ztsu
Trådstartare
Alltså mitt liv. Så jävla hopplöst. Jag har virat in mig i ett riktigt trassel och nu är jag knockad. Lång historia kort: minns ni min tråd om hjälp att hitta klänning till mitt bröllop? Det blev inget bröllop. Typ två dagar innan visade det sig att min blivande make, som var (halv)nykter missbrukare, inte alls var (halv)nykter längre utan tillbaka i ett fullt missbruk. Vi hamnade i ett gräl kring detta som slutade med att vi slogs. Jag hade blåmärken på flera ställen på kroppen efteråt och säkert han också. Vi har haft ett otroligt stormigt förhållande från dag ett men vi har aldrig slagits förut. Jag ställde in bröllopet (till alla mina vänners lättnad).
Jag vet att jag inte kan leva tillsammans med honom. Jag älskar honom otroligt mycket, mer än jag älskat någon annan, och vi har ett väldigt speciellt band. Men hur jävla mycket kärlek det än finns så går det bara inte. Jag vet det. Jag vet jag vet jag vet. Men det är så svårt. Det är så otroligt svårt att hålla tankarna i styr. Jag saknar honom så det värker i hela kroppen. Jag känner mig både lättad och så otroligt tyngd av sorg, samtidigt. Sorg över allt som inte blev, och sorg över att han är tillbaka i missbruket, och sorg över all tid jag lagt och inte fått något för. Har fina vänner som lyssnar på mitt ältande, och en av dem (som också är bukefalist) sa starta en tråd på Bukefalos om det blir för jobbigt, då kommer du aldrig vilja gå tillbaka till honom igen, så det gör jag nu. Eftersom det är så jävla jobbigt och jag behöver hjälp att hålla mig sysselsatt. För om jag håller mig sysselsatt och skriver till er så blir behovet av och längtan efter att skriva till honom mindre.
Orkar inte bry mig om att skaffa ett anonymt nick, ni som känner mig "på riktigt" kan säkert vara diskreta nog ändå![Smile :) :)]()
Jag vet att jag inte kan leva tillsammans med honom. Jag älskar honom otroligt mycket, mer än jag älskat någon annan, och vi har ett väldigt speciellt band. Men hur jävla mycket kärlek det än finns så går det bara inte. Jag vet det. Jag vet jag vet jag vet. Men det är så svårt. Det är så otroligt svårt att hålla tankarna i styr. Jag saknar honom så det värker i hela kroppen. Jag känner mig både lättad och så otroligt tyngd av sorg, samtidigt. Sorg över allt som inte blev, och sorg över att han är tillbaka i missbruket, och sorg över all tid jag lagt och inte fått något för. Har fina vänner som lyssnar på mitt ältande, och en av dem (som också är bukefalist) sa starta en tråd på Bukefalos om det blir för jobbigt, då kommer du aldrig vilja gå tillbaka till honom igen, så det gör jag nu. Eftersom det är så jävla jobbigt och jag behöver hjälp att hålla mig sysselsatt. För om jag håller mig sysselsatt och skriver till er så blir behovet av och längtan efter att skriva till honom mindre.
Orkar inte bry mig om att skaffa ett anonymt nick, ni som känner mig "på riktigt" kan säkert vara diskreta nog ändå