Du har en väldigt förenklad bild, men på ytan har du helt rätt; sexualbrott riktade mot kvinnor och framför allt barn brukar sägas vara det lägsta man kan göra. MEN, tittar man lite närmre på det så gäller det bara VISSA sexualbrott. Det finns en väldigt intressant paradox när det gäller sexualbrott, och den framträder när man gräver vidare i vad det där är för sexualbrottsförövare som visas sån avsky inför. Då är det just sådana som du själv nämner, det är Hagamannen, det är Anders Eklund och det är gruppvåldtäkter som särskilt invandrargäng anses stå för, enligt Flashback.
Men det är just DET som är problemet i manlig debatt om sexualbrott, och verkligen inte bara på Flashback. Att definitionen av det är så snäv. Att synen på en våldtäktsman är någon som överfaller en okänd kvinna en mörk kväll. Oförmågan att se att det finns många, många fler typer av sexualbrott som OCKSÅ måste erkännas och synliggöras. Det är DE typerna av sexualbrott som de flesta av oss kvinnor har erfarenhet av, de flesta av oss slipper tack och lov utsättas för en överfallsvåldtäkt en sen kväll hem från jobbet.
Jag hörde en jätteintressant intervju för ett tag sen med en man som jobbade med att prata jämställdhet och mansroller med ungdomar. Han berättade bland annat hur tydligt det var bland de här ungdomarna vilken avsky de verbalt visade i början av föreläsningen mot just våldtäktsmän, att de borde fängslas, kastreras m.m. eller t o m avrättas. De kände absolut ingen våldtäktsman och skulle definitivt slå honom gul och blå om det träffade någon. Det var i början, innan de pratat om vad en våldtäkt faktiskt är, och vad det kan vara (t ex ha sex med en sovande person). I slutet av det här seminariet hade killarna förhoppningsvis tagit till sig en betydligt mer nyanserad bild av vad sexuella övergrepp är, och att det faktiskt inte alls är särskilt osannolikt att någon av deras vänner - eller t o m de själva - någon gång har gått över gränsen.
Den här oförståelsen för vad sexuella övergrepp och våldtäkt faktiskt är, är så vida spridd att det är tragiskt och där ligger en stor del av problemet menar jag. Föreställningen om vem som "kan" våldtas (vilket faktiskt är alla, inte bara påklädda, "fina" flickor) och vem som "kan" våldta (vilket faktiskt är alla. Vilket inte ska tolkas som att vem som helst out of the blue får ett frispel, men att det kan vara en i din närhet som du inte tror "sånt" om). Det blir en paradox där sexualbrott och i synnerhet våldtäkt är det lägsta en man kan göra, och den manliga kulturen därmed gör allt den kan för att förskjuta de problemen utanför den egna sfären. "Ingen av oss kan göra något så hemskt" är den första tanken när ordet "våldtäkt" kommer på tal. "Det kan jag aldrig tro om honom" blir karaktärsalibit när någon på jobbet blivit anklagad för sexuellt ofredande. "Vad hade
hon för ansvar i att han gick över gränsen?"
Det här måste ändras, och jag hoppas att du
@labb också tänker till en gång till om ditt inlägg ovan och vad det är du läser på Flashback och på andra ställen.
(Oj, det blev långt, men det är så himla viktigt att vi pratar om det här tycker jag, om vi ska komma nånstans. Vi minns väl fortfarande Bjästa? Vi minns väl fortfarande Assange? Vi minns väl fortfarande alla erfarenheter som kom upp under #prataomdet?)