Gränssättning för 1,5-2åring

[Amha]

Alltså, det går ju att träna bort beteenden hos många andra djur med hjälp av avledning, ignorans etc så jag förstår inte varför man inte ska kunna göra detta med människor. Jag har ju själv kört på "ställ tillbaka den" eller om barnet slagit på glasskåpet "klappa fint" och fått resultat. Faktiskt bättre sådana än med stränga nej (har omedvetet gjort ett test på det med olika saker barnet gjort) osv. Finns ju viss forskning på att det är bättre att ge positiva uppmaningar än att fya beteenden om man vill ha mer långsiktig lösning men absolut, du måste ju själv tro på metoden för att det ska bli ett bra resultat. Är du övertygad om att du måste sätta gränser på det sättet du beskriver och att det aldrig skulle funka att rätta till det med uppmaningar exempelvis är det ju rätt kört för dig att prova det för det lär inte ge det resultatet du tänker dig.

Om du fortfarande söker alternativa lösningar på era konflikter tipsar jag fortfarande om boken fem gånger mer kärlek. Jag tror att du fortfarande kan plocka några bitar av den. Man köper inte allt men lite här och där finns det.

 

[Freyja_bus]

I min värld behöver man inte den typen av "gränssättning" för ett så litet barn. Man barnsäkrar, avleder, plockar bort och bryter, men man straffar aldrig. Klart man kan säga nej och förklara om man vill ( i många fall är även förklaringar rätt onödiga i den här åldern, och det handlar inte om att barnet inte kan förstå vad man säger rent praktiskt, utan det faktum att de inte har något konsekvenstänkande), men sen räcker det. Man får istället utnyttja det övertag man har som vuxen och lyfta bort barnet ur situationen om det verkligen behövs ett "bryt".

Att ditt barns pedagog och Bvc sköterskan visat dig stöd för din metod tycker jag är rätt märkligt faktiskt. Det går inte i enlighet med det de fått lära sig under sin utbildning iaf, om de inte är i slutskedet av deras arbetsliv förstås (fast då kan man ju hoppas att de ändå försökt hålla sig uppdaterade...)

Jag rekommenderar också "fem gånger mer kärlek" och Jesper Juuls böcker.

Jag ber om ursäkt om jag låter hård, och jag menar inte att göra dig ledsen, men jag hoppas faktiskt att du ska tänka om lite. Läs böckerna jag nämnt ovan

 

[Apollo 13]

Men om det inte räcker med att lyfta bort som ett bryt då? Vi har barnsäkrat, avlett och plockat bort till förbannelse. Det är ju det som är mitt problem, att när jag försökt allt det ni pratar om, ung 200 ggr och ändå så reser sig ungen och fortsätter i samma takt. Hon har dessutom lärt sig att ta till rösten, för där vet hon att jag inte kommer åt henne. Från den kan jag inte lyfta bort henne, och jag kan ju inte gärna sätta munkavel på ungen, även om jag gärna velat ibland När vi ex är och handlar, och hon får för sig att det räcker, så kan hon sitta och vråla. Hon är ju smart, hon ser hur stressad jag blir av att ha en unge som sitter och gapar i vagnen bland folk och hon vet att jag inte kan göra så mycket åt det heller. Hornen bara växer på ungen och hon sitter och flinar.

Jag blir inte ett dugg ledsen, jag vidhåller att jag fortfarande inte fått några konkreta tips utöver det vi redan gör och jag känner att det ni nämner helt enkelt inte räcker. De tipsen jag fått är att läsa böcker, men inga konkreta tips som jag ser kan vara en lösning för oss. Visst, det kanske finns något i böckerna, men det vet jag inget om nu. Oavsett känner jag lite så att om detta inte är ett optimalt tillvägagångssätt, så lär det knappast sabba ungen för livet utan det ger betydligt bättre resultat med tanke på hur otroligt påfrestande vår situation hade sett ut om vi inte kunnat sätta gränser för henne. Det hade påverkat hela vår vardag, och jag har svårt att tro att vi hade orkat leva så. (Jag har nämligen sett det hos nära familj och tack, men nej tack.) Nu har det ju hänt MAX 4 ggr att hon åkt upp på rummet, så det är verkligen inte så att hon åker dit i tid och otid, men det har helt klart hjälpt oss att få henne att lyssna mer på oss när vi säger till redan från början. Än så länge har det blivit så att det blivit längre och längre mellan gångerna för att hon lärt sig att det är bäst att lyssna innan bägaren rinner över.

 

[Freyja_bus]

Men ta barnet och gå ut ur affären om det är så hemskt att hon skriker? Eller ignorera.

Klart man måste kunna bryta en situation utan att för den sakens skull straffa!

Vad händer om du klär på henne kläderna och går ut och leker istället om hon går i gång inne och du inte kan få henne att lugna sig? Gör ett ordentligt bryt liksom och gör något helt nytt? Eller sätter er i badkar/duschen? Något lite oväntat och roligt. Inte som en belöning, utan bara ett bryt typ " nu märker jag att du är trött/uttråkad/vill ha min tid, nu gör vi något roligt ihop!".

Jag lovar att det kommer en tid då hon kommer förstå konsekvenser och när det kommer gå att förklara och sätta gränser på ett sätt som hon kan förstå, men den tiden är inte nu.

Du gör såklart som du vill, men jag vidhåller att jag tycker att ditt tankesätt är en aning förlegat och orättvist mot barnet.

 

[TinyWiny]

Du kanske inte blir ledsen av vad vi skriver men jag blir ärligt talat ledsen när jag läser det du skriver. Du har fått flera konkreta tips på hur du kan göra men det passar inte dig så det har du förmodligen inte ens läst. Ditt sätt att hantera ditt barn är inte för barnets skull utan för din egen skull. Jag har varit ensam med mina barn sedan de var 9 månader och 2,5 år och mina barn har inte varit några lugna ja sägare och jag har inte heller velat ha några lugna ja sägare. Jag vill att mina barn ska ta för sig av livet och kräva sin rätt även om det innebär att jag inte kunde göra det jag hade tänkt mig. Det är tufft att ha småbarn men för den sakens skull så kan man inte börja straffa dem för det enda du då får är barn som gör som du säger av rädsla. Vill du verkligen det?

 

[westernsuzie]

Vilken bra tråd, tycker det här är jättesvårt ibland!

Har en dotter på snart 2 år och försöker oftast köra med att avleda henne. Om hon exempelvis vill ha min mobil i ett läge som det inte är lämpligt förklarar jag att mobilen behöver ladda lite och sen tar fram någon leksak hon får ha. Är man lite entusiastisk och pratar om leksaken brukar hon tycka att det är okej och börja leka med den istället.

Senaste tiden har hon dock börjat visa mer humör när hon inte får som hon vill och har några gånger försökt slå till mig och då har jag varit tydlig med att det inte är okej och visat hur hon ska klappa fint istället och förklarat att det tycker mamma om. Blir dock ibland osäker på om hon fattar och om jag gör rätt, för hon kan försöka mååånga gånger innan hon ger sig och accepterar att man inte får göra så. Brukar envist bara fråga "Kan Ellie klappa fint?" och då klappar hon ju fint, men sen måste man testa igen...

I allra flesta fall när hon gör något "dumt" märker man tydligt att hon försöker härma oss och göra något vi gör, men att det blir lite fel. Då försöker jag mest berömma henne för det hon verkar försöka göra, men hjälper henne lite så det blir rätt.

Men som sagt, det är ju INTE lätt alla gånger, man är ju inte mer än en människa och ibland orkar man inte, tappar tålamodet osv. Men jag kämpar på

 

[Apollo 13]

@TinyWiny haha alltså du är ju bara för mycket. Du har ingen som helst orsak att vara ledsen för min dotters skull. Vi har en jätte bra relation hon och jag och vi i hela familjen.
Även om mitt sätt är förlegat och inte faller dig i smaken så ska du nog ändå vara glad om det är det värsta min dotter råkar ut för, är att åka på rummet, ett par ggr, lite för tidigt enligt dig. Koncentrera dig på att vara ledsen för barn som faktiskt far illa på riktigt.

 

[Apollo 13]

@Freyja_bus ang skriket i butiken var såklart inte ett exempel på när hon åker upp på rummet utan jag berättade för att visa att ungen inte bara hittar på bus utan liksom letar efter sätt där jag inte kan komma åt henne.

Nu är det ju inte alla ggr man har möjlighet att bryta med att gå ut eller att bada, typ som när man lagar mat, men tack, det tar jag till mig, jag får prova och se hur det fungerar.

 

[Apollo 13]

@westernsuzie som sagt, alla dom där sakerna gör vi ju såklart, det jag pratar om är när hon sätter igång och inget av det hjälper.

 

[TinyWiny]

@TinyWiny haha alltså du är ju bara för mycket. Du har ingen som helst orsak att vara ledsen för min dotters skull. Vi har en jätte bra relation hon och jag och vi i hela familjen.
Även om mitt sätt är förlegat och inte faller dig i smaken så ska du nog ändå vara glad om det är det värsta min dotter råkar ut för, är att åka på rummet, ett par ggr, lite för tidigt enligt dig. Koncentrera dig på att vara ledsen för barn som faktiskt far illa på riktigt.

Det är inte det att jag tycker att hon åker in på rummet för tidigt. Det är att du anser att hon ska straffas jag tycker är fel. Okej om man straffar en tolvåring som har snattat i en affär med att hen inte får vistas på stan själv någon månad eller så för att markera hur fel det är men att straffa ett litet barn för att hen gör något som inte faller mamma på läppen just då tycker jag är hemskt. Du inser nog inte det men det du gör är inte bara förlegat, det är förkastligt och skadar ditt barn.

 

[Apollo 13]

Jag vidhåller att du inte behöver vara det minsta ledsen för mitt barns skull. Du skriver som att jag spöar på ungen och inte låter henne sitta på sitt rum i max 30 sekunder. Jag är helt övertygad om att hur det än må vara, så har ungen tillräckligt mycket grundtrygghet och skinn på näsan för att fixa dessa 30 sekunder. Hade det varit ett känsligt litet barn med separationsångest, så fine, men det är raka motsatsen till min dotter.
I min värld är vi en familj och i familjen finns det regler för att alla ska må bra och därför följer vi de reglerna och mår således bra. Om du hittat ett annat sätt som funkat för er, så är ju det jätte bra, men att springa runt och vara ledsen för min dotter för något som totalt varat i två minuter av hela hennes liv är rätt löjligt när det är detta vi pratar om. Fine om jag låst in ungen i evigheter, men så är det inte.
Hur som helst så kommer vi ju inte komma överens om det här så jag släpper det här.

 

[Moonwalk]

Jag är förundrad.

Du ser en unge som skriker bara för att jävlas.

Jag ser en flicka som kanske upptäckt den fina akustiken och all uppmärksamhet hon får av de andra i butiken. Att hon samtidigt hittat ett sätt att få din odelade uppmärksamhet är nog mera en bonus.

 

[Sar]

Vilken bra tråd, tycker det här är jättesvårt ibland!


Senaste tiden har hon dock börjat visa mer humör när hon inte får som hon vill och har några gånger försökt slå till mig och då har jag varit tydlig med att det inte är okej och visat hur hon ska klappa fint istället och förklarat att det tycker mamma om. Blir dock ibland osäker på om hon fattar och om jag gör rätt, för hon kan försöka mååånga gånger innan hon ger sig och accepterar att man inte får göra så. Brukar envist bara fråga "Kan Ellie klappa fint?" och då klappar hon ju fint, men sen måste man testa igen...

I allra flesta fall när hon gör något "dumt" märker man tydligt att hon försöker härma oss och göra något vi gör, men att det blir lite fel. Då försöker jag mest berömma henne för det hon verkar försöka göra, men hjälper henne lite så det blir rätt.

Men som sagt, det är ju INTE lätt alla gånger, man är ju inte mer än en människa och ibland orkar man inte, tappar tålamodet osv. Men jag kämpar på

Det är ett jättebra sätt att ta barnets händer och klappa/stryka, att handgripligen visa hur man ska göra. Poletten brukar falla ned såsmåningom!

 

[Sar]

Jag är inte ute efter att straffa henne utan att kunna sätta ner foten och bryta beteendet. I min värld är det inte att sätta gränser att avleda, det är att "lura" barnet att sluta, genom att det fokuserar på något annat, men de vet fortfarande inte att det som de blev avledda från var fel. Vet dom inte det så har dom ju ingen orsak att låta bli nästa gång. Sen avleder jag självklart också, plockar bort leksaker osv, men någonstans räcker det. Den dagen jag får ett bra tips på hur jag kan sätta gränser på riktigt och inte bara försöka vattna lite i kanterna av skogsbranden, så ska jag absolut testa det, men nu har jag ju bara fått svar som mer eller mindre innebär att tjata och gilla läget. Det om något skulle göra att det blev tråkigt att leva i vår familj, för då skulle vi inte göra annat än att tjata precis hela tiden. Nu har vi det ju faktiskt väldigt bra, kommer allt som oftast jätte bra överens eftersom dottern vet att vi har gränser och bryter oftast långt innan vi kommer till att hon får rummet som alternativ.
Jag känner lite som så att mellan alternativen så väljer jag helt klart att stävja kaoset, för Olivia har så sanslöst mycket energi och bus i sig.

Om ni har något intresse av att förstå så får ni väl fiska i det faktum att den ansvarige pedagogen på fsk som känner barnet i fråga köper det.

Igår var jag på föräldramöte och jag, en annan mamma och en av pedagogerna står och pratar namnlappar.
Pedagogen: Sen finns det ju de där gamla, som man syr fast.
Jag: Jag kan inte låta bli att undra hur de hade tid!?
Mamman: Dom hade bara två kanaler på TVn
Jag: Men! Vi har ingen TV alls!?
Pedagogen: Men du har en Olivia.

Det var ett väldigt hjärtligt skämt, men det är ändå ett faktum att hennes energi räcker och blir över och fanns det inga gränser i hennes liv så skulle hon riva hela sin omgivning.

Jag tror att det som blir fel (i mina ögon) är att du bestämt dig för att "sätta gränser" för att stävja hennes energi istället för att se det som att du kan ge hennes energi "ventiler" där det kan få pysa ut och omvandlas till något positivt och som sedan får den positiva effekten att hon lättare kan känna lugnet då energin fått utlopp. Det sistnämnda kräver en del mer i föräldraskapet (betydligt mer aktivt) än det förstnämnda.

Att utesluta barnet från "flocken" genom att bli straffskickad på rummet eller sitta i skämshörnan är ett av det skarpaste straff som finns.

Jag tror att anledningen till att du fått så få förslag angående gränssättning är att det stora flertalet anser att man helt enkelt inte gör det på ett barn som är så litet att konsekvenstänkandet och impulskontrollet ännu inte är nog utvecklat. Och då blir ju "straff" både orättvist och helt bortkastat. Det man kan lyckas med är en sorts "dressering" där barnet av rädsla för straffet gör som du säger och jag tänker att det inte är dit du vill nå med din dotter?
Om en utbildad pedagog ansåg att det var en ok uppfostransmetod för något av mina barn skulle jag nog ställa mig frågan om vad pedagogen egentligen anser vad jag som förälder är kapabel till? Tror hon inte att jag kan lyckas med avledning, stimulans, positiv betingning etc. utan bara har "straff-metoden" att ta till?!

Vi lär ju knappast komma överens om detta eftersom vi har så skilda synsätt men jag hade gärna velat peppa dig att våga prova gå utanför dina "gränssättningsmetoder"! Lycka till hursom.

 

[Apollo 13]

Det är intressant att ni, utan att ha en aning om hur det ser ut hemma hos oss, eller träffat oss, drar väldigt snabba slutsatser, bla att ni läser mitt barn bättre än jag gör, trots att ni inte ens varit med vid tillfällena. Dessutom låter det som att vi har någon form av barnförvaring här utan stimulans.
Inte för att jag behöver försvara mig, men för att förtydliga så är vi tre dagar i veckan på öf, efter dagis, där vi varvar mellan olika ställen för att göra det så spännande som möjligt. De hyfsat få dagar vi inte åker iväg efter fsk så går vi ut på gården och tittar på hästar, kor, getter osv. Är vi mot förmodan inne så dansar vi, bakar, leker med play doh, pysslar osv. Måste vi åka och handla så åker vi till en lekplats på vägen dit eller hem, och regnar det som idag så åker vi till ett ställe som har en liten lekplats inne.

Ser inte ni skillnad på era barn när de upptäcker och utforskar saker, ex lyssnar på akustiken, eller när de bara röjer? Eller ni kanske inte har sådana barn?

 

[Amha]

Låter som om modern behöver meditera mer

Ärligt talat förstår jag din stress. Att hon skriker är jobbigt men försök tygla stressen. Ha hörselskydd till hands åt familjen för det kommer inte vara lika spännande efter några gångers testande och det kommer andra sätt att kräva uppmärksamhet på. Jag körde hörselskydd ett par dagar och det är väldigt sällsynt att hon håller den ljudnivån efter att jag lät henne hållas då. Hon fick prova hur det låter när man låter högt. Hon kan prata högt om hon blir exalterad eller "bortglömd" men det brukar gå att dämpa henne så man inte behöver skämmas för det mesta. Spårar det ur så lämnar jag området. Hon är inte ens två, man kan liksom inte förvänta sig så mycket men man kan underlätta för andra så att säga.

 

[Mabuse]

Det är intressant att ni, utan att ha en aning om hur det ser ut hemma hos oss, eller träffat oss, drar väldigt snabba slutsatser, bla att ni läser mitt barn bättre än jag gör, trots att ni inte ens varit med vid tillfällena. Dessutom låter det som att vi har någon form av barnförvaring här utan stimulans.
Inte för att jag behöver försvara mig, men för att förtydliga så är vi tre dagar i veckan på öf, efter dagis, där vi varvar mellan olika ställen för att göra det så spännande som möjligt. De hyfsat få dagar vi inte åker iväg efter fsk så går vi ut på gården och tittar på hästar, kor, getter osv. Är vi mot förmodan inne så dansar vi, bakar, leker med play doh, pysslar osv. Måste vi åka och handla så åker vi till en lekplats på vägen dit eller hem, och regnar det som idag så åker vi till ett ställe som har en liten lekplats inne.

Ser inte ni skillnad på era barn när de upptäcker och utforskar saker, ex lyssnar på akustiken, eller när de bara röjer? Eller ni kanske inte har sådana barn?

Det jag inte riktigt förstår är i vilka lägen du menar att det inte fungerar att helt sonika ta barnet under armen och gå därifrån, om hon t ex får ett bryt i affären och det inte går att avleda alls så att situationen blir omöjlig? Eller hindra henne rent fysiskt om hon t ex slår på något ömtåligt, antingen genom att ta bort henne någon meter, eller det/den hon slår på? Gör hon om det är det ju bara att säga nej och hindra igen.

 

[Apollo 13]

Det är inte det att jag inte kan ta barnet och avbryta så, det är bara det att sätter jag ner na på en ny plats, så reser hon sig upp och letar reda på något annat direkt att göra som hon vet att hon inte får göra. Det är liksom inte de små hyssen i sig som är ett problem, utan att hon sas går in för att busa och det slutar liksom inte. Sitter vi ex och pusslar och hon börjar hiva bitarna över rummet, pratar jag med henne och talar om att det räcker och tillslut säger jag att slutar du inte tar jag pusslet. Då blir hon arg och skriker, när hon inser att hon inte kommer någonvart går hon ner, går till hyllan med blöjor och hivar ner dem, vi plockar upp alla blöjor och jag hindrar henne från att kasta ner alla blöjor igen. Då springer hon till hyllan med leksaker och börjar kasta dem, sedan till tvättstället osv osv osv. Tricket är ju att hon förstår att hon gör saker som hon inte får, och det är det som är själva buset att busa. Att bara tjata då och inte ta igenom det, känns inte särskilt vettigt, varken för stunden eller i längden.

 

[Apollo 13]

@deathslyna oj, vi har verkligen helt olika syn på saker om du tycker att hörselskydd är en bättre lösning än att faktiskt lösa problemet med att barnet skriker.

meditera, haha, ja du jag kan ju försöka meditera tillsammans med Olivia.. jag fick fö rådet av en annan pedagog, att hålla fast henne när hon var så där. den pedagogen förstod iaf att jag behövde bryta när hon satte igång, däremot funkar inte det för oss. jag gjorde det en gång och då om någon gång blev ungen helt hysterisk. hon vrålade i evigheter innan hon lugnade ner sig. Det kändes verkligen som att det blev ett väldigt mycket större bråk och dessutom känns det verkligen inte bra att ha närhet som ett straff och jag vill verkligen inte att hon ska börja betinga närhet med något negativt...

 

[Amha]

Fast alltså, att ignorera just det beteendet man har svårt att rätta till så att säga gjorde ju att hon inte fick ut nåt av det och problemet försvann. Hon fick prova rösten, jag gav ingen särskild reaktion mer än att visa att jag fanns där såklart. Alla vann nu är det inte lika spännande längre.