Glöm inte bort era vänner när ni blir föräldrar...

Lickety

Trådstartare
Jag har just dumpat en tidigare vän. En vän som försvann för ca 8 år sedan när hen skaffade barn. Den enda kontakten var när jag besökte hen nån gång per år de första åren, och julkorten på hens barn.
Vännen har besökt mig en gång på åtta år.
Jag förstod distansen bättre förut, då vi bodde ganska långt ifrån varandra.

Men för två år sedan flyttade jag nära orten där vännen jobbar.
Inte ett besök på dessa två år. Det fanns inbokade besök, som ställdes in med kort varsel.

Om jag hade varit snäppet mer civiliserad så hade jag bara låtit det hela rinna ut i sanden. Men nu var jag inte det. Så nu vet vännen hur landet ligger.

Synd, med en historia som sträckte sig så långt tillbaka i tiden. Synd överlag, för vi var så tighta.
Ett tips till er som blir föräldrar: försumma inte era vänner helt, även om familjen är prio ett. Det kan stå er dyrt en vacker dag. Jag är inte den som surar ihop på ett år eller två, men tillslut kommer vem som helst att tröttna.
Nu känns det faktiskt bra trots allt. Nu är kontakten på mina vilkor för första gången. :)
 
Jag förstår inte riktigt. Ni har varit till varandra en gång var? Är man vän så har man väl förståelse för att världen vänds lite upp och ner när man får barn och kanske kan ta på sig att komma någon mer gång om man vill umgås? Allra helst om man till och med flyttat närmare?

Det låter väl snarare som ni vuxit ifrån varandra och inte längre befinner er på samma plats i livet? Ni är nog båda nöjda med situationen nu, så det är ju bra. :up:
 
Angående att ställa in med kort varsel. Från november till mars träffade vi i princip inte våra vänner alls. Vi åkte på sjukdom på sjukdom på sjukdom. Så kan det bli när man har småbarn. Jag förstår att det kan verka märkligt för vännerna som drabbas av att vi ställer in hela tiden, men vad ska man göra? Allt är inte alltid som det först verkar.
 
Jag förstår inte riktigt. Ni har varit till varandra en gång var? Är man vän så har man väl förståelse för att världen vänds lite upp och ner när man får barn och kanske kan ta på sig att komma någon mer gång om man vill umgås? Allra helst om man till och med flyttat närmare?

Det låter väl snarare som ni vuxit ifrån varandra och inte längre befinner er på samma plats i livet? Ni är nog båda nöjda med situationen nu, så det är ju bra. :up:

Ja, det är nog bättre såhär trots allt.
Nej alltså, jag bor nu nära exvännens jobb sedan två år. Inte nära där hen bor - dit är det iaf en timme att köra.
Och jag hälsade på när jag passerade hos hen, förr om åren dårå.
 
Angående att ställa in med kort varsel. Från november till mars träffade vi i princip inte våra vänner alls. Vi åkte på sjukdom på sjukdom på sjukdom. Så kan det bli när man har småbarn. Jag förstår att det kan verka märkligt för vännerna som drabbas av att vi ställer in hela tiden, men vad ska man göra? Allt är inte alltid som det först verkar.
Javisst. Jag förstår också att det kan vara tufft med sjukdomar. Men inte hela tiden i flera år väl?
Jag TROR att det ligger nåt annat bakom också. Men det är inget jag lyckas få fram iaf.
 
Hm. Kanske är det bäst för alla parter som det blev eftersom ingen av er verkar vilja ha kontakt. Vad hade du förväntat sig av din vän? Veckovis avstämning per telefon? Inbokad kväll en gång i halvåret? I månaden? Har du varit tydlig med att du vill ses mer?

Dock kan jag säga att jag har vänner som jag träffar en gång per år även innan jag fick barn. Vi är så bara. Många av mina vänner har också barn och det blir tyvärr lite på undantag att träffa de som sällan hör av sig. Mitt i vardagen snurrar livet liksom på på ett annat sätt än det gjorde innan vi fick sonen. De vänner jag har, även de barnlösa, inser att det är så det är för oss just nu. Tids nog finns det plats för de där vännerna som kräver att man ska söka kontakt och uppmärksamma allt i deras liv, men inte just nu när barnen är små.

Jag ser iof hellre än vän som tar sig lite tid och kommer förbi hemma och pratar och umgås med familjen än en som ska ha mig för sig själv. Kanske är därför jag har vänner som är så också. De andra sorterar ut sig på vägen.
 
Vissa blir helt andra personer när de får barn. Jag menar inte när man är i bebisbubblan utan när allt normaliserats och de nya föräldrarna kommit in i en ny vardag, barnen börjat på förskola osv. Folk som inte verkar förstå att man vill kunna träffa sina vänner utan att deras barn är med varje gång. Att barnen är med lite då och då det får man acceptera men jag hade aldrig inte känt att jag fått nåt ut av att umgås med en vän som alltid ska ha med sina barn när man träffas. Jag menar, en kort fika på ca 1 timme eller en kortare promenad eller nåt annat en kort tid borde väl de allra flesta hinna med trots att man har småbarn (inte bebisar som ammas och sånt). Det brukar oftast vara samma folk som växte helt ihop med sin respektive när de träffades och som man aldrig fick träffa utan att pojkvännen skulle vara med som inte kan vara utan sina barn den allra minsta lilla stund för en fika med en vän.

Jag har själv barn och för mig är det viktigt att vårda mina relationer med mina vänner. Mina vänner blev ju vän med mig och inte med mina barn eller min man. Även om vi ibland umgås alla tillsammans och det också är trevligt så är det jätteviktigt för mig att jag får träffa mina vänner ensam utan man och barn också.
 
Min erfarenhet är väl att man ofta växer ifrån de som inte har barn när man själv får barn på något sätt. Sedan är det ju så att det kräver en del att ha barn, min son hade konstant magont första två åren, lidit av nattskräck och sovit otroligt dåligt, även dottern har i perioder haft dålig sömn, vilket, för båda barnen, förvärrades vid separationen för några år sedan. Även idag sover inte barnen hela nätter vilket gör att jag, som innan haft ett rejält sömnbehov är konstant trött. Min energi är ganska slut efter att jobba heltid, studera och ha barnen. De helger jag har ledigt från barnen när de är hos pappan prioriterar jag förhållandet och mannen. Ibland genom att gå ut, ibland genom att besöka vänner, men väldigt ofta genom att vara hemma i TV-soffan, ta en öl och helt enkelt vara med varandra... Nu är jag i åldern där de flesta vänner lever samma liv, och det känns faktiskt ganska skönt. Ibland ser vi någon hästtävling ihop, men väldigt ofta hörs vi av på facebook bara.
 
Min erfarenhet är väl att man ofta växer ifrån de som inte har barn när man själv får barn på något sätt. Sedan är det ju så att det kräver en del att ha barn, min son hade konstant magont första två åren, lidit av nattskräck och sovit otroligt dåligt, även dottern har i perioder haft dålig sömn, vilket, för båda barnen, förvärrades vid separationen för några år sedan. Även idag sover inte barnen hela nätter vilket gör att jag, som innan haft ett rejält sömnbehov är konstant trött. Min energi är ganska slut efter att jobba heltid, studera och ha barnen. De helger jag har ledigt från barnen när de är hos pappan prioriterar jag förhållandet och mannen. Ibland genom att gå ut, ibland genom att besöka vänner, men väldigt ofta genom att vara hemma i TV-soffan, ta en öl och helt enkelt vara med varandra... Nu är jag i åldern där de flesta vänner lever samma liv, och det känns faktiskt ganska skönt. Ibland ser vi någon hästtävling ihop, men väldigt ofta hörs vi av på facebook bara.

Min erfarenhet är tvärtom. När man får barn är de vänner som inte har barn de man behåller för de andra (de med barn) har aldrig tid. Vilket jag inte förstår. Mitt barn har en pappa som är fullt kapabel att ta hand om vårt barn när jag vill träffa en kompis och fika eller se en film.
 
Min erfarenhet är tvärtom. När man får barn är de vänner som inte har barn de man behåller för de andra (de med barn) har aldrig tid. Vilket jag inte förstår. Mitt barn har en pappa som är fullt kapabel att ta hand om vårt barn när jag vill träffa en kompis och fika eller se en film.
Min pappa till ungarna och även min nuvarande man är också fullt kapabla. Det spelar ingen roll. Har man inte fått sova en hel natt på sju år prioriterar jag min egentid att få sova.... Jag pratar som sagt ur min erfarenhet. Folk som inte har barn har försvunnit från mig, som någon annan skrev är min erfarenhet att det beror att vi vuxit ifrån varandra.
 
Hm. Kanske är det bäst för alla parter som det blev eftersom ingen av er verkar vilja ha kontakt. Vad hade du förväntat sig av din vän? Veckovis avstämning per telefon? Inbokad kväll en gång i halvåret? I månaden? Har du varit tydlig med att du vill ses mer?

Min tanke är att det handlar inte om vecko/månads/etc-avstämningar utan om en KÄNSLA. Att det är ett samspel i gemenskapen...inte att den ena kanske ska behöva driva relationen för att den ska behållas utan att båda jobbar på att relationen bibehålls. "Lagen om lika".
 
Min tanke är att det handlar inte om vecko/månads/etc-avstämningar utan om en KÄNSLA. Att det är ett samspel i gemenskapen...inte att den ena kanske ska behöva driva relationen för att den ska behållas utan att båda jobbar på att relationen bibehålls. "Lagen om lika".

Fast där handlar det kanske om att vännen inte har tid eller ork att driva? Så är det för mig i perioder. Det kan gå år där jag driver och tvärtom. Min fundering är mer om ts kommunicerat sina förväntningar innan hen "talade om" vilken usel människa vännen var som inte höll kontakten. Kanske tyckte vännen att det var en lagom frekvens att ses så sällan medan ts hade "behov" av mer?
 
Jag skulle säga at det är helt ok att "glömma" bort sina vänner några år när man får barn. Småbarns föräldrar är ofta så stressade iaf! Klart att de inte hinner umgås på samma sätt som tidigare.

Jag har inga barn själv, men har nyss börjat umgås med en gammal kompis igen. Hon fick barn och köpte gård och vi umgicks knappt på några år. Nu när barnet är lite större har hon lite mera tid igen :)
 
De vänner jag träffar mest just nu är de utan barn. MEN de får komma hem till oss (vilket de är ok med) de tar för mycket av min tid att ses på stan både med och utan barn (även om de såklart händer)
Som tur gillar vännerna mitt barn och gillar att han är med

Samma sak när jag var barnlös. Då åkta jag hem till vänner med barn. Lättast för alla
 
Fast där handlar det kanske om att vännen inte har tid eller ork att driva? Så är det för mig i perioder. Det kan gå år där jag driver och tvärtom. Min fundering är mer om ts kommunicerat sina förväntningar innan hen "talade om" vilken usel människa vännen var som inte höll kontakten. Kanske tyckte vännen att det var en lagom frekvens att ses så sällan medan ts hade "behov" av mer?

Mjo, det första året sedan jag flyttat nära exvännens arbetsplats så bjöd jag in flera gånger, både som övernattningsalternativ och på kravlöst fika osv. Det bokades väl ungefär tre träffar det året som blev inställda.
 
Jag skulle säga at det är helt ok att "glömma" bort sina vänner några år när man får barn. Småbarns föräldrar är ofta så stressade iaf! Klart att de inte hinner umgås på samma sätt som tidigare.

Jag har inga barn själv, men har nyss börjat umgås med en gammal kompis igen. Hon fick barn och köpte gård och vi umgicks knappt på några år. Nu när barnet är lite större har hon lite mera tid igen :)

Hur många år tycker du är några år?
 
Hm. Kanske är det bäst för alla parter som det blev eftersom ingen av er verkar vilja ha kontakt. Vad hade du förväntat sig av din vän? Veckovis avstämning per telefon? Inbokad kväll en gång i halvåret? I månaden? Har du varit tydlig med att du vill ses mer?
Att ses nån gång om året/varannat år känns rimligt för min del om man bor en bit ifrån varandra och har fullt schema.
 
Som jag minns det från tiden då mina jämnåriga skaffade barn var att deras tid för att fika var i princip obegränsad. Mycket praktiskt. :up:
 
Hur många år tycker du är några år?
Tills både har tid och energi att ses igen. Men som kompis förstår jag absolut om någon inte har tid att ses regelbundet under 3-4 år.
Hör personen inte av sig självmant efter den tiden så skulle jag nog se det som att de önskar ha en mera ytlig kontakt framöver.

Jag åkte nyss och hälsade på några kompisar jag inte sett på 3? år. De bor 4h körning bort och de har bjudit in mig några gånger men trots att jag inte har barn så har jag inte fått ihop det. Nu hade jag lite tid och bjöd in mig själv och vi hade jättetrevligt trots att vi numera ses väldigt sällan.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 747
Senast: Anonymisten
·
Juridik & Ekonomi Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;) Jag är i 30-års ålder och lever...
2 3
Svar
49
· Visningar
5 135
Småbarn Vi fick förra veckan veta att minstingen ska utredas för autism/hjärnskada osv. Veckan efter väljer sambon att dumpa mig, storasyskonet...
6 7 8
Svar
146
· Visningar
31 237
Senast: Elendil
·
Övr. Hund Vi har bestämt oss för att utöka familjen med en hund. Nästa år kommer jag påbörja en utbildning på distans och kommer då vara hemma...
3 4 5
Svar
83
· Visningar
7 517
Senast: Farao
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp