Gnäll-ekonomitråd

[SiZo]

Marknaden har havererat de senaste 30 åren och har obalanser som suger.

Jag kan nog ändå tycka att storstadsnära gård på 10 hektar är en ganska hög ambition, och har man vare sig kapital eller höga inkomster får man nog finna sig i att andra har bättre möjligheter?

Kompromiss kanske växer fram?

Stadsnära är väl relativt. Jag tittar generellt inte närmare än 1 h från Uppsala. 2 timmars pendlingstid till Stockholm. Ser inte det som jättenära.

 

[SiZo]

Alltså jag har också en master och är husdjursagronom men det innebär inte att man automatiskt proffs på allt det praktiska.
Då hade man varit lantmästare.

Nä men jag har haft egen gård med hästar och har jobbat med kor. Så jag tycker att jag har rätt bra koll på den biten.

 

[sjoberga]

Stadsnära är väl relativt. Jag tittar generellt inte närmare än 1 h från Uppsala. 2 timmars pendlingstid till Stockholm. Ser inte det som jättenära.

Vi har en gård på 11 hektar, med 30 minuter till både Linköping och Norrköping. Mäklaren vägrar släppa en värdering på högre än 2,5 miljoner. Det är nåbart för de allra flesta.

 

[Blyger]

Stadsnära är väl relativt. Jag tittar generellt inte närmare än 1 h från Uppsala. 2 timmars pendlingstid till Stockholm. Ser inte det som jättenära.

1 h från Uppsala och max 2 från Sthlm är stadsnära åt alla håll.

Kunde inte citera en till men vidhåller att det är en annan sak att drifta eget.

 

[SiZo]

1 h från Uppsala och max 2 från Sthlm är stadsnära åt alla håll.

Kunde inte citera en till men vidhåller att det är en annan sak att drifta eget.

Jag har som sagt haft eget. Förstår inte varför det ska vara så svårt att förstå.

 

[nullo-modo]

@SiZo förstår hur du känner så väl. Där jag bor så är det ju byggt för generationsboende nu mer.
I dagens läge finns det inte en chans att kunna ta ett kunna jobba upp till en kontantinsats och sedan lån på det, inte som singel iallafall.

 

[GoldieII]

Jag satt häromdagen och förundrades över hur våra föräldrar kunde köpa sprillans nya bilar med sina första löner. Jag beslöt mig för att kolla upp vad en sprillans ny bil (Volvo 245) kostade 1977, 40 000 kr. Det är idag ungefär 200 000 kr. Mycket pengar, men en V90 kostar typ 800 000 idag, så det är ju inte så konstigt att det upplevs som att allt är så himla mycket dyrare idag.

Min högsta dröm är att äga en gård. Jag har fått inse att det kommer aldrig någonsin hända. Ekonomin finns helt enkelt inte. Ska jag köpa ett hus för 2 miljoner så behöver jag ha ungefär 500 000 i kontanter. 400 000 till kontantinsats, lagfart och pantbrev, ytterligare 100 000 för oförutsedda utgifter. Detta är då ett billigt hus. Mycket billigt hus.

En gård som är halvvettig får man räkna med det tredubbla minst, och om man bara bortser från att jag aldrig kommer kunna spara ihop de pengarna som behövs till kontantinsatsen så kommer jag aldrig i helvete ha råd att betala den räntan som blir för det lånet. Så min absolut högsta dröm här i livet är bara att parkera, ställa av och sälja till skroten.

Men. Hade lönerna följt samma utveckling som priset på bilar så hade det varit PLÄTTLÄTT. Och jag stör mig så jävla dant på att livet är orättvist till tusen. Även med ett billigt hus på två miljoner så finns risken att vi inte skulle klara av kostnaden en tuff vinter.

Min mor köpte sitt första hus för 600 000, då behövde man dessutom bara en kontantinsats på 10% istället för nuvarande 15%. Hade priserna varit samma nu så hade vi kunnat köpa hus nästa vecka, utan problem.

Förlåt, men jag behövde bara gnälla över detta. Jag vill bara vara ifred i ett hus på landet och typ vara självförsörjande på kött och de flesta råvaror.

Visst har jag kompisar i samma generation som har lyckats köpa hus, absolut. Skillnaden där är att de har föräldrar som i många fall hjälper till med både kontantinsatsen OCH som borgensman vid själva banklånet. Att få äga sitt boende kommer bli en större klassfråga än det har varit innan.

Visst, flyttar jag norrut så blir det billigare, men det vill jag verkligen inte. Om något så vill jag söderut. Och sambon har bara jobb i typ stockholm, Göteborg och Malmö.

Mitt första hus kostade 325.000 . Vi lånade till hela beloppet. Topplånets ränta var 16,75% en omöjlighet idag.

 

[_Zacke_]

Vi köpte våran gård 2017, 14 hektar för 2,6 miljoner. Superfint hus och byggnader, behövdes ingen renovering mer än smågrejer för att få våran stil. Jag jobbar 50% med kass lön, min man heltid med lika kass lön han. Inga föräldrar som hjälpt till ekonomiskt, det enda är att vi fått ta över gamla jordbruksredskap av våra föräldrar. Ganska dyra intressen och mycket djur. 1 barn. Har inte varit några problem ekonomiskt. Nu är ju dock gårdarna dyrare. Men det är inte omöjligt!

 

[Lickety]

Jag har svårt att förstå gnäll över sakers tillstånd, så jag flaggar redan nu för att svaret nog inte faller i god jord. Men. Det finns flera sätt att lösa snarlika problem.

En är att kompromissa med det man vill ha; exempelvis läget. Bo någonstans där det inte är så dyrt. Det gör vi, och väldigt, väldigt många andra. För oss framstår det som en idiotisk utopi att betala 3-4 x så mycket för en gård för att spara någon timmes längre resväg till stora staden. Skulle mao av flera anledningar inte köpa runt Stockholm eller Uppsala exempelvis. Man får helt enkelt inte tillräckligt för pengarna där i mitt tycke.
En annan lösning är att kompromissa med begreppet gård - kanske ett torp med lite mark kan funka i stället?

Om man inte lyckas kompromissa med vad man vill ha, så finns det andra vägar att nå dit man vill. Men då krävs mycket uppoffringar. Jag har aldrig (ens nu) bott dyrare än säg max 3500 kr i hyra/amortering+ränta. Oavsett om jag varit singel eller ej. Då har jag flyttat minst tio gånger.
Man kanske får prioritera bort annat som kostar pengar exempelvis häst mm (det ville inte jag, så jag valde alternativet att bo i tapetserade råtthål i stället).

 

[DarkInNight]

Här har du en grundplåt för 1,2 milj i Södra Dalarna, 9 hektar och finns lador, två timmar från Stockholmcentralstation, saknas "bara" ett hus.

https://www.hemnet.se/bostad/gard-basinge-avesta-kommun-lovsveden-5-19171918

 

[Mabuse]

Jag satt häromdagen och förundrades över hur våra föräldrar kunde köpa sprillans nya bilar med sina första löner. Jag beslöt mig för att kolla upp vad en sprillans ny bil (Volvo 245) kostade 1977, 40 000 kr. Det är idag ungefär 200 000 kr. Mycket pengar, men en V90 kostar typ 800 000 idag, så det är ju inte så konstigt att det upplevs som att allt är så himla mycket dyrare idag.

Min högsta dröm är att äga en gård. Jag har fått inse att det kommer aldrig någonsin hända. Ekonomin finns helt enkelt inte. Ska jag köpa ett hus för 2 miljoner så behöver jag ha ungefär 500 000 i kontanter. 400 000 till kontantinsats, lagfart och pantbrev, ytterligare 100 000 för oförutsedda utgifter. Detta är då ett billigt hus. Mycket billigt hus.

En gård som är halvvettig får man räkna med det tredubbla minst, och om man bara bortser från att jag aldrig kommer kunna spara ihop de pengarna som behövs till kontantinsatsen så kommer jag aldrig i helvete ha råd att betala den räntan som blir för det lånet. Så min absolut högsta dröm här i livet är bara att parkera, ställa av och sälja till skroten.

Men. Hade lönerna följt samma utveckling som priset på bilar så hade det varit PLÄTTLÄTT. Och jag stör mig så jävla dant på att livet är orättvist till tusen. Även med ett billigt hus på två miljoner så finns risken att vi inte skulle klara av kostnaden en tuff vinter.

Min mor köpte sitt första hus för 600 000, då behövde man dessutom bara en kontantinsats på 10% istället för nuvarande 15%. Hade priserna varit samma nu så hade vi kunnat köpa hus nästa vecka, utan problem.

Förlåt, men jag behövde bara gnälla över detta. Jag vill bara vara ifred i ett hus på landet och typ vara självförsörjande på kött och de flesta råvaror.

Visst har jag kompisar i samma generation som har lyckats köpa hus, absolut. Skillnaden där är att de har föräldrar som i många fall hjälper till med både kontantinsatsen OCH som borgensman vid själva banklånet. Att få äga sitt boende kommer bli en större klassfråga än det har varit innan.

Visst, flyttar jag norrut så blir det billigare, men det vill jag verkligen inte. Om något så vill jag söderut. Och sambon har bara jobb i typ stockholm, Göteborg och Malmö.

Handlar det inte om förväntningar också?

Egen gård känns för mig lika utopiskt som ett eget slott, eller varför inte en alldeles egen söderhavsö? Det vill säga, det har känns väldigt självklart att jag såklart aldrig kommer ha en egen gård. Vem har ens sånt, utom folk som har ärvt gård och/eller pengar, helst båda?

Mina farföräldrars generation bodde i en liten lägenhet (mormor) eller i ett litet enkelt hus (farföräldrar) i en liten bruksort. Föräldrarna bodde i radhus i trist läge. Farföräldrarnas bostad är nu för oss ett charmigt lantställe med enkel standard. Så det har ju verkligen gått framåt för varje generation, men egen gård? Vi är ju inte familjen krösus.

Mitt mål har varit en egen bostad. En där jag kan bo så länge jag vill (alltså en jag äger, inte hyr i andra hand eller tillfälligt). Så jag är jätteglad över att ha det.

 

[skiesabove]

Jag har haft egen gård innan, som då ägdes av mina föräldrar. Men det var jag som skötte allt. Med dessutom snart en master i animal science så inbillar jag mig att jag har rätt bra koll på den biten med.

Man kan hur bra koll på det teoretiska som helst - men det är en helt annan sak att praktiskt göra det, dag efter dag.

Jag har snart en master i ekologi, men lik förbannat så behöver jag göra mina år av nybörjarodlande för att kunna omsätta mina teorier i praktiken . Det bara är så - praktiska kunskaper kan man enbart lära sig genom praktik. Och det tar minst 10 000 timmar att bli "mästare"...

Det har att göra med att man ska lära sig handskas med sig själv, i relation till ständigt föränderliga yttre omständigheter. Levande växter eller djur i kombination med väder. Teorin kan bara ge ett ramverk, inte erfarenheten. Varje dag. Alla dagar i rad. Alla år i rad. När man är frisk, när man är sjuk, när det är fint väder, när det stormar, när djuren blir sjuka, när man får för många avkommor, etc etc. Upprepade rörelser lär handlaget, upprepade år lär rutinen. Man kan bara lära sig det genom att göra det.

 

[Unafraid]

Jag hjälper en släkting sälja en gård på typ 40 ha med 30 min från närmaste stad och nära e4an. Stort renoveringsbehov, men en supermysigt gård. Prislappen? 1,7 miljoner. Man måste dock välja att bo i Västerbotten

 

[skiesabove]

Jag hjälper en släkting sälja en gård på typ 40 ha med 30 min från närmaste stad och nära e4an. Stort renoveringsbehov, men en supermysigt gård. Prislappen? 1,7 miljoner. Man måste dock välja att bo i Västerbotten

Och nära E4... Men den kanske inte är under Botniabanans "döda hand" iaf?

Vi har en del "underprisade" gårdar i Luleå pga att dom ligger under poteniell tågsträcka.

 

[tanten]

De

Det var klokt sagt! Många som flyttat ut på landet för att ha djur och sen kommit på att dom bara har tid o ork med några höns och en katt. Om några i samma by skulle gå samman om att ha djur så skulle det gå lättare och inte bli så dyrt. Gemensam traktor och alla redskap som behövs för vallodling, hjälpas åt med stängsel, flyttning av djuren mellan gårdarna osv.

Lite så funkade det i min by.
Vi hade intet tröska eller vallmaskiner. Det hade grannarna som körde åt oss mot arvode.

En gång långt bak i tiden fanns en byharv också

Jag bor några km bort från gården nu. Jag skottar inte min infart. Den tar en granne när han ändå åker förbi. Man hjälper varann.

 

[MJLee]

Nu kan man inte riktigt jämföra den föregående generationens boende och allmänt levande. Standarden på 'den tiden' var lägre och saknade mycket av vad vi idag tar för givet. Högst en bil, var man än bodde. Barnens fritidsintressen var att leka med andra barn i närheten. Resor, exotiska frukter, eller ja alla frukter när det inte var säsong fanns inte på kartan. Mycket få klädköp och bara det allra nödvändigaste. Fika, alla småutgifter vi idag inte tänker på existerade inte då.

Vi åt faktiskt i allmänhet mindre än vi gör idag, vilket är en förklaring till varför övervikten var mindre allmänt då. Och den mat vi åt var rotfrukter, lite kött och ägg, och fisk. Numera har folk tillgång till så mycket mer mat lättare.

Hästar och andra fritidsintressen existerade inte heller. Du betalade hyra/avgift, mat, el, möjligtvis bensin, och sydde gärna egna kläder. Två eller tre par skor räckte gott. Köpte en säck potatis på hösten och använde den sedan under vintern.

Var det har skurit sig är när den äldre generationen som köpte billiga hus/gårdar sedan fick se hur fastighetspriserna skenade. Min mamma och pappa köpte ett relativt stort hus i Bromsten 1960, som på den tiden låg ute i spenaten och som saknade rinnande vatten. De betalade, tror jag, 60,000! De mindre husen i bl.a Enskede som byggdes som en del av egna hemrörelsen kostade vid inflyttning 25,000 och en sk andelslägenhet på 2-3 rum, 10,000. Mindre gårdar kunde man köpa nästan gratis pga den snabba urbaniseringen.

Visst har reallönerna minskat i jämförelse med boendekostnader och liknande, men vi gör också val, var vi vill bo, vilka utgifter vi är beredda på under tiden man försöker spara. Vilken levnadsstandard vi är villiga acceptera.

 

[SiZo]

Jag har svårt att förstå gnäll över sakers tillstånd, så jag flaggar redan nu för att svaret nog inte faller i god jord. Men. Det finns flera sätt att lösa snarlika problem.

En är att kompromissa med det man vill ha; exempelvis läget. Bo någonstans där det inte är så dyrt. Det gör vi, och väldigt, väldigt många andra. För oss framstår det som en idiotisk utopi att betala 3-4 x så mycket för en gård för att spara någon timmes längre resväg till stora staden. Skulle mao av flera anledningar inte köpa runt Stockholm eller Uppsala exempelvis. Man får helt enkelt inte tillräckligt för pengarna där i mitt tycke.
En annan lösning är att kompromissa med begreppet gård - kanske ett torp med lite mark kan funka i stället?

Om man inte lyckas kompromissa med vad man vill ha, så finns det andra vägar att nå dit man vill. Men då krävs mycket uppoffringar. Jag har aldrig (ens nu) bott dyrare än säg max 3500 kr i hyra/amortering+ränta. Oavsett om jag varit singel eller ej. Då har jag flyttat minst tio gånger.
Man kanske får prioritera bort annat som kostar pengar exempelvis häst mm (det ville inte jag, så jag valde alternativet att bo i tapetserade råtthål i stället).

För mig är ett torp med mark en gård. Jag har absolut inte höga krav sådär, men det måste vara beboligt.

Man kan hur bra koll på det teoretiska som helst - men det är en helt annan sak att praktiskt göra det, dag efter dag.

Jag har snart en master i ekologi, men lik förbannat så behöver jag göra mina år av nybörjarodlande för att kunna omsätta mina teorier i praktiken . Det bara är så - praktiska kunskaper kan man enbart lära sig genom praktik. Och det tar minst 10 000 timmar att bli "mästare"...

Det har att göra med att man ska lära sig handskas med sig själv, i relation till ständigt föränderliga yttre omständigheter. Levande växter eller djur i kombination med väder. Teorin kan bara ge ett ramverk, inte erfarenheten. Varje dag. Alla dagar i rad. Alla år i rad. När man är frisk, när man är sjuk, när det är fint väder, när det stormar, när djuren blir sjuka, när man får för många avkommor, etc etc. Upprepade rörelser lär handlaget, upprepade år lär rutinen. Man kan bara lära sig det genom att göra det.

Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit detta nu... Men jag har alltså haft egen gård. Jag har skött djur och trädgård varje dag. Året runt.

Detta är sista gången jag skriver det till dig. Fortsätter du på denna linje så kommer jag inte svara mer.

 

[MJLee]

Edit: mobilabonnemang, internetabonnemang, allt vi idag behöver. De flesta vitvaror kan man också ta bort. Du sparade till kapitalvaror, tog inte ett lån för att köpa det. Även om det tog några år.

 

[Blyger]

För mig är ett torp med mark en gård. Jag har absolut inte höga krav sådär, men det måste vara beboligt.

10 ha är inte ett torp?

 

[Unafraid]

Och nära E4... Men den kanske inte är under Botniabanans "döda hand" iaf?

Vi har en del "underprisade" gårdar i Luleå pga att dom ligger under poteniell tågsträcka.

Nej, den ska dras någon mil västerut. Annars skulle det vara osäljbart.