Gränssättning för 1,5-2åring

[Luff]

Den lille jepp men den store har inga bokstäver alls. Och han vart lika galen. Och ingen av dom är hyperaktiv utan socker. Däremot träffar jag sådana tonåringar på jobbet och yngre barn so ideell ledare.

 

[Freyja_bus]

Klart att det är olika, barn är ju olika. Jag har också mött många barn som man måste bemöta på andra sätt, både privat och i mitt arbete. Det här handlar dock inte om äldre barn, utan om ett litet barn som inte ens är två år gammal. Impulskontroll och konsekvenstänkande kan inte finnas hos ett så litet barn, så är det bara.

Jag tror inte att det är någon här som skrivit att man inte ska/får bryta när situationen går över styr (eller kanske helst innan). Det handlar ju bara om HUR man bryter, och att bryta genom att utesluta det lilla barnet tycker jag är helt fel.

 

[Amha]

Den lille jepp men den store har inga bokstäver alls. Och han vart lika galen. Och ingen av dom är hyperaktiv utan socker. Däremot träffar jag sådana tonåringar på jobbet och yngre barn so ideell ledare.

Tänkte att de kanske triggade varandra och att den som faktiskt reagerade på sockret var den som nu har bokstäver men det var bara en tanke

 

[em-pirre]

Klart att det är olika, barn är ju olika. Jag har också mött många barn som man måste bemöta på andra sätt, både privat och i mitt arbete. Det här handlar dock inte om äldre barn, utan om ett litet barn som inte ens är två år gammal. Impulskontroll och konsekvenstänkande kan inte finnas hos ett så litet barn, så är det bara.

Jag tror inte att det är någon här som skrivit att man inte ska/får bryta när situationen går över styr (eller kanske helst innan). Det handlar ju bara om HUR man bryter, och att bryta genom att utesluta det lilla barnet tycker jag är helt fel.

Och om inget annat funkar? Om barnet fortsätter att ha sönder sin kompis kläder/leksaker, eller sparka på någon eller liknande? Eller är det bara det att barnet förs till rummet som du tycker är fel? Är det okej att ta bort barnet ur leken?

 

[Freyja_bus]

Alltså gäller det ett större barn är det en annan sak om man nu hamnar i ett läge där inget fungerar och andra barn riskerar att fara illa pga barnet. Men tråden gäller ett mycket litet barn. Det barnet kan man i så fall lyfta ur situationen och gå därifrån TILLSAMMANS med barnet. Inte utesluta det.

Jag tycker alltså absolut att man bör bryta när det behövs.

 

[Mabuse]

Och om inget annat funkar? Om barnet fortsätter att ha sönder sin kompis kläder/leksaker, eller sparka på någon eller liknande? Eller är det bara det att barnet förs till rummet som du tycker är fel? Är det okej att ta bort barnet ur leken?

Ja, men det räcker ju att flytta barnet en meter för att det inte ska kunna slåss. Flytta till ett annat rum ensam och stänga dörren känns som lite overkill.

 

[em-pirre]

Då förstår jag. Av nån anledning tänkte jag att det handlar om att utesluta ur leken överlag.

 

[Mabuse]

Då förstår jag. Av nån anledning tänkte jag att det handlar om att utesluta ur leken överlag.

Det är ju sällan så att leken pågår hemma oavsett om ett barn slåss och har sönder saker. Om två personer leker, och en börjar slåss, då slutar ju leken. Ens om det är tre personer som leker, så händer det ju saker när man börjar slåss eller kasta saker, de andra blir arga eller ledsna, vill slåss tillbaka (om det handlar om syskon), och så vidare.

Så när nån börjar slåss, så finns det oftast ingen lek kvar att utesluta från, utan då handlar det mer om att hindra nån eller några från att slåss och förstöra.

 

[Badger]

Om du släpper tanken på att hon går in för att busa, och tänker att det handlar om frustration som hon än så länge bara kan uttrycka på det sättet. När hon blir äldre kommer hon att kunna hantera frustration, men än är hon för liten.

Vuxna har mer makt än barn. Bara maktskillnaden i sig är en källa till frustration för barnet. Man får använda sin makt på ett kärleksfullt, inkännande och respektfullt sätt. Straff motverkar sitt syfte.

Mitt barn blir också sådär vild ibland, jag har tolkat det som att det är lite overload, det är helt enkelt nog och över nog med pusslande. Inget mer pusslande klaras av och det med råge. Så när det barkar åt helskotta, fnissningar och alla bitarna hamnar medvetet tokigt, plockar jag ihop pusslet med ett och nu till ngt annat. Men om jag blev frustrerad och arg (jo jag har inte jättejämnt humör alltid) så kan han också få tokspel och rusa vidare för att förstöra nästa och nästa sak. Tillsägningen blev liksom lök på laxen. Det har inte hänt så ofta att jag vet eller kommer ihåg hur man bryter. Ev har jag börjat ge upp aktiviteter tidigare, innan allt rasar ihop.

Jag testade det här med gränser och säga till när han var 2-3 och blev mer och mer irriterad tills jag rotade lite i vår bok om barn som helt sonika konstaterade att man kan lika gärna låta bli, det spelar ändå ingen roll. Man kan börja uppfostra senare. Då började jag sluta -nu ska overallen på och skärp dig, sluta åla! och köra med sötinosingen då, ska vi ut och leka oj så skojsigt -var är lilla drakklon. Lite pinsamt men det var mer effektivt och avslappnande.

(Tilläggas kan att jag ju fortfarande blir arg och inte är ngn stjärnpedagog direkt. Fyraåringen behandlar jag mer som jag då tyckte att jag skulle behandla tvååringen och det går mycket bättre. Ev kanske jag överskattar igen iofs. Dessutom har ju ts uppenbarligen lyckats jättebra med ett storasyskon så det är nog ett trassligt yngre syskon. Men jag tror fortfarande att de får brain overload ibland av saker som är intensivt mentalt ansträngande och stillasittande som pussel.)

 

[em-pirre]

@Mabuse i dagismiljö kanske fyra barn pysslar/leker, men det femte barnet förstör för de andra. Barnet vill nog hellre vara kvar med de andra, men måste uteslutas ur aktiviteten för de andras bästa. Det är ju alltid tråkigt, och barnet känner nog av att det blir uteslutet.

 

[Mabuse]

@Mabuse i dagismiljö kanske fyra barn pysslar/leker, men det femte barnet förstör för de andra. Barnet vill nog hellre vara kvar med de andra, men måste uteslutas ur aktiviteten för de andras bästa. Det är ju alltid tråkigt, och barnet känner nog av att det blir uteslutet.

Men diskussionen handlade ju om hur man hanterar saker hemma, som förälder.

På dagis hanterar man det förmodligen genom att en i personalen går ut med det barnet, i så fall, men då är det ju en annan sorts situation, och andra relationer än hemma med de egna barnen. Relationen mellan föräldrar och barn är ju väldigt annorlunda än mellan förskolepersonal och barn. Och då blir det ju också andra sorters lösningar. Ungefär som att det blir annorlunda att hantera en konflikt med en kollega och en konflikt med sin man.

 

[em-pirre]

Nej, det är det ju inte. Personalen kan inte gå ut och lämna tre tvååringar ensamma? Det stället jag pratar om har ofta en enda personal med antingen fyra barn under tre år eller sju barn mellan 3 och nio år.

Eller hemmamiljö. Jag ser faktiskt ingen skillnad alls? Föräldarna har precis samma problem som dagispersonalen?

 

[Mabuse]

Nej, det är det ju inte. Personalen kan inte gå ut och lämna tre tvååringar ensamma? Det stället jag pratar om har ofta en enda personal med antingen fyra barn under tre år eller sju barn mellan 3 och nio år.

Eller hemmamiljö. Jag ser faktiskt ingen skillnad alls? Föräldarna har precis samma problem som dagispersonalen?

En förskola med bara en enda person som arbetar där, och bara sju barn på hela förskolan? Du menar en dagmamma? Hur de löser saker vet jag faktiskt inte, de har säkert nåt smart sätt.

Ser du på riktigt inte skillnaden mellan relationen mellan föräldrar och barn, och relationen mellan förskolepersonal och barn? Det normala är ju att man har ett väldigt mycket närmare och mer emotionellt band till sina föräldrar, än till förskolepersonalen, oh vice versa. Man har ett annat band till sina egna barn, än till barnen på jobbet. Anknytning, och så vidare.

Det gör ju i regel också att man visar känslor på ett annat sätt, an har en annan närhet (fysiskt och psykiskt) och med sina egna barn har man ett annat ansvar än med barnen på jobbet - allt det gör att både barn och vuxna blir lite annorlunda hemma än på förskolan.

 

[aprilmaj]

Så när det barkar åt helskotta, fnissningar och alla bitarna hamnar medvetet tokigt, plockar jag ihop pusslet med ett och nu till ngt annat. Men om jag blev frustrerad och arg (jo jag har inte jättejämnt humör alltid) så kan han också få tokspel och rusa vidare för att förstöra nästa och nästa sak. Tillsägningen blev liksom lök på laxen.

Just så menade jag. Om jag blir frustrerad så blir det etter värre. Om jag därutöver straffar, så ökar det ytterligare frustrationen hos barnet som kanske reagerar med att få tokspel, som du skriver. Det blir en ond spiral som alla förlorar på.

Ibland gör jag lite knasiga tankeexperiment och funderar på hur jag skulle känna om jag blev straffad för något som jag faktiskt inte kan hantera, och av någon med betydligt mycket mer makt än jag. Det blir faktiskt helt absurt:

Vad skulle hända i mig och hur skulle jag reagera och agera om t ex min chef skällde på mig, straffade mig och stängde in mig på mitt kontor? Skulle jag ha förutsättningar att förändras av den behandlingen? Nej. Skulle jag bli arg, ledsen och frustrerad? Ja. Skulle jag fyllas av hämndbegär? Ja. Jag skulle känna mig totalt ensam, helt missförstådd, utsatt och värdelös.

 

[Amha]

@Badger det trassliga barnet är ts äldsta så vitt jag vet.

 

[Badger]

Aha, jag förstod det som det yngsta.

Förresten när ni nämner saxar och sådant som används fel och farligt så tar jag dem helt enkelt om de inte används för att klippa i papper tänker att han tröttnat i så fall, tycker inte man ska vifta med vassa prylar.

Funderade över en sak tidigare men är inte helt säker efter att ha läst resten av tråden, men kläcker ur mig det ändå bara som tja jag vet inte.

När forskare ser på hur föräldrar uppfostrar barn så brukar man upptäcka att de lägger mycket hårdare krav på flickor tidigt när det gäller mental uthållighet, fingerfärdighet, självständighet och att vara väluppfostrad. Lite högre krav än de är mogna för (värsta jag läst är väl från Italien under 70-talet då det var vanligt att mammor krävde att flickor skulle kunna äta själva utan att kladda vid en ålder då det var helt fysiskt omöjligt för dem att hålla skeden utan att välta den på väg till munnen. Nu är ju inte Sverige Italien på 70 talet så vi hamnar på en helt annan skala.) Medan man pressar pojkar lite hårdare på det fysiska (från 2000-talet USA upptäckte man att flickbebisar var (icke signifikant) lite modigare i att hasa ned för lutande plan än pojkbebisar -samtidigt som deras mammor trodde de skulle vara väldigt mycket sämre och gärna försökte hindra flickorna men inte pojkarna. Nu var ju det USA 2000-tal och inte Sverige så vi hamnar på en annan skala).

Men lite oavsett så märker jag ju att jag säkert tar fram pussel mer sällan till min son än jag kanske skulle gjort till en dotter trots att han har en del tålamod med det, samma sak med pärlor och rita trots att jag älskar att rita och trots att finmotorik praktiskt taget är nödvändigt för att lära sig skriva (någonting pojkar i Sverige ofta ligger efter på, kanske just därför). På samma sätt kanske man förväntar sig att en vild flicka ska klara mer och längre pysselstunder under större koncentration och självbehärskning än man skulle tänkt sig att en vild pojke skulle klara, och därmed omedvetet blir lite mer irriterad på en vild tös och omedvetet avbryter pyssel senare än för en pojke.

Btw ts har inte på minsta vis gett intrycket av det. Men eftersom nästan alla gör det, jag själv till exempel, kanske det kan vara värt att fundera över i allmänhet med barn.

(Tips i någon av de där böckerna jag läst är att försöka läsa mer komplicerade sagor för pojkar och prata mer med dem (eftersom tendensen är att prata kort och ge order och läsa enkla faktaböcker och därmed hindra språkutveckling) och att försöka låta bli att hindra flickor från att klättra (mer än man skulle hindrat pojkar och därmed hindra balansutveckling och muskelutveckling.).)

Nåja bara för att låtsas hålla mig till ämnet, hon kanske helt enkelt inte klarar att pussla så länge eller att sitta i varuvagn så länge osv. (och i övrigt kommenterar jag inte nuvarande sätt att hantera saker på för ts, utan det var ju en tipstråd där du ville ha tips. Jag kan inte säga att jag inte skulle använt samma metoder som du med ditt barn, det vet jag ju inte.)

 

[Teilani]

@Badger den där undersökningen med bebisar och sluttande plan har jag hört talas om förut (säkert på buke) vet du var källan finns?

Min son har nämligen aldrig backat för nåt plan, inklusive stup, och jag undrar lite vilken ålder det var på bebisarna? (Såklart med den nagelbitande oron att det ska vara nåt fel på sonen som inte verkar se faror någonstans)

 

[Badger]

Nej studien gav inga sådana insikter, antar att du kan hindra och säga ojojoj eftersom det tydligen i längden fungerar på att få de flesta flickbebisar nervösa och motoriskt sämre än pojkar med tiden. De sluttade den ju tills de inte vågade längre så det blev nog ganska brant .

Den studien finns nämnd i boken hmm nu har jag flyttat och gud vet vart den tagit vägen.
Nåja man kan hitta om man googlar http://www.adlibris.com/se/bok/pink-brain-blue-brain-9781851687992 men det är ju studien nämnd i boken, själva studien ska väl också gå att hitta. Boken är väldigt trevlig btw.

https://steinhardt.nyu.edu/scmsAdmin/uploads/006/923/Adolph, K., Mondschein, E. R., Tamis-LeMonda, C., Journ. of Experimental Child Psych., 2000.pdf
Detta är nog studien.

Although boys outshine girls in a range of motor skills, there are no reported gender
differences in motor performance during infancy. This study examined gender bias in
mothers’ expectations about their infants’ motor development. Mothers of 11-month-old
infants estimated their babies’ crawling ability, crawling attempts, and motor decisions in
a novel locomotor task—crawling down steep and shallow slopes. Mothers of girls
underestimated their performance and mothers of boys overestimated their performance.
Mothers’ gender bias had no basis in fact. When we tested the infants in the same slope
task moments after mothers’ provided their ratings, girls and boys showed identical levels
of motor performance. © 2000 Academic Press
Key Words: gender; locomotion; infants; parents’ expectations; crawling; motor development;
gender bias.

Jag skrev att flickorna var lite modigare, artikeln skriver ingen skillnad. Det beror på att det var ingen signifikant skillnad men icke signifikant var flickorna lite modigare (dvs inte ens icke signifikant var pojkarna modigare). Icke signifikant betyder ju att statistiskt sett skiljer det bara på ett par bebisar och hade det varit utslumpat ett par andra bebisar ur populationen skulle det nog inte skilt sig. Men Aftonbladet brukar ju publicera icke signifikanta skillnader mellan partier innan val (suck!) så varför inte jag.

(det var säkert jag som tjatade om den sist också)

Kan man låta bli

In contrast to the large literatures on gender bias in parents’ expectations in
cognitive, social, and language development (see Ruble & Martin, 1998, for
review), few researchers have examined gender bias in infant motor development.
Lack of research in this area is particularly striking because gender
differences in motor development undergo a dramatic developmental shift: There
are no differences in infancy but large ones years later.
One reason for the paucity of research on parents’ expectations about motor
ability is that early motor development is rarely considered in its social context
(Biringen, Emde, Campos, & Applebaum, 1995). Typically, infant motor development
is portrayed as a lonely exercise, where babies achieve each motor
milestone on their own. However, motor skill acquisition does occur in a social
context. Most infants’ first steps are into the open arms of an encouraging parent.

Similarly, we know of no reported gender differences in the functional aspects
of infants’ motor skills—motor decisions about which movements to employ in
various situations. Infant girls and boys are equally accurate in their decisions
about whether to crawl and walk over safe and risky slopes (e.g., Adolph, 1997),
avoid an apparent drop-off on the visual cliff (e.g., Campos, Bertenthal, &
Kermoian, 1992), lean forward over gaps of various sizes (Adolph, 2000), step
over high and low barriers (Schmuckler, 1996), reach with one or two arms
(Corbetta & Thelen, 1999), and so on. As with motor ability, there are no
reported gender differences in developmental changes in the accuracy of infants’
motor decisions.
By the preschool years, boys begin to outperform girls in gross motor skills
(Toriola & Igbokwe, 1986), and their superiority becomes increasingly evident
by grade school (Thomas & French, 1985). Boys run faster, throw farther, and
jump higher than girls (Espenschade & Eckert, 1974; Toriola & Igbokwe, 1986).
They develop mature forms of kicking (Butterfield & Loovis, 1994), catching
(Loovis & Butterfield, 1993), throwing (Butterfield & Loovis, 1993), and sidearm
striking (Loovis & Butterfield, 1995) earlier than girls. A meta-analytic
review of the literature indicates that boys outperform girls at all ages across a
range of motor tasks (e.g., agility, arm hang, and reaction time) and that for
particular tasks (e.g., dash, sit-ups, long jump, and shuttle run) the gap in skill
level increases with age (Thomas & French, 1985). Boys’ skills improve continuously
between 7 and 17 years, but girls show only slight improvement after
12 years of age (Cratty, 1986).

 

[Teilani]

Tack för enormt uttömmande svar!

När jag först läste det så tänkte jag att det handlade om ett sorts medfött risktänkade som min son helt saknar. Men nu låter det mer inlärt, så jag har helt enkelt varit en dålig mamma. Inga överaskningar där, jag har ingen aning om vad jag gör, tur att han har förskolan som lär honom begränsningar.

Min filosofi är annars att han mycket får testa själv vad som funkar och inte. Så länge han inte bryter nacken på kuppen. Jag hoppas att jag hade haft samma inställning om vi fått en tjej istället.

 

[Badger]

Tror inte det, gillar också idén med att testa tills egna begränsningarna tar vid egentligen. Men brukar vråla var försiktig ibland (mest faktiskt för möblernas skull). Barnet brukar vara försiktigt i början men sedan öka takten (precis som sin mor, tror att mycket är ärftligt.)