Gränssättning för 1,5-2åring

[Apollo 13]

Nu verkar det ju som att vi har fullständigt kaos hemma, så är det verkligen inte. Dottern uppför sig allt som oftast jätte bra.
Jag har lite svårt att förstå att det är helt omöjligt att hon inte ska förstå komsekvensen eftersom till 90% av fallen räcker med att jag frågar henne (och ibland påminner) om hon vill åka på rummet. Eller, jag ger henne två alternativ, sluta, eller rummet. Hon säger att nej, rummet vill hon inte och så avbryter hon hysset. Ibland, sällan, tror det hänt tre ggr, har jag påmint henne ett flertal ggr utan att något hänt och då har jag burit upp henne på rummet och återkommit inom 30 sek. Sedan pratat snällt (inte varit arg) kramat, pratat om vad som hänt och vad vi ska göra nu istället. Jag känner att det funkarn och att hon faltiskt förstår...
Eftersom hon allt som oftast faktiskt bryter borde ju rimligen betyda att hon förstår? Eller vad är det jag missar? Jag har ända sedan hon var mini mini, pratat med henne, om vad vi gör och vad som händer och varit jätte tydlig med saker i vardagen och jag märker jätte tydligt på henne att hon hänger med i det mesta.

Sedan menar inte jag att straffet i sig är själva gränsen utan det är konsekvensen på att gränsen är nådd och nu räcker det. För mig känns det jätte konstigt att i oändligheten låta ungarna härja och hela tiden bara försöka lugna kaoset. Jag vill bryta innan det blir kaos. Dessutom vet jag vad jag avlat på och vet att låter jag bli att sätta gränser från början så kommer jag ha ett rent helvete sen. Dit vill jag inte. Idag har vi en jätte bra relation, som jag anser fungerar bra för oss båda.. Det är bara andra, utifrån som tycker att jag gör fel..

 

[Amha]

Men om du har hittat din metod och upplever att det funkar, vad är det som gör att vi måste godkänna det? Du har inget kaos hos dig och då är det väl inga bekymmer? Vill du köra vidare på att skicka din unge på rummet så gör det om du upplever att det funkar. Vi behöver inte förstå så länge du och barnet gör det

 

[Apollo 13]

Jag har inte sagt ett ljud om att ni eller någon annan ska godkänna det. Jag sa bara att jag fått kritik för mitt sätt och att jag gärna fick tips på andra sätt som kanske kunde fungera eftersom det i min värld inte bara finns ett sätt som är rätt.
Jag lyssnade helt enkelt på kritiken jag fick, men tyckte inte att de alternativa lösningarna jag fick då, var något för oss och ville därför höra mig om efter fler.
Jag ser det lite som mitt ansvar som förälder, eller eftersom jag vill mina barn deras bästa (såklart) så vill jag gärna lyssna på andras åsikter för att ev kunna revidera mitt tillvägagångssätt. När jag sedan ifrågasatte om det var helt omöjligt att dottern faktiskt förstod, så var det en uppriktig fråga och inget annat. Jag kanske läst henne så dåligt och missuppfattat henne eftersom den generella bilden verkar vara att hon absolut inte förstår.

 

[Freyja_bus]

Ett så litet barn har inget konsekvenstänkande. Deras hjärna är inte tillräckligt utvecklad för det, det kommer lååååångt senare.

Jag håller med om att det bästa är att finnas där, övervaka och avleda, plocka undan och begränsa utrymmet om så behövs och framförallt aktivera barnet på olika sätt/ge uppmärksamhet. Lek, rita, dega, måla, gör hushållssysslor tillsammans, gå ut etc. När, eller helst innan, den där gränsen nås där du vill stoppa in henne på rummet, så försök att bryta genom någon annan aktivitet istället. Ta barnet och lyft iväg henne och gör något helt annat.

Fundera också över om det är så att hon verkligen gör något som du tycker är väldigt fel, eller om det "bara" är så att bägaren rinner över för din del så att säga, och att det som gjorde att bägaren rann över (låt säga att hon skriker högt eller vad som helst) kanske egentligen inte var så hemskt om hon enbart gjort det ( och inte redan gjort en massa andra bus). För eftersom konsekvenstänkandet och hjärnan inte är så utvecklad ännu, kan det lilla barnet inte förstå det där med att "det blir för mycket".

Personligen skulle jag aldrig straffa ett barn, särskilt inte ett så litet barn, och jag skulle inte använda metoder i stil med "skämsstol", "time out" eller "gå till ditt rum ".

Jag tycker att man kommer långt med att ha regler för viktiga saker ( typ man får inte slå/ kränka någon) och vänligt men bestämt tydligt markera om barnet gör fel. I den åldern som ditt barn är räcker det i princip med att säga nej och kort förklara (med så få ord som möjligt).
Om det behövs lyfter du bort barnet. Mer än så behövs inte i den åldern tycker jag, och man får räkna med att det får var lite kaosigt ibland och att man får upprepa samma sak tjugoelvatusenmiljoner gånger. Det blir skillnad när de blir större, då förstår de på ett annat sätt.

 

[Apollo 13]

@Freyja_bus Vad är det då som händer när hon faktiskt backar när jag talar om en konsekvensen att hamna på rummet?

Tyvärr hjälper det inte att prata lugnt med henne och förklara att det räcker. När hon är på sitt busspår, så växer bara hornen, hon flinar och går och letar upp något nytt för att busa. Jag kan ex tydligt se hur hon kan vända sig om och scanna av rummet för att leta efter något att bryta reglerna med.

När är detta "låååååångt senare" ?

 

[Freyja_bus]

Ho

Jag har inte sagt ett ljud om att ni eller någon annan ska godkänna det. Jag sa bara att jag fått kritik för mitt sätt och att jag gärna fick tips på andra sätt som kanske kunde fungera eftersom det i min värld inte bara finns ett sätt som är rätt.
Jag lyssnade helt enkelt på kritiken jag fick, men tyckte inte att de alternativa lösningarna jag fick då, var något för oss och ville därför höra mig om efter fler.
Jag ser det lite som mitt ansvar som förälder, eller eftersom jag vill mina barn deras bästa (såklart) så vill jag gärna lyssna på andras åsikter för att ev kunna revidera mitt tillvägagångssätt. När jag sedan ifrågasatte om det var helt omöjligt att dottern faktiskt förstod, så var det en uppriktig fråga och inget annat. Jag kanske läst henne så dåligt och missuppfattat henne eftersom den generella bilden verkar vara att hon absolut inte förstår.

Hon förstår säkert en hel del, och det vet ju såklart du som är hennes mamma! Men många gör misstaget att tro att konsekvenstänket finns, eftersom barnet verkar förstå mycket av det man säger, men så är det inte. Iaf inte om man ska tro på de som forskat kring barns- och hjärnans utveckling.

Så att hon hamnar på rummet när hon "går över gränsen" kanske får henne att förstå ATT du tycker att hon gjort fel, men hon kommer högst troligt inte få henne att förstår VAD hon gjort för fel eller hur hon ska undvika att göra samma fel igen. Däremot kommer hon antagligen känna obehagskänslor (som oxå kan kopplas till rummet i det långa loppet, vilket ju är synd).

Så småningom lär en sådan typ av "bestraffning" barnet att undvika att göra fel för att det ska SLIPPA bestraffas, snarare än för att det förstår VARFÖR det inte ska göra på ett visst sätt. Även om man också pratar med dom. Det är iaf min uppfattning

 

[Freyja_bus]

@Freyja_bus Vad är det då som händer när hon faktiskt backar när jag talar om en konsekvensen att hamna på rummet?

Tyvärr hjälper det inte att prata lugnt med henne och förklara att det räcker. När hon är på sitt busspår, så växer bara hornen, hon flinar och går och letar upp något nytt för att busa. Jag kan ex tydligt se hur hon kan vända sig om och scanna av rummet för att leta efter något att bryta reglerna med.

När är detta "låååååångt senare" ?

Hon förstår att du säger att hon ska gå till sitt rum, och det vill hon inte. Det kan hon förstå rent ordagrant. Det har inget med konsekvenstänkande att göra.

Men när hon gör som du beskriver kan du väl bara ta henne därifrån? Sätt henne i ditt knä och försök pussla eller rita eller något sådant, gör mellanmål, bada , läs en bok, eller bara gå runt och bär på henne en stund och sjung en sång, ja precis vad som helst bara plocka henne ur situationen liksom.

Jag har oxå två busungar här hemma nu, en på 4 år och en på 1 år. Ettåringen är klart vildast, helt galen stundtals och så har jag en snart 6 åring som äntligen är inne i en relativt lugn period nu

Konsekvenstänkandet utvecklas ju lite efterhand, men man brukar säga att barn börjar utveckla det vi kalkar för konsekvenstänkande i skolåldern, dvs 6-7 års åldern.

Min snart 6 åring har definitivt lite konsekvenstänkande, men inte i närheten av det vi vuxna tänker på som konsekvenstänkande

 

[Mabuse]

Jag har inte sagt ett ljud om att ni eller någon annan ska godkänna det. Jag sa bara att jag fått kritik för mitt sätt och att jag gärna fick tips på andra sätt som kanske kunde fungera eftersom det i min värld inte bara finns ett sätt som är rätt.
Jag lyssnade helt enkelt på kritiken jag fick, men tyckte inte att de alternativa lösningarna jag fick då, var något för oss och ville därför höra mig om efter fler.
Jag ser det lite som mitt ansvar som förälder, eller eftersom jag vill mina barn deras bästa (såklart) så vill jag gärna lyssna på andras åsikter för att ev kunna revidera mitt tillvägagångssätt. När jag sedan ifrågasatte om det var helt omöjligt att dottern faktiskt förstod, så var det en uppriktig fråga och inget annat. Jag kanske läst henne så dåligt och missuppfattat henne eftersom den generella bilden verkar vara att hon absolut inte förstår.

Barn kan absolut förstå i den åldern, men de kan inte alltid behärska sina impulser, och gör sånt de vet att de inte får ändå. Fast de inte får. Plus då att de inte förstår konsekvenserna av vad de gör, och därför kan göra sånt som är farligt för sog själva eller andra.

Hon förstår säkert när du säger till henne, men hon kan inte, hon är för liten. När hon blir större kommer hon få bättre fömåga till självbehärskning, men att begära av en tvååring att de ska behärska sig och vara självständiga och ha förstånd att alltid göra som de ska även när man inte är där, det är för mycket och för svårt, det är som att be henne läsa. Hon kan inte, hennes hjärna är inte tillräckligt utvecklad än.

Det är därför många föräldrar gör som föreslås i tråden: säge till, avleder, eller lyfter bort barnet, när det är farligheter på gång. Under tiden växer barnet, och efter ett år eller två har förmågan till självbehärskning blivit bättre, och barnet klarar sig bättre själv.

 

[Amha]

Jag läste att positiva uppmaningar leder till bättre samarbete och på sikt mindre bråk. Ja, det är jobbigt som attan en tid när man får be barnet ställa tillbaka saker, ge till pappa osv men det ger sig.

 

[Con]

Nu har jag inte barn själv men har jobbat en del med barn i den aktuella åldern på förskola.
I första hand brukar jag jobba med avledning, visa hur man gör rätt, tala tillrätta osv men märker man att barnet testar gränser och provar att inte lyssna tycker jag att man får säga nej, med viss bestämdhet, och förklara varför man säger nej i den mån barnet är mottagligt. Det är trots allt en normal reaktion på beteenden som inte funkar, och det behöver barn lära sig. Hjälper det inte att säga nej kan man ta bort sakerna barnet kastar, gå iväg med syskonet barnet slår osv. eller eventuellt lyfta bort barnet från situationen.

Att bestraffa barn, genom exempelvis isoleringsmetoder (förr kallat skamvrån) står för ett föråldrat och auktoritärt föräldraskap, och många barnforskare menar att det är, i bästa fall, kontraproduktivt. Så jobbas det heller inte inom den svenska förskolan och det är av goda skäl. Huruvida det fungerar eller inte och vad barnet förstår menar jag spelar mindre roll.

 

[Sar]

Du har redan fått väldigt bra svar. Min tanke är att åtminstone upp till 3 års åldern behövs punktmarkering. Impulskontrollen är inte utvecklad utan man får avleda, barnsäkra, se till att det finns nog med " tillåtna" saker att göra och visa på sätt som det är ok att uttrycka ilska och frustration på. Skämsstolar, förvisning till egna rummet etc är inte ok i min värld.

Om det nu är så att man som förälder inte känner att man orkar punktmarkera på grund av ex. vis yngre syskon är det viktigt att komma ihåg att barnet inte bett om detta. Då får man försöka göra det bästa av saken genom att försöka få avlastning, stänga för rum, ta med barnet i dagliga hushållsarbetet eller skötseln av syskonet, använda sig av öppna förskolan, inhägnade lekplatser etc.

 

[Moonwalk]

Som sagt, du har redan fått bra och kloka svar.
Under en period hade vi grindar till nästan alla rum i huset. Det hjälpte mycket. Många distraktionsmoment försvann och de gånger saker spårade ur var det lätt att byta rum och aktivitet.

 

[Apollo 13]

Tack för alla svar, jag uppskattar dem verkligen.
Igår var jag på BVC med lilltjejen och pratade igenom detta ämne med henne och efter att ha gått igenom alla detaljer om typ "när var hur" så förstod hon mig och tyckte att vi gjorde på ett bra sätt som fungerade för oss.
Dessutom haffade jag Olivias ansvarige förskolepedagog idag vid hämtningen och pratade igenom det med henne. Även hon tyckte, efter att ha hört alla detaljer, att det märktes att Olivia förstod (hon påpekade även att de märkte på henne på fsk att hon förstod mycket!) och hon tyckte att vi hade ett bra tillvägagångssätt och tyckte att vi skulle köra på det. Jag har funderat rätt mycket kring det här, för trots att det känns bra för oss så kan det ju alltid vara bra med input sas. Men nu har jag ändå diskuterat det med pedagogen som verkligen känner vår tjej (och även vänner som jag har förtroende för som känner henne) och nu känns det bra, även om jag blev sågad vid fotknölarna här ^^

 

[Freyja_bus]

Att förstå mycket och att ha ett konsekvenstänkande är inte samma sak. Det är omöjligt för ett så litet barn att ha utvecklat ett konsekvenstänk och en impulskontroll, därför kan man inte heller ställa orimliga krav på uppförande.

 

[Apollo 13]

Så må det vara, men jag upplever det iaf som att hon förstår de två valen jag presenterar för henne. Jag talar inte om för henne att om du gör x så åker du upp på rummet. Jag tar tag i henne, ser till att jag har hennes uppmärksamhet och frågar att antingen gör vi Y, eller så går du upp på rummet. Det förstår hon precis lika bra som väljer mellan två leksaker, välja mellan att diska eller gå ut osv.

 

[Sar]

Så välj mellan straff eller inte? Har jag förstått dig rätt där?
Kanske gör det ditt liv lugnare men för mig personligen känns det inte som rätt sätt.

 

[Freyja_bus]

Håller med Sar.

 

[Apollo 13]

Jag är inte ute efter att straffa henne utan att kunna sätta ner foten och bryta beteendet. I min värld är det inte att sätta gränser att avleda, det är att "lura" barnet att sluta, genom att det fokuserar på något annat, men de vet fortfarande inte att det som de blev avledda från var fel. Vet dom inte det så har dom ju ingen orsak att låta bli nästa gång. Sen avleder jag självklart också, plockar bort leksaker osv, men någonstans räcker det. Den dagen jag får ett bra tips på hur jag kan sätta gränser på riktigt och inte bara försöka vattna lite i kanterna av skogsbranden, så ska jag absolut testa det, men nu har jag ju bara fått svar som mer eller mindre innebär att tjata och gilla läget. Det om något skulle göra att det blev tråkigt att leva i vår familj, för då skulle vi inte göra annat än att tjata precis hela tiden. Nu har vi det ju faktiskt väldigt bra, kommer allt som oftast jätte bra överens eftersom dottern vet att vi har gränser och bryter oftast långt innan vi kommer till att hon får rummet som alternativ.
Jag känner lite som så att mellan alternativen så väljer jag helt klart att stävja kaoset, för Olivia har så sanslöst mycket energi och bus i sig.

Om ni har något intresse av att förstå så får ni väl fiska i det faktum att den ansvarige pedagogen på fsk som känner barnet i fråga köper det.

Igår var jag på föräldramöte och jag, en annan mamma och en av pedagogerna står och pratar namnlappar.
Pedagogen: Sen finns det ju de där gamla, som man syr fast.
Jag: Jag kan inte låta bli att undra hur de hade tid!?
Mamman: Dom hade bara två kanaler på TVn
Jag: Men! Vi har ingen TV alls!?
Pedagogen: Men du har en Olivia.

Det var ett väldigt hjärtligt skämt, men det är ändå ett faktum att hennes energi räcker och blir över och fanns det inga gränser i hennes liv så skulle hon riva hela sin omgivning.

 

[trazel]

Gör som du gör om det hjälper dig. Jag tror dock inte på metoden. Du får ett barn som blir dresserat att göra som man säger och inte tänka själv.

Det du sysslar med är klassisk betingning. En väldigt effektiv uppfostringsmetod, men inte speciellt lärande inför livet.

 

[Apollo 13]

I min värld behöver inte det ena utesluta det andra. I framtiden, när hon förstår och kan resonera bättre, så kanske vi får revidera vårt tillvägagångssätt, men just nu behöver hon gränser. Att hon vid få tillfällen får gå upp på sitt rum, är inte samma sak som att vi inte uppmuntrat henne till att tänka själv, inte heller att vi enbart använder hennes rum vid de tillfällena så att hon kommer betinga sitt rum med tråkigheter. Hon betingar snarare sitt rum med alla leksaker och lekar vi pysslar med där, vilket händer betydligt (mycket) oftare än att hon får gå dit för att hon vart för busig/stökig.

Fö, har jag ju inte riktigt frågat om vad alla andra tycker om metoden i sig utan alternativ till den som faktiskt innebär att sätta gränser, men några sådana har jag inte fått.