Jag förstår inte alls det där med att man måste utmana och provocera andra. Vari ligger nöjet i det? Nu är jag uppväxt med en förälder som har det som sin högsta glädje i livet att hålla på provocera och tjafsa och skapa diskussion om allt och inget, och jag har aldrig fattat varför man vill göra så?Jag har jättesvårt för Stina och Fredrik, de är för "stela" för mej, de känns som de vart gifta i 20 år. Vart är livsglädjen ? De går i fotspår som är hur gamla som helst. Det enda som inte säger att de känt varandra i 20 år redan är deras ålder och att hon kommenterar hur hon vill ha sin mat. Det är INGET kärleksfullt i hur de är mot varandra enligt mej. Bara "det här funkar och kommer funka och är bekvämt" ...
Arvid och Ida. Vissa gillar att skryta om sina sexäventyr, de här är uppenbarligen så. Jag bryr mej inte det minsta. What ever rocks their boat liksom... Ser hellre dom ändå än Fredrik och Stina.
Lina och Alex ... Jag köper ändå hur Lina fungerar, finns det ingen "gnista" tror man ju att det är "dömt" om man inte är en person som är "van att det tar tid med känslor"
För mej tex så måste det finnas nåt. Finns det inget så blir det som Carro och August - INGENTING...
Appropå de två sista .. Varför måste August få klarhet ? Det var ju precis som Carro sa. När hon försökte mötas så blev det bara pannkaka då han "ville utmana" istället för att faktiskt mötas... Och bara August "du hörde aldrig av dej" - Carro "nej jag ville väl inte det" ... Buhu cry mej a river. Stackars August kände sej dumpad... No shit !
Jag hoppas Lina och Alex fortsätter. Alex är ju helt klart upp över öronen, och om Lina nu tycker om honom why not liksom...
Och om man nu älskar att provocera, och måste få göra det för att må bra, då kanske det är något man måste vara ytterst tydlig med för hitta en partner som står ut med sådant, vilket man knappast kommer att göra i det här tv-formatet.