Gravplats

[Enya]

Ja, ni får ansöka om det på den kyrkogården, där anger ni skälet och sen beslutar de om saken, men i princip är det ju er gravsten som drabbas av ett ingrepp.

Det finns de som tagit hem gravstenar, men sådär värst vanligt är det inte. Inget man bara tar under armen ni behöver troligtvis maskin för att flytta den om det inte är en liten liggande sten.

Gällande att flytta stoft. Griftefriden är väldigt stark, det är ju det främsta skälet till att det inte är vanligt med flytt. Sen har ju folk ändrat sitt sätt att leva, förr föddes du och dog på i stort sett samma ställe. Om det hade varit tillåtet att flytta döda människor efter när de anhöriga flyttar kunde det dels ha blivit konflikter om var stoftet skulle ta vägen, dels hade det kunnat bli aktuellt med flytt många gånger.

Jag förstår varför det är som det är. Är man begravd så är man begravd lite grann. Man ska inte kunna ta släktingens kista i flyttbilen vid varje flytt liksom, det är ju inte värdigt. Dessutom är gamla gravplatser väldigt fina och jag gillar kyrkogårdar. Där vilar döda människor och de ska bemötas med respekt. Det är en viktig lag faktiskt. Det är vad jag tycker.
Samtidigt tycker jag inte det känns lika ok att gräva ner en kista ovanpå en annan kista efter endast 25 år, är inte det lite kort tid? Finns det inte delar kvar av pappa fortfarande trots alla åren? Jag tänker att det mest värdiga hade väl i så fall varit att ta upp kistan och kremera och strö askan före man placerar den nya kistan? Fast då blir det ju ramaskri på de som inte vill kremeras. Men tänker de på att de bara vilar ifred i 25 år?

Gravstenen går ju att återanvända och folk dör ju som flugor ibland så den hade väl fått stå förvarad nånstans till nästa anhörig varit i behov av den, men den hade baske mig fått hjälpa till att forsla bort den före sin död i sånna fall med tanke på tyngden!

 

[Enya]

Och jag tycker att det är ganska självklart att man har känslor för en begravningsplats. Det är det sista fysiska man har kvar. Det innebär inte att jag tycker att en grav behöver hållas mer än 25 år, jag tilltalas av att de avlidna går in i något slags kretslopp.

Jag vet för övrigt en sju- och en åttaåring som brukar gå till sin mormors grav och prata med henne.

Ja det är väl klart att man har känslor, jag är inte känslokall jag heller, men efter att varit faderslös i 26 år har jag inget behov av att besöka hans grav. För mig är han där jag är på ett helt annat sätt än vad han var när han dog. Jag var 14 år när han dog, eller skulle fylla, 10 dagar senare. Jag tillbringade flera år av regelbundet besöka hans grav och det ser jag som helt naturligt att göra. För mig känns det också precis lika naturligt att "växa ifrån" det efter en del år sedan, när tiden går. Jag tror inte jag är ensam om att gå mer sällan och sedan ännu mer sällan till pappas grav ju mer åren gick, är inte det ganska vanligt? Vad jag menar med att barn ser mer naturligt på det här är att samtidigt som sorg och känslor finns så kan det komma sådana klockrena logiska och naturliga tankar om döden och så. Min fråga har garanterat väckt en viss stötande känsla hos vuxna, medan ett barn inte skulle se frågan alls som konstig. Just eftersom barn skiljer på det praktiska och känslorna trots att det finns en massa känslor medan vuxna kombinerar dem väldigt i just det här med döden. Det är så jag menar.

Jag vet också barn som går till en grav och pratar, det är ganska vanligt.

 

[Enya]

Jag trodde det var vanligt att man slipade om borttagna stenar, så går de att återbruka med ny text. Men jag kanske har fel?

Det vore det vettigaste! Det är ju stort slöseri att inte ta dem tillvara! En släkting har en redan använd sten, jättefin är den, så det fungerar ju uppenbart. De blir billigare också har jag för mig.

 

[Enya]

Det går inte att ta bort planteringen då? Jag har sett på kyrkogården hos mormor och morfar att vissa äldre gravar bara har stenen kvar och så gräsmatta istället. Inget extrajobb för vaktmästaren och ingen grav som misskötts och ser ful ut.

Har inte tänkt på det! Ska lyfta frågan! Tack!

 

[lady_vip]

Jag förstår varför det är som det är. Är man begravd så är man begravd lite grann. Man ska inte kunna ta släktingens kista i flyttbilen vid varje flytt liksom, det är ju inte värdigt. Dessutom är gamla gravplatser väldigt fina och jag gillar kyrkogårdar. Där vilar döda människor och de ska bemötas med respekt. Det är en viktig lag faktiskt. Det är vad jag tycker.
Samtidigt tycker jag inte det känns lika ok att gräva ner en kista ovanpå en annan kista efter endast 25 år, är inte det lite kort tid? Finns det inte delar kvar av pappa fortfarande trots alla åren? Jag tänker att det mest värdiga hade väl i så fall varit att ta upp kistan och kremera och strö askan före man placerar den nya kistan? Fast då blir det ju ramaskri på de som inte vill kremeras. Men tänker de på att de bara vilar ifred i 25 år?

Gravstenen går ju att återanvända och folk dör ju som flugor ibland så den hade väl fått stå förvarad nånstans till nästa anhörig varit i behov av den, men den hade baske mig fått hjälpa till att forsla bort den före sin död i sånna fall med tanke på tyngden!

Det är faktiskt inte mycket kvar efter 25 år, lite beroende på jordmån, klimat etc. Men det som brukar komma upp är kisthandtag och lite ben (som lika väl kan vara ännu äldre). Om man stöter på något mer är det faktiskt så att man inte sla fortsätta gräva, för det är brott mot griftefriden. Ben etc (som ofta är från ännu äldre gravsättningar) gräver man sedan ner i botten på den nya graven, så inget får tas upp.

Anledningen till att gravrättstiden ändrades var en rädsla för att gravmarken skulle ta slut, vilket förändrades en del när kremationer tog fart. Men gravmarken är fortfarande hårdvaluta på vissa ställen i landet, framförallt där mycket jordbegravning sker.

 

[Enya]

Angående det där med att flytta grav eller så...

Min svärfar har gift om sig med en barndomsvän (till både honom och svärmor). Hon var änka, han änkling. Hennes första make är begravd 25 mil från där de bor och de har inte längre någon anknytning till den orten.
När svärmor begravdes (levde svärfar redan ihop med sin nya, svärmor var dement och det gick fort utför) valde de att göra en ny gemensam sten, en liggande som ser ut som en uppslagen bok. På ena sidan finns svärmors namn, svärfar kommer läggas till där. På andra sidan är nya fruns första make, hon läggas till där.
Jag tyckte det var väldigt fint gjort! I detta fallet hade de ju umgåtts i alla år och var vänner hela tiden, det var förmodligen en förutsättning för den lösningen.

Men jag tänker att du @Enya kan föreslå för dina syskon att ni kanske på något sätt skapa en minnesplats för er far på den platsen där övriga finns, utan att ni nödvändigtvis flyttar på kista och det som finns kvar av kroppen.

Ja det är fint! Just att de har varit vänner hela tiden är som du skrev viktigt, för jag och mamma pratade om pappa i vårt fall.... det är en dubbelgrav som mamma har hand om och frågan är vad "folk" (de avlidna) skulle tycka om att han placerades där, morfar tex ett stenkast bort, han skulle nog vända sig i graven på riktigt. pappas griftefrid skulle nog bli störd och det skulle morfar se till och ligga bakom, han som varit död i en del år redan. De var dock inte goda vänner!

Visst kan jag föreslå det för mina syskon. Problemet jag upplever är att de är engagerade lika med 0, men har åsikter ändå så det skulle inte tas emot med annat än ja kanske eller nej det är bra som det är osv. Så i slutändan får det väl bli som det blir. Låta gravrätten förnyas och de får sköta om den.

 

[Enya]

Det är faktiskt inte mycket kvar efter 25 år, lite beroende på jordmån, klimat etc. Men det som brukar komma upp är kisthandtag och lite ben (som lika väl kan vara ännu äldre). Om man stöter på något mer är det faktiskt så att man inte sla fortsätta gräva, för det är brott mot griftefriden. Ben etc (som ofta är från ännu äldre gravsättningar) gräver man sedan ner i botten på den nya graven, så inget får tas upp.

Anledningen till att gravrättstiden ändrades var en rädsla för att gravmarken skulle ta slut, vilket förändrades en del när kremationer tog fart. Men gravmarken är fortfarande hårdvaluta på vissa ställen i landet, framförallt där mycket jordbegravning sker.

Jag har faktiskt aldrig reflekterat över hur länge man finns som död egentligen Samtidigt som 25 år är en lång tid att fortfarande finnas som död (alltså vara ben) så är 25 år en kort tid om man nu ska begrava någon ovanpå, liksom "skynda dig och dö klart, vi behöver din plats". Platsbristen är också så viktig att ta hänsyn till. När min äldsta son förlorade sin pappa som 3 åring sa han när jag förklarade vad kremering är "ja man kan ju inte begrava människor överallt, jorden skulle ta slut". klokt sagt av en 3 åring kan jag tycka!
Vet du var det är hårdvaluta? Skåne va?

Och samtidigt är det fint att när det nu är som det är och man inte kan möblera bort folk som man vill förstås och behöver lite plats, att man faktiskt inte tar upp något och bara kasserar någonstans. Det vore ett hemskt sätt att hantera de döda på, hemskare än att begrava någon i samma grav. Faktiskt.

 

[Kilauea]

Kan du inte vidarebefordra brevet till nån av dina syskon? Och skriv ett eget handskrivet också att dom får betala om de vill ha den kvar. Så är det upp till dom liksom.

 

[lady_vip]

Jag har faktiskt aldrig reflekterat över hur länge man finns som död egentligen Samtidigt som 25 år är en lång tid att fortfarande finnas som död (alltså vara ben) så är 25 år en kort tid om man nu ska begrava någon ovanpå, liksom "skynda dig och dö klart, vi behöver din plats". Platsbristen är också så viktig att ta hänsyn till. När min äldsta son förlorade sin pappa som 3 åring sa han när jag förklarade vad kremering är "ja man kan ju inte begrava människor överallt, jorden skulle ta slut". klokt sagt av en 3 åring kan jag tycka!
Vet du var det är hårdvaluta? Skåne va?

.

Väldigt klok 3-åring

I storstäder framförallt, det finns ofta ingen ny mark inne i städerna.
När jag arbetade med att dela ut gravar fick jag ofta önskemålet/kravet att det skulle vara oanvänd mark, men när de förstod att då fick det bli annan begravningsplats så accepterade alla de återanvända gravarna.

 

[Enya]

Kan du inte vidarebefordra brevet till nån av dina syskon? Och skriv ett eget handskrivet också att dom får betala om de vill ha den kvar. Så är det upp till dom liksom.

Ja det var ju en idé det också! Det var ju bra tips! Det har jag inte tänkt på, men det är ju inte mer än rätt. De vill ju ha kvar den så får de betala för skötseln. Jag har inga problem att dela på betalning och bidra med min del, men de får ju bidra med sin då tycker jag då de vill ha kvar graven.

 

[Enya]

Väldigt klok 3-åring

I storstäder framförallt, det finns ofta ingen ny mark inne i städerna.
När jag arbetade med att dela ut gravar fick jag ofta önskemålet/kravet att det skulle vara oanvänd mark, men när de förstod att då fick det bli annan begravningsplats så accepterade alla de återanvända gravarna.

Nej det är klart, i städer är ju marken begränsad! Händer det att man måste avvisa en jordbegravning någon gång av platsbrist? Att man helt enkelt får välja annat ställe, brukar väl finnas mer än en i de större städerna?

Ja, jag satt där när jag fick frågan av honom vad kremering är och visste inte riktigt vad jag skulle svara. Jag tittade på vår kamin som vi eldade i på vintern och tänkte så det knakade, hur tusan beskriver man för en treåring att man eldar upp hans pappa utan att säga det så rakt ut? För enligt vuxna skulle det låta groteskt. Men jag sa det rakt ut, man stoppar honom i en kista som är stor som honom och stoppar in den i en ugn och sedan när han brunnit upp tar man ut aska som är som den vi har i kaminen och lägger i en liten urna som är som en liten låda. Och då kom han med det svaret. Han förvisade sig om att det inte gjorde ont, men han förstod då också att kroppen är som ett skal och själen är det som känslorna sitter i och eftersom själen inte finns där när man dör så gör det inte ont. Det var fortfarande hemskt att pappa var död, men samtidigt var behandlingen av honom (kremeringen och så) väldigt logisk och självklar. Det förvånade mig, men gjorde mig glad. Det gjorde det lättare att prata om saker när man slapp skönmåla det och linda in det, han ville ju få ärligt svar, ingen lögn.