick iväg när han skulle hämtas i hagen, och följde man efter kunde det bli en hel del traskande eller glada galopper med flocken.
Efter ett tag såg vi mönstret: han ville helt enkelt "gå på toa" när han förstod att det var jobb på gång. Om han fick gå undan och baja i fred var han lättare att fånga sedan, men man fick tänka på att gå vinkelrätt mot bogen för att inte fösa honom framåt eller bakåt. Och om jag hade en morot som jag själv knaprade på så att det hördes då blev jag nästan oemotståndlig!

 

[Alexandra_W]

Mitt sto kan vara svårfångad. Kommer vid intag men kan vara knepig annars. Eller kunde vara, beror lite på hur man ser det.

A och O med henne var att räkna ut varför hon inte ville komma. Kan vara så enkelt som att hon upplevt för mkt stress i samband med något ett par gånger, eller att det varit ensidig träning etc. Dvs felet sitter inte i hästen utan i att alt att komma med in från hagen är mindre lockande.

När hon kom kunde jag få gå efter henne i en timme. Jag kunde äta äpplen och mata i kompisen godis utan resultat. Kunde ta in kompisen så hon blev själv med. Eller så kunde vi stå och titta på varann i en timme...

Jag la i början tid på att gå efter henne, så fort hon stannade så stannade jag en stund osv. När jag fått komma nära fick hon godis och sen gick jag. När hon slutade gå iväg och bara stod och väntade och började tugga luft i förväntan över godiset var hälften vunnet

Det är inte alltid hon kommer dock, men hon går inte undan längre annat än enstaka fall. Då beror det alltid på att "hon vill påpeka" något. När vi ridit flera pass i ras i mörker ville hon inte komma när jag skulle rida i dagsljus på helgen. Började fundera varför hon gick undan - och insåg att även om hon är en klippa under tiden, så mörkerridning är än så länge en anspänning och en viss stress för henne (hon hanterar mesta stressen inåt). Så det hade blivit en association med ridning och stress. Kan räcka med så lite för min. Samtidigt är jag tacksam hon ändå talar om då hon hanterar så passivt.

 

[Kiwifrukt]

Min ponny fick en sån idé på hösten när hon var tre och ett halvt. Mycket grundade sig i situationen som rådde just då, utan att gå in på det alltför mycket trivdes hon inte alls med varken sin "boendesituation" eller kompisarna eller någonting, vi har flyttat därifrån nu. Hon var helt tröstlös, för det mesta gick det bra om alla de andra hästarna fångades in, men dels gick inte alla hästarna in om nätterna och dels är det ohållbart att ta in ~10 hästar bara för att kunna rida sin egen.

Hon har haft lite såna tendenser ibland även efter flytten, även om det är en piss i Mississippi jämfört med hur hon var då. Och nu upplever jag det precis som du beskriver i din trådstart (har inte läst hela tråden/alla svar), att hon busar/leker/testar mig. För oss hjälper det för det mesta att locka med något gott (det är mot mina principer, men får jag tag i hästkraken så... ), eller i värsta fall fånga in kompisen. Nu går hon enbart tillsammans med en annan häst, hon funkar inte i flock, och det har blivit så otroligt mycket bättre sen hon fick en kompis att passa och hålla reda på. Jag undviker att rida precis efter att hästarna har släppts ut, för då är det lögn i helsike att få tag i henne. Vardagarna är det ju aldrig ett problem, då är jag inte i stallet ändå på morgonen om det inte är jag som släpper ut, men om jag ska tävla på helgerna ber jag dem lämna min häst kvar inne om de andra hinner gå ut innan vi kommer iväg. Men, det är kanske en gång varannan månad hon får ett sånt ryck och krånglar ett par dagar, sen sköter hon sig riktigt fint igen.

 

[Myrten]

När jag jobbade på ridläger i min ungdom hade vi ungefär hundra hästar. Majoriteten var sådana att man kunde springa mot hästen med grimman i högsta hugg och den stack in huvudet, men så fanns det väl 4-5 som kunde vara lite svåra. Den som var svårast brukade vi ledare fånga själva. Barnen fick vänta halvvägs ner i hagen medan vi tog fast hästen innan de fick gå och ta sina hästar. Det brukade ta några minuter.

Så ett läger märkte vi att eleven som hade fått det här stoet verkligen klickade med henne. När vi gick ner i hagen en morgon föreslog vi att tjejen skulle följa med och ta sin häst direkt och det gjorde hon. Tog sin häst direkt. Fortsättningsvis gick hon fram själv medan vi ledare höll oss på lagom avstånd för att vara till hands. Vi behövdes aldrig.

Tjejen kom tillbaka flera år, hade samma häst och varje år gick hon bara fram och tog henne. Hon och hästen träffades alltså tio dagar varje sommar och ändå hade de sådan superkontakt! Vi lyckades aldrig analysera oss fram till vad tjejen gjorde, men vi var nog på gränsen till rörda allihop. Speciellt som hästen var lite sur och grinig till sin personlighet och inte direkt någon kelgris blev det extra gulligt att se de två tillsammans.