Gnäll-ekonomitråd

[grodan21]

Jag har äldre släktingar som på 70-talet kunde bygga/köpa nyproduktion, trots att kvinnan var hemmafru och manen var låginkomsttagare och hade två eller fler barn. Hur många familjer skulle idag kunna köpa nyproduktion som första ägda bostad på en lön? Vi pratar om personer som kom från fattiga bakgrunder

 

[Fabian In Memoria]

Välkommen tillbaka till trådstarten. Det är ju just det som är min poäng. Verkligheten ser ut som sådan, vi kommer ha en boendekostnad på 12000-15000 i kallhyra så fort jag slutar studera. Hur mycket lägenheter Inte ung än länkar till. För man behöver köpoäng för att få hyra dem. Ofta uppemot 10 år av köpoäng. Billiga lägenheter är svårare att få, dyrare är lättare att få. Inget konstigt. Alla vill ha billiga lägenheter.

När vi då har en kallhyra på de summorna så kommer vi inte kunna spara ihop tillräckligt. Det är fakta. Visst, en fullständigt nergången gård där huset knappt står upp, det skulle vi kunna köpa. Men man ska orka också. Att renovera i veckorna fungerar inte pga restid från och till jobbet. Tar det 2-2,5 timme enkel väg så hinner man inte renovera på veckodagar om man behöver sova. Och det behöver vi. Därför fungerar det inte med så pass nergångna ställen.

Ja, jag har stått i Uppsalas bostadskö i 10 år (ramlade av misstag ur kön, annars hade jag haft 30+ år där) och om jag filtrerar på billiga bostäder i Uppsala (rimlig storlek då och inte nybyggen) hamnar jag i ett första skede på köplatser runt 30 (och då är det tid kvar innan köerna stängs så det kan ju bli ännu sämre köplats).

När vi ville flytta "hem" igen efter några år norröver för typ3 år sedan hade jag ingen chans att få någon lägenhet i Uppsala alls. Hade kunnat flytta till Heby, men en (gammal) tvåa utan hiss några våningar upp lockade inte eftersom vi hade skolbarn och hundar. Ställde mig även i kö hos Tierpsbyggen och det tog bara några månader så kunde jag få hyra ett radhus i ett litet samhälle i utkanten av Tierps kommun (pendlingstid till Uppsala ca 1,5 timme med buss och tåg, 1 timme med bil). Tanken var att bo där ett tag och sedan köpa något eget, gärna på landet med möjlighet att ha häst. Men då kom pandemin och alla ville köpa hus lantligt och priserna drevs upp så allt landade precis utanför vår budget (inte så hög pga tidigare händelser i livet, bla negativ bostadskarriär, skilsmässa, dåliga ekonomiska val osv). Valde att köpa ett hus centralt i vårt lilla samhälle istället. Nu är detta hus värderat en bit under vad vi köpte det för eftersom marknaden svalnade av.

 

[Ajda]

Jag satt häromdagen och förundrades över hur våra föräldrar kunde köpa sprillans nya bilar med sina första löner. Jag beslöt mig för att kolla upp vad en sprillans ny bil (Volvo 245) kostade 1977, 40 000 kr. Det är idag ungefär 200 000 kr. Mycket pengar, men en V90 kostar typ 800 000 idag, så det är ju inte så konstigt att det upplevs som att allt är så himla mycket dyrare idag.

Min högsta dröm är att äga en gård. Jag har fått inse att det kommer aldrig någonsin hända. Ekonomin finns helt enkelt inte. Ska jag köpa ett hus för 2 miljoner så behöver jag ha ungefär 500 000 i kontanter. 400 000 till kontantinsats, lagfart och pantbrev, ytterligare 100 000 för oförutsedda utgifter. Detta är då ett billigt hus. Mycket billigt hus.

En gård som är halvvettig får man räkna med det tredubbla minst, och om man bara bortser från att jag aldrig kommer kunna spara ihop de pengarna som behövs till kontantinsatsen så kommer jag aldrig i helvete ha råd att betala den räntan som blir för det lånet. Så min absolut högsta dröm här i livet är bara att parkera, ställa av och sälja till skroten.

Men. Hade lönerna följt samma utveckling som priset på bilar så hade det varit PLÄTTLÄTT. Och jag stör mig så jävla dant på att livet är orättvist till tusen. Även med ett billigt hus på två miljoner så finns risken att vi inte skulle klara av kostnaden en tuff vinter.

Min mor köpte sitt första hus för 600 000, då behövde man dessutom bara en kontantinsats på 10% istället för nuvarande 15%. Hade priserna varit samma nu så hade vi kunnat köpa hus nästa vecka, utan problem.

Förlåt, men jag behövde bara gnälla över detta. Jag vill bara vara ifred i ett hus på landet och typ vara självförsörjande på kött och de flesta råvaror.

Visst har jag kompisar i samma generation som har lyckats köpa hus, absolut. Skillnaden där är att de har föräldrar som i många fall hjälper till med både kontantinsatsen OCH som borgensman vid själva banklånet. Att få äga sitt boende kommer bli en större klassfråga än det har varit innan.

Visst, flyttar jag norrut så blir det billigare, men det vill jag verkligen inte. Om något så vill jag söderut. Och sambon har bara jobb i typ stockholm, Göteborg och Malmö.

Kan ni tänka er att bo några mil utanför storstäderna? Nu är det väl iof rätt dyrt även utanför Stockholm, Göteborg och Malmö…

Jag är ju för att man ska ta sig in på bostadsmarknaden så fort som möjligt. Köpa ett billigare objekt och vara lite händig och göra de flesta renoveringarna själva. På så sätt kan man göra en vinst på en försäljning och ha möjlighet att byta upp sig.

Lägga ner ambitionerna på en stor gård så länge man inte kan tänka sig att bo avlägset. Det är för dyrt för de flesta.

Dock som husförsäljare så var iaf vi främst intresserade av spekulanter som bodde i hyresrätt som lätt kunde flytta och man slapp ha en hake i kontraktet att köparna måste sälja sin bostad först.

 

[Stefffie]

Det kanske går, eller kanske inte? Jag skulle iaf inte hålla andan i väntan på den förändringen. Bättre för målet ”att att ha gård” att spela utifrån de förutsättningar som är verklighet, tror jag.

Man kan ju gora tva saker samtidigt - att som individ optimera under gallande forutsattningar; och att samtidigt verka for forandring genom politiska styrmedel (BYGG MER!)

 

[BornAgain]

Det har väl aldrig varit standard att ha och driva en gård? ”Hemmansägare” var ju något extra och fint förr i tiden, och de flesta hade väl inget hemman då heller? Min farfarsfar hade ett hemman, och tio barn. Självklart kunde inte alla tio barnen ärva hemmanet, utan nio av tio hade ingen gård. På farmors sida var de också tio barn, och där fanns inget hemman att ärva, så där hade ingen gård. På mammas sida har de aldrig haft gårdar.

Så det där med att ”förr hade var man en egen gård, men nu har allt blivit sämre” - när var det där ”förr” i så fall? Eller är det folk som kommer från rika bondesläkter där man alltid bara haft ett eller två barn som upplever det så?

Min mormor och morfar bodde i en två i Vällingby med två egna barn och en kompis till ett av barnen och hennes lille son (dvs 5 personer i en tvåa). Farmor var ensamstående med barn - hon hyrde in sig i ett hus utanför en mindre ort i Södra Norrland. Att äga något utöver kläder och lite möbler var det aldrig frågan om.

När min mamma växt upp var bostadspriserna låga och räntorna höga, men under de ekonomiska kriserna på 1990-talet och 2000-talet var det många som förlorade sina hem (men inte sina banklån) när botten gick ur fastighetsmarknaden. Många av dem som satsade på villor att bo länge i på platser som då var mindre central har dock gjort en väldigt bra affär (men de byggde ofta mycket själva).

De senaste decenniet på bostadsmarknaden har väl varit ytterligare ett exempel på att när det regnar manna har de fattiga ingen sked (och när man talar med yngre förefaller det ofta som de inte tror att bostadspriser kan falla).

 

[Inte_Ung]

Nej det gjorde den verkligen inte. Du behöver nog läsa trådstarten igen för det är ganska långt ifrån vad tråden startade med.

Så det är inte det geografiska området som du har som krav?
Jag fick alldeles för mig det.

 

[Inte_Ung]

Skrev nog konstigt tidigare. Men nej det är ingen standard. Varken nu eller ”förr”. Min poäng var mer att det är svårare idag än på tex 70-talet. Men det går. Om man har rätt förutsättningar, kan kompromissa och är hyfsat händig.

På 70-talet så krävdes det förvärvstillstånd.
Så då gick det inte alls.
Det togs bort först i början på 1990-talet.

 

[Inte_Ung]

Men det ar ju for att vi/dem inte fatt nagot annat val!
Alltsa, elektronik och resor ar ju SA billiga nu, jamfort med en insats.

Jag ser det mer som att inte kunna offra (roligt) nu för (bättre boende) sedan.

 

[MJLee]

Jag har äldre släktingar som på 70-talet kunde bygga/köpa nyproduktion, trots att kvinnan var hemmafru och manen var låginkomsttagare och hade två eller fler barn. Hur många familjer skulle idag kunna köpa nyproduktion som första ägda bostad på en lön? Vi pratar om personer som kom från fattiga bakgrunder

Det var först egna hemrörelsen och sedan en uppföljare till det med mål att fler skulle kunna köpa och äga sin bostad. Vi har byggt oss ur bostadskriser förr, men då krävs det att staten agerar. Det gjordes då bla genom rejäla subventioner till byggsektorn. När de slopades gick bostadsbyggandet ner. Tittar man på lägenheterna/husen förr så, även om de var små så var varje kvadratmeter använd. Biyta fanns knappast.

En faktor som ibland glöms bort är att idag är marken mycket dyrare än den var då. Ett starkt bidragande skäl till att man kunde bygga billigt var just att markkostnaden var liten.

Efterkrigstidens flerfamiljshus som byggdes på 50-talet byggdes med två och en halv våning så man inte behövde installera hiss (lag på det med hus som var 3 trappor eller högre). Allt för att hålla nere kostnaden så även låginkomsttagarna skulle ha råd att köpa. Plus då att de flesta inte hade några lån när de köpte, ofta kontant.

 

[IzeUnicorn]

Nej det gör ju inte det.
Men dagens unga är konsumenter och inte investerare.
Så de bränner iväg sina resurser.

Alltså snacka om att missa poängen med tråden. Det handlar ju om att det är betydligt svårare att kunna investera för vår generation. Så kommer du in och gnäller över att dagens unga inte investerar sina resurser? Ja, det är liksom hela poängen med trådstarten, att vi inte har samma möjligheter som din generation hade. Vi kan inte lösa det genom att omprioritera för problemet är mycket större än så.

 

[Inte_Ung]

Mja, det tror jag faktiskt inte. Våran TV är 12 år gammal. Vi reser typ aldrig utomlands, hänt 4 ggr under hela mitt liv. Dessa har då varit sista minuten, ospecifierat hotell. Så billigt man kan göra det med andra ord. Väl utomlands så lagas maten själv, handlas i riktiga, lokala butiker osv osv.

Både min och sambons dator har vi fått på "give aways" på hans jobb, så de är i realitet gratis.
Vi slog dock på stort härom månaden och köpte en bokhylla för 700 kr. Min sambo köper lite spel ibland, alltid på ultrarea, och väldigt många får han genom sitt jobb.

Det enda vi har i vårat hem som inte är beg är sängen och sängborden.

De som reser mycket är samma personer som också har lägenhet/hus pga täta föräldrar. Annars känner jag ingen som direkt gör det.

Det finns ju annan konsumtion än det där.
Stora bostäder, ny och fin bil, renovera hemma, ha häst o.s.v.
Dyra hobbies är rätt vanligt.

 

[Stefffie]

Jag ser det mer som att inte kunna offra (roligt) nu för (bättre boende) sedan.

Grejen är väl hur länge man måste offra det roliga nu, för stt få avbetalning senare?

5 år - helt ok
10 år - då bör det bättre boendet vara jäklar bra
15 år - Detta är typ 1/4 av mitt vuxna, aktiva liv. Känns orimligt.
20 år - HELL NO

Känns som att för boomers var det 5 år, nu lutar det mer mot 15...

 

[Inte_Ung]

Alltså snacka om att missa poängen med tråden. Det handlar ju om att det är betydligt svårare att kunna investera för vår generation. Så kommer du in och gnäller över att dagens unga inte investerar sina resurser? Ja, det är liksom hela poängen med trådstarten, att vi inte har samma möjligheter som din generation hade. Vi kan inte lösa det genom att omprioritera för problemet är mycket större än så.

Om jag hade levt på samma sätt som unga lever nu så hade jag inte heller haft någon egen av mig ägd bostad.
Min son som är 28 år har på alldeles egen hand köpt en lägenhet på en attraktiv adress i Stockholm.
Det handlar främst om prioriteringar.

Mina kompisar prioriterade annorlunda än vad jag gjorde när jag var ung, de har inte heller någon egen gård.

 

[MJLee]

Om konsumtionen går ner och alla börjar spara så kommer ekonomin att lida för det. Ungefär vad som händer i Japan där de haft en deflation. Man sparar för mycket både hushållen och privata sektorn.

https://www.ft.com/content/4caca374-9907-43f4-9ea0-edaaee932776

 

[Inte_Ung]

Grejen är väl hur länge man måste offra det roliga nu, för stt få avbetalning senare?

5 år - helt ok
10 år - då bör det bättre boendet vara jäklar bra
15 år - Detta är typ 1/4 av mitt vuxna, aktiva liv. Känns orimligt.
20 år - HELL NO

Känns som att för boomers var det 5 år, nu lutar det mer mot 15...

Det finns många sätt att offra nu för sedan.
Ett är ju att vänta på en bättre marknad.
Ett annat att flytta in i ett renoveringsprojekt.
Man kan behöva flytta en extra gång trots att det är jobbigt.
Typ sälja dyrt i pandemin och hyra sunkigt i väntan på prisras.

 

[Inte_Ung]

Om konsumtionen går ner och alla börjar spara så kommer ekonomin att lida för det. Ungefär vad som händer i Japan där de haft en deflation. Man sparar för mycket både hushållen och privata sektorn.

https://www.ft.com/content/4caca374-9907-43f4-9ea0-edaaee932776

Ja det är ju en annan fara i det.
Men just nu så har vi inflation.

De sparade pengarna skall dessutom helst jobba för att växa på sig.

 

[Lickety]

Grejen är väl hur länge man måste offra det roliga nu, för stt få avbetalning senare?

5 år - helt ok
10 år - då bör det bättre boendet vara jäklar bra
15 år - Detta är typ 1/4 av mitt vuxna, aktiva liv. Känns orimligt.
20 år - HELL NO

Känns som att för boomers var det 5 år, nu lutar det mer mot 15...

För mig låter det snarast orimligt att alla som ville, bara de bara investerade fem år, skulle kunna köpa en gård på de mest attraktiva platserna i landet. Det är liksom utopiskt i formen av att det inte finns så många gårdar/mark att tillgå där folk helst vill bo, även om man skulle lagstadga att ingen gård under fem hektar får kosta mer än två mille.

 

[MJLee]

Det är inte bara i Sverige det råder bostadsbrist och priserna rusat. Kanada har beslutat att förbjuda utlänningar för att köpa fastigheter om de inte har bott i Kanada i två år eller har uppehållstillstånda. Allt för att sänka fastighetspriserna. Vancouver är en av världens dyraste städer.

https://edition.cnn.com/2023/01/01/business/canada-bans-home-purchases-foreigners/index.html

https://www.cmhc-schl.gc.ca/en/prof...-purchase-residential-property-non-canadians-

https://wowa.ca/vancouver-housing-market

 

[IzeUnicorn]

Om jag hade levt på samma sätt som unga lever nu så hade jag inte heller haft någon egen av mig ägd bostad.
Min son som är 28 år har på alldeles egen hand köpt en lägenhet på en attraktiv adress i Stockholm.
Det handlar främst om prioriteringar.

Mina kompisar prioriterade annorlunda än vad jag gjorde när jag var ung, de har inte heller någon egen gård.

Fast samtidigt blev du chockad när Voeux berättade vad deras månadskostnad ligger på. Det är inte direkt en hemlighet att bostadspriserna har ökat snabbare än lönerna.

Och det går liksom inte att "offra" hur mycket som helst. Det är inte lyx att ha tillgång till bra internet och en bra datorn när det är något man måste ha för att kunna utföra sitt jobb. Om man ska pendla måste man i många fall ha tillgång till en vettig bil. Då blir frågan också vad för typ av bil. En nyare bil kostar mer i inköp men drar mindre bränsle. När man sparar till att köpa eget måste man hyra, om man inte har tillräckligt många ködagar har man inte lika många alternativ att välja på så då får man ibland bo dyrare än man egentligen hade önskat.

 

[Roheryn]

Så det är inte det geografiska området som du har som krav?
Jag fick alldeles för mig det.

Jag tror att många av oss har missuppfattat tråden - vi har uppfattat det som att TS har ett problem som hen vill ha hjälp att lösa och vi har kommit med diverse olika förslag till lösning som TS har förkastat. För det var inte en lösning som var syftet med tråden, utan det som står i rubriken - att få gnälla över hur omöjligt det är!