Gränssättning för 1,5-2åring

[Apollo 13]

Jaha jag förstår! Märkta impad över att hon gav upp det så himla fort.. Jag har väldigt svårt att tro att vårt vilddjur skulle ge upp så fort. Både hon och jag är "rätt mycket människor" sas, mycket energi och väldigt livliga och ffa envisa.. Jag skulle få hålla på till dödagar ^^ Och folk skulle garanterat undra vad det bar för fel på mig som bara ignorera alarmet brevid mig. Haha!

Missförstå mig inte nu, när jag säger att jag inte tror att det skulle fungera, jag är intr ute efter att såga varenda ide jag får, utan jag tror uppriktigt inte att det skulle fungera. Jag är jätte tacksam för alla tips och råd!

 

[Freyja_bus]

Alltså sådär gör min minsting oxå ibland. Hon klättrar upp på stolar och bord och bänkar, drar i sladdar/kontakter, river ner pyssel från pysselhyllan, sliter sönder toapapper osv, allt med ett brett leende och tindrande ögon. Hennes lyckligaste stunder är typ när man säger "Nej, Idun" . Ofta ropar hon på mig innan hon ska göra "buset" så att jag säkert ska se, och sen sätter hon igång.

Jag skulle aldrig någonsin få för mig att straffa henne på något sätt för det. När det blir för mycket tar jag och lyfter i väg henne och gör något annat.

Vill man inte uppmuntra beteendet är det absolut bästa sättet att ignorera det och istället uppmuntra det som barnet gör bra. När du beskriver att hon röjer runt och drar ner grejer, och du känner att det räcker, hade jag bara tagit henne på höften/lyft bort henne och stängt alla dörrar som går till de ställen där hon röjer, och sedan försökt göra något annat. Det räcker som bryt. Är det mitt under middagslagning och inget hjälper, så skulle jag antingen tagit henne på höften och gjort klart maten, eller försökt involvera henne i matlagningen/gett henne lite frukt eller något och låtit henne vara med i köket.

Jag tycker att Sar, och flera med henne, har skrivit mycket vettiga inlägg.

 

[westernsuzie]

Det är ett jättebra sätt att ta barnets händer och klappa/stryka, att handgripligen visa hur man ska göra. Poletten brukar falla ned såsmåningom!

Japp, så brukar jag ofta göra, speciellt om jag sagt frågat om hon kan klappa fint men hon inte gör det på en gång. Men ja, poletten har inte fallit ner helt än Hon börjar nog ana att det inte är helt okej att slåss, men som ni andra skriver, impulskontrollen verkar inte alls finnas där så när hon blir arg gör hon det utan att tänka efter. Men jag tjatar på och som tur är försöker hon inte slå varje gång hon blir arg, utan oftast blir hon bara lite tyst och grinig en stund och sen går det över och hon är lika glad och busig som vanligt

 

[Mabuse]

Det är inte det att jag inte kan ta barnet och avbryta så, det är bara det att sätter jag ner na på en ny plats, så reser hon sig upp och letar reda på något annat direkt att göra som hon vet att hon inte får göra. Det är liksom inte de små hyssen i sig som är ett problem, utan att hon sas går in för att busa och det slutar liksom inte. Sitter vi ex och pusslar och hon börjar hiva bitarna över rummet, pratar jag med henne och talar om att det räcker och tillslut säger jag att slutar du inte tar jag pusslet. Då blir hon arg och skriker, när hon inser att hon inte kommer någonvart går hon ner, går till hyllan med blöjor och hivar ner dem, vi plockar upp alla blöjor och jag hindrar henne från att kasta ner alla blöjor igen. Då springer hon till hyllan med leksaker och börjar kasta dem, sedan till tvättstället osv osv osv. Tricket är ju att hon förstår att hon gör saker som hon inte får, och det är det som är själva buset att busa. Att bara tjata då och inte ta igenom det, känns inte särskilt vettigt, varken för stunden eller i längden.

Det låter ju helt enkelt som att hon blir förbannad på dig, och det är hennes sätt att visa det på. Du är dum mot henne genom att ta bort pusslet, då är hon dum mot dig genom att göra annat som hon vet att du blir arg av. Hon är väl två, når hon upp att självständigt öppna dörrar? Annars skulle jag helt sonika stänga dörrarna, så att hon inte kommer åt blöjorna och annat när hon är fly förbannad på dig.

Eftersom hon är såpass resonabelt och förstår mycket, så skulle jag sen på längre sikt prata med henne om andra sätt man kan ge uttryck för sin ilska. Hon måste ju få utrycka sina känslor på nåt sätt, kom på något sätt som du tycker det är ok att hon visar att hon är arg på dig, och förklara att hon kan göra det istället. Hemma hos oss är det ok att skrika när man är arg, hitta något som funkar hos er. Beröm massor efteråt de gånger hon lyckas behärska sig fast hon är arg och inte kasta saker, utan visa ilskan på ett bättre sätt.

 

[trazel]

Om min son som blir två i januari håller på och kastar grejer/slåss/nyps el dyl så säger jag en gång att jag går därifrån om han fortsätter för jag vill inte vara med honom om han kastar/slåss/nyps. Gör han det igen så går jag. Det är mitt bryt när det blir för mycket. Det är ju faktiskt det som händer i livet sen också, är man inte "snäll" så vill ingen vara i närheten. Jag tycker att det är stor skillnad på att gå därifrån själv (utan att stänga någon dörr mellan) och att skicka in ett barn som inte ens är två i sitt rum.

Stökigt blir det de första gångerna, men det har jag inte sett som något större problem. Men vi har ju å andra sidan bara hållbara grejer i höjd som han når.

 

[em-pirre]

Jag håller med alla i tråden, och kommer själv att undvika straff o.dyl ifall jag får barn. Samtidigt har jag träffat några barn som är EXAKT som ts beskiver. Där man med andra barn kan göra precis som ni skriver: avleda, hitta på nåt kul o.s.v. så funkar det inte alls.

T.ex. Vi sitter och pysslar. Barnet börjar försöka klippa i någon annans tröja. Man visar pappret, "titta, klipp här! Kan du klippa såhär?". Barnet flinar och försöker klippa mig i kläderna. Jag visar på pappret igen. Efter en stunds försök med lugn och positiv röst "Titta! Vi klipper ut hästen här! Oj ser du!", och barnet fortsätter att försöka klippa mig, kompisen, kompisens teckning o.s.v. så bryter jag med "Nu går vi ut och leker, kom!" Barnet går för att klä på sig, men kastar sina skor på kompisen. Man avleder med påklädningstävling, en påklädningssång eller nåt, men barnet börjar kanske kasta det andra barnets kläder, eller så springer det iväg.

Så höll det på. Hela tiden. Och man var verkligen maktlös.

Hur gör man? Jag hade nog betalat bra för en lösning i det skedet...

 

[aprilmaj]

hon sas går in för att busa och det slutar liksom inte. Sitter vi ex och pusslar och hon börjar hiva bitarna över rummet, pratar jag med henne och talar om att det räcker och tillslut säger jag att slutar du inte tar jag pusslet. Då blir hon arg och skriker, när hon inser att hon inte kommer någonvart går hon ner, går till hyllan med blöjor och hivar ner dem, vi plockar upp alla blöjor och jag hindrar henne från att kasta ner alla blöjor igen. Då springer hon till hyllan med leksaker och börjar kasta dem, sedan till tvättstället osv osv osv.

Om du släpper tanken på att hon går in för att busa, och tänker att det handlar om frustration som hon än så länge bara kan uttrycka på det sättet. När hon blir äldre kommer hon att kunna hantera frustration, men än är hon för liten.

Vuxna har mer makt än barn. Bara maktskillnaden i sig är en källa till frustration för barnet. Man får använda sin makt på ett kärleksfullt, inkännande och respektfullt sätt. Straff motverkar sitt syfte.

 

[Raderad medlem 19815]

Jag håller med alla i tråden, och kommer själv att undvika straff o.dyl ifall jag får barn. Samtidigt har jag träffat några barn som är EXAKT som ts beskiver. Där man med andra barn kan göra precis som ni skriver: avleda, hitta på nåt kul o.s.v. så funkar det inte alls.

T.ex. Vi sitter och pysslar. Barnet börjar försöka klippa i någon annans tröja. Man visar pappret, "titta, klipp här! Kan du klippa såhär?". Barnet flinar och försöker klippa mig i kläderna. Jag visar på pappret igen. Efter en stunds försök med lugn och positiv röst "Titta! Vi klipper ut hästen här! Oj ser du!", och barnet fortsätter att försöka klippa mig, kompisen, kompisens teckning o.s.v. så bryter jag med "Nu går vi ut och leker, kom!" Barnet går för att klä på sig, men kastar sina skor på kompisen. Man avleder med påklädningstävling, en påklädningssång eller nåt, men barnet börjar kanske kasta det andra barnets kläder, eller så springer det iväg.

Så höll det på. Hela tiden. Och man var verkligen maktlös.

Hur gör man? Jag hade nog betalat bra för en lösning i det skedet...

Samt typ knapplån

Det finns förmodligen ingen lösning som funkar och samtidigt är moraliskt ok, inte i mina ögon i alla fall. Det är bara att stå ut för det blir bättre. Min stora kunde vara helt otroligt utmanande, särskilt när det gällde att vara fysisk mot lillebror. det blev märkbart bättre när han blev tre och nu när han är 3,5 har vi knappt de problemen alls (förutom att han fortfarande inte alltid är snäll mot lillebror...)

När det var som värst ringde jag BUP två gånger, fick prata med två olika personer och fick samma svar: markera genom att säga nej. Och stå ut.

En gång som jag kommer ihåg som särskilt jobbig var när jag varit hemma med båda (2-3-mån samt tvååring) i flera dagar eftersom storebror var sjuk och det var vinter så vi kunde inte vara ute så mycket. Då hällde han ut ett glas mjölk över bordet för andra gången. När jag kröp omkring på golvet för att torka (parkett, så behöver göras typ direkt) så slog han i mig i huvudet och hoppade på mig och gallskrek. Lite jobbigt. Jag bröt ihop där kan jag säga även om det ser lite futtigt ut i skrift såhär långt efteråt.

Det som hjälpte mig bäst var att läsa boken Fem gånger mer kärlek som flera i tråden tipsat om. Den är skriven av en barnpsykolog och gav mig en ny säkerhet och gjorde att jag kunde se framåt.

 

[Mabuse]

Jag håller med alla i tråden, och kommer själv att undvika straff o.dyl ifall jag får barn. Samtidigt har jag träffat några barn som är EXAKT som ts beskiver. Där man med andra barn kan göra precis som ni skriver: avleda, hitta på nåt kul o.s.v. så funkar det inte alls.

T.ex. Vi sitter och pysslar. Barnet börjar försöka klippa i någon annans tröja. Man visar pappret, "titta, klipp här! Kan du klippa såhär?". Barnet flinar och försöker klippa mig i kläderna. Jag visar på pappret igen. Efter en stunds försök med lugn och positiv röst "Titta! Vi klipper ut hästen här! Oj ser du!", och barnet fortsätter att försöka klippa mig, kompisen, kompisens teckning o.s.v. så bryter jag med "Nu går vi ut och leker, kom!" Barnet går för att klä på sig, men kastar sina skor på kompisen. Man avleder med påklädningstävling, en påklädningssång eller nåt, men barnet börjar kanske kasta det andra barnets kläder, eller så springer det iväg.

Så höll det på. Hela tiden. Och man var verkligen maktlös.

Hur gör man? Jag hade nog betalat bra för en lösning i det skedet...

Hade det varit mitt eget barn hade jag blivit arg, helt enkelt. Det är ju vad som händer när man retas, folk blir arga till slut.

 

[Apollo 13]

@em-pirre precis som du skriver är det.. Precis så.. Jag tar givetvis till mig av det som skrivs i tråden, och ska försöka kämpa vidare.. Men jag är inte helt övertygad om att de som hojtat högst i tråden om hur hemsk jag är, verkligen har träffat ett sådant här (härligt!) barn, än mindre haft det som sitt eget.

Haha @Diskurs jag DÖR!! Exakt samma sak hände mig! Efter en kaosartad matlagning klättrar ungen upp på matbordet, den millisekund jag vänder ryggen till, häller ut en kanna vatten och när jag satt på golvet och torkade så hivade hon sitt (tack och lov plast) glas i skallen på mig.
Hon har även börjat med att när jag sitter på huk och röjer bland kaoset, så springer hon fram och sticker ner ett finger i myntinkastet! Hahaha! Jag skrattar helt hysteriskt varje gång! Hon och hennes idéer!!!

Idag hade vi min bror och hans, med min dotter, jämnårige son på besök. Det var verkligen jätte intressant att se dem brevid varandra.. För trots att han inte är någon tyst och försynt liten kille, så framstod han verkligen som en filbunke brevid vår tjej.. Hade min dotter skrikit i hans ljudnivå så hade det verkligen inte varit några konstigheter med att stå ut och bara acceptera läget.. Och då var det ändå ingen hysterisk dag utan en bra dag idag vilket det som sagt oftast är!

 

[em-pirre]

@Mabuse @Apollo 13 @Diskurs

Jag har träffat några såna här barn, och de är oftast helt underbara barn som man aldrig glömmer. De är oftast jättesmarta och de flesta av dem har t.ex. varit jättesnabba med att lära sig gå, tala skriva o.s.v. Kanske de inte riktigt hänger med i sin egen utveckling, och det kan säkert vara frustrerande i sig.

Jag kan säga att jag faktiskt har blivit arg på riktigt några gånger (NU RÄCKER DET! Nu tar jag saxen eftersom du inte får klippa i din kompis, det gör ont i din kompis!"). Det har haft effekt just den stunden, ialla fall mer effekt än att försöka avleda. I längden har det dock inte spelat någon som helst roll.

Min poäng var väl lite att man inte kan jämföra "vanliga" barns testande och trots. Vissa barn är något helt extrema, och då är det svårt för folk som bara träffat "vanligt trotsande" barn att förstå. Med andra barn fungerar avledande alldeles utmärkt, även under värsta trotsåldersutbrotten.

Jag tror absolut inte att apollo är någon dålig mamma eller att hon är för hård. Jag tror att det helt enkelt inte fungerar att avleda hela tiden, inte i såna här fall. Att pedagogen håller med säger ju en del. Antagligen har pedagogen också försökt avleda och avleda utan resultat. Till sist kan det bli farligt ifall man inte bryter.

Det enda man kan göra är nog att hålla ut. Och prata mycket med barnet. Förklara, berätta, läs böcker. Berätta att man alltid tycker om barnet, oavsett dess prestationer.

 

[Mabuse]

@Mabuse @Apollo 13 @Diskurs

Jag har träffat några såna här barn, och de är oftast helt underbara barn som man aldrig glömmer. De är oftast jättesmarta och de flesta av dem har t.ex. varit jättesnabba med att lära sig gå, tala skriva o.s.v. Kanske de inte riktigt hänger med i sin egen utveckling, och det kan säkert vara frustrerande i sig.

Jag kan säga att jag faktiskt har blivit arg på riktigt några gånger (NU RÄCKER DET! Nu tar jag saxen eftersom du inte får klippa i din kompis, det gör ont i din kompis!"). Det har haft effekt just den stunden, ialla fall mer effekt än att försöka avleda. I längden har det dock inte spelat någon som helst roll.

Min poäng var väl lite att man inte kan jämföra "vanliga" barns testande och trots. Vissa barn är något helt extrema, och då är det svårt för folk som bara träffat "vanligt trotsande" barn att förstå. Med andra barn fungerar avledande alldeles utmärkt, även under värsta trotsåldersutbrotten.

Jag tror absolut inte att apollo är någon dålig mamma eller att hon är för hård. Jag tror att det helt enkelt inte fungerar att avleda hela tiden, inte i såna här fall. Att pedagogen håller med säger ju en del. Antagligen har pedagogen också försökt avleda och avleda utan resultat. Till sist kan det bli farligt ifall man inte bryter.

Det enda man kan göra är nog att hålla ut. Och prata mycket med barnet. Förklara, berätta, läs böcker. Berätta att man alltid tycker om barnet, oavsett dess prestationer.

Avleda har sällan funkat för mina barn, jag har heller inte föreslagit det i tråden. Men det finns säkert barn det kan fungera med - bra för de föräldrarna!

Jag tror man kanske ska vara försiktig med att utnämna barn till superspeciella, eller jättesmarta som vanligt tänk inte fungerar på. Nästan alla människor är vanliga, vi är alla speciella på vårt eget sätt, men nästan ingen är extrem. Vi får nog dras med att vi är rätt vanliga människor med rätt vanliga barn, de flesta av oss. Sen är vi inte likadana, såklart, varken föräldrar eller barn, och som förälder är man olika bekväm med olika sätt att hantera barn, som man ser här i tråden inte minst.

 

[em-pirre]

Jag menar inte att just de är så speciella att inte vanligt tänk funkar, utan att man inte ska tro att samma tänk passar precis alla (även om det t.ex. till 99% fungerat tidigare).

 

[Apollo 13]

@em-pirre @Mabuse
Jag har såklart inget som helst behov av att kategorisera min dotter som en speciell unge på något sätt, varken bra eller dåliga sidor. Däremot är det rätt skönt att någon tar en på allvar och faktiskt hör vad jag säger (skriver) och inte bara vräker ur sig att jag ska sluta hänga läpp, sluta gnälla och inse att det faktiskt är så här barn är.
Jag försöker vara öppen och be om råd, men känner inte riktigt att det accepteras när jag försöker förklara att jag inte tror det skulle funka för oss, utan då är jag bara negativ. Det mest intressanta (komiska) är ju att det uttrycks på ett sätt som får det att låta som att jag inte alls läser av min dotter rätt. Än mer intressant är ju att det görs antaganden om hennes beteende utifrån min beskrivning, vilket är väldigt märkligt när man inte uppfattar det som att jag läser henne rätt.

Idag har vi haft en jätte bra och rolig dag, trots att hon vart i farten. Vi åkte hem till min kompis på kalas för att fira hennes 30års dag med hennes släkt. Fullt hus i en liten lägenhet och så sätter hon igång, vi avledde och avbröt de pågående aktiviteterna (mat/lek) så gott vi kunde, men så satte hon fart och drog in i ett hörn där man ställt glas på ett lågt litet bord. Min vän, med en precis jämnårig son, stod där och jag bad henne avstyra det eftersom jag satt fast vid bordet. Hon böjer sig ner och säger åt Olivia att glasen ska stå där men innan hon ens hinner blinka så har hon likt en spottkobra nappat tag i ett glas och kastat iväg. Helt normalt men vi såg lite på henne att nu behövde vi avbryta innan det gick för långt. I sällskap sådär vill man ju inte direkt att ungen ska gå bananas.. Så vi packade ihop och åkte hem till farfar och farmor och hoppades på att hon skulle ha taggat ner... men hon fortsatte bara i samma takt där. Helt otroligt att hon pallar hålla på så många timmar. Idag var hon ju iaf glad och exalterad, det är betydligt lättare att hantera än när hon skriker och bråkar.

 

[Luff]

Hej
Jag har träffat på några dylika barn när dom är lite äldre +9 år och kan väl bara säga att dom brukar hitta ett lugn när äntligen någon vuxen säger STOPP.
För uppenbarligen har inte vuxna gjort det tidigare. Att avleda ett hyperintensivt barn gör ju bara att det fortsätter snurra med en annan aktivitet. Och barnet bara snurrar fortare och fortare.
Om det funkar med en pyttestunds STOPP i rummet som Apollo beskriver så är det väl underbart för barnet. Och nej, barnet förstår inte någon konsekvens. Men det blir lugnt i barnet. Någon hjälper i kaoset och frustrationen. Man kan naturligtvis inte hålla på och kasta in ett barn i ett rum gång på gång under flera år men jag tror inte heller att Apollo skulle göra det.

Och Apollo - begränsa sockerintaget om ni inte gjort det tidigare, mina barn som bara var "pigga högljudda" ungar (lika mig sa mina syskon) blev galna av socker.

 

[Apollo 13]

@Luff Vi får ju fortsätta prova allt vi kan för att vi ska kunna fortsätta ha en bra relation och miljö i familjen vilket vi verkligen har nu. Men det beror ju på att vi lyckats bryta. Det viktiga är väl att vi är lyhörda mot henne så att det blir lugnt utan på, men kaos inne i henne, men hittills har hon inte visat minsta lilla av något sådant och givetvis skickar vi inte in henne på rummet i tid och otid. De gångerna det hänt, är när hon satt igång och det har varit helt hysteriskt med både hyss och ljudnivå, det har helt enkelt blivit en miljö hemma som man inte står ut med, med allt vad det kan innebära i längden för familjen.

Jag har läst någonstans att det är en myt att barn blir hyper på socker, att det inte sitter i sjävla sockret utan att de betingar socker (mat/godis) med något speciellt, så att de går igång då. Men det kan ju vara värt att prova! Tack!

 

[Luff]

@Luff

Jag har läst någonstans att det är en myt att barn blir hyper på socker, att det inte sitter i sjävla sockret utan att de betingar socker (mat/godis) med något speciellt, så att de går igång då. Men det kan ju vara värt att prova! Tack!

Myt, nja då hade nog mina ungar reda på det. Fick dom läsk eller godis i 3-6 årsåldern så var det bara att förbereda sig på 140 decibel och att dom sprang runt runt vare sig vi var på byggmarknaden (den gången låtsades jag att dom var någon annans barn) eller hemma.

 

[Miks]

@Luff och @Apollo 13 Lite off topic men här kan ni läsa om sockerpåverkan och barn http://traningslara.se/socker-och-hyperaktiva-barn-ser-vi-vad-vi-vill-se/

Mvh Miks

 

[Amha]

Myt, nja då hade nog mina ungar reda på det. Fick dom läsk eller godis i 3-6 årsåldern så var det bara att förbereda sig på 140 decibel och att dom sprang runt runt vare sig vi var på byggmarknaden (den gången låtsades jag att dom var någon annans barn) eller hemma.

Sånt här får man nog inte fråga men har något av dessa barn en adhd-diagnos eller liknande idag? Hade en kompis med någon sådan diagnos som skrotade den vanliga kolhydratsrika kosten och körde på någon lchf-variant och blev mycket lugnare i sig själv.

 

[Mirre]

Har två barn på 3 och 6 år.
Äldsta är hyper konstant, aldrig still, pratar hela tiden och i 190 knyck, att bara säga stopp där funkar inte. Han är dels alldeles för högljudd för att höra vad man säger, dels alldeles för uppe i varv för att kunna stanna upp och lugna sig. Avleda funkar oftast inte heller, han blir lika uppjagad med nästa sak bara.
Får han i sig minsta lilla socker så blir han som en speedad duracellkanin på uppåttjack. Så där har man verkligen slitit sitt hår ibland i ren frustration.

Yngsta är lugnare och där funkar det att avleda eller att prata med honom. Om han är själv, är de tillsammans så jagar de upp varandra och känns omöjliga och lugna. Han blir inte lika uppjagad av socker heller.

Så vad som funkar är väldigt olika från barn till barn. Blir min äldsta arg och får utbrott då, då funkar ingenting annat än att vänta ut honom och låta honom vara.