GHS - dagens dressyr.

[fio]

Jag har iof aldrig upplevt fullblodshingstar på samma vis. Dom är avlade till att springa framåt och tycker väl inte det är så stor skillnad på könen i de sammanhangen.

 

[Görel]

Ja Forever Young. Vem är Maxima Bella?

Tävlades i vc-finalen och OS av Sandra Sysojeva för Poken.

 

[Fiorano]

Tittade på Globentävlingarna i öppet arkiv på SVT play, där visar dom bitar ur Lussans kür med Walk on Top. De gör en riktigt mponerande linje i galoppen, på medellinjen rider hon in och göra en galoppiruett, sen byten i varje och så en dubbelpiruett-hela linjen på en hand. Det är verkligen otroligt fint!

 

[Fiador]

Det handlar ju om personlighet, även dressyrhästar bör väl kunna få bli såpass taggade när det gäller såpass stora arenor med publik osv. Jag ser det inte som så konstigt faktiskt, när det gäller elitnivå och att visa upp sig och prestera så gäller det ju också att ha hästar som tycker om att visa upp sig och tycker det är kul.

Det går att ha harmoni och samspel även med en sådan personlighet. Rutinerad hänger dessutom ihop med ålder och mognad och det är också olika hos olika individer.

Sen får man inte glömma heller att hästen känner av ryttarens adrenalin och hur glad och uppe i varv den är efter en bra prestation, och alla runt omkring för övrigt.

Bara att se på våra "vanliga" hobbyhästar när det kommer till tex galoppbackar som dom tänder till innan osv, jag och min häst var i en väldig harmoni men han kunde tagga till ändå när han visste att något kul var på gång och även efteråt kunde han vara taggad, lydig som i att inte sticka med mig osv var han såklart men känslor fick han visa. Jag ser det inte som en prestige att ha en häst som inte visar någonting eller som är såpass lydig att den inte lyfter en hov fel.

Jag har sett på så många intervjuer med Fry nu om den här hästen för jag har letat efter där hon beskriver honom som en "stenhård och svår" häst men jag har inte hittat henne uttrycka sig så om honom nånstans. Däremot beskriver hon honom som en diva som älskar att visa upp sig och som tänder till på tävlingar då han älskar att stå i centrum och det är ju såklart en personlighet som kan vara svår för vissa att hantera.

Jag vill verkligen inte att dressyren kommer till det läget att dom ska bedömas efter hur mycket känslor dom visar utanför banan tex, det viktiga är att dom på banan kan fokusera och prestera och att ryttaren kan samla all den här energin och göra något bra av. Dom ska ha roligt och dom ska vilja vara där, det är vad som är viktigt tycker jag.

Jag blir inte klok på argumenten här inne. Ena minuten är miljön och prestationen sååååååååå krävande och svår att hästarna helt enkelt blir "uppjagade" och "svåra" pga det. I nästa minut handlar det om "personlighet" och om att dom "gillar" att "visa upp sig och tycker det är kul".

Jag tycker vi ska utgå ifrån att hästen är en häst och inte en hund eller katt eller ens en människa. Att hästar är bytesdjur och inte rovdjur. Att hästar har mer eller mindre stark flyktinstinkt. Att hästar är klaustrofobiska och lätt får panik och/eller blir mycket stressade/frustrerade om dom känner sig hindrade från att fly.

Vi behöver, i varje given situation, fundera på VARFÖR hästen känner att den behöver fly.

Det finns ett stort och självklart grundläggande skäl till att man i hästträning (borde) lägga stort fokus på harmoni, samspel, förtroende och respekt och inte "rida på" flyktinstinkten och försöka kontrollera/hindra den. Just för att hästar annars bara vill fly från problemet. Till skillnad från tex hundar, som kanske hellre "stannar och slåss".

Flyktdjur kräver förtroende och tillit för att få respekt och vilja lyssna och samspela. Vi behöver sätta oss in i deras bild av verkligheten och utgå ifrån den. Inte lägga på dom en massa "mänskliga" egenskaper som dom faktiskt inte har.

 

[SiZo]

Jag har jättesvårt att se att det skulle vara positiv stress när vi pratar om dressyren, framförallt som den ser ut på de flesta hästarna idag med gapande munnan, painface osv osv. När vi dessutom lägger till resan dit, som ofta övergår 12 h, i släp/lastbil eller ibland flyg, att de isoleras från sina artfränder och står i box förutom ridningen och ev promenader i ofta flera dagar.

Man har liksom tagit bort varenda beteendebehov som hästar har, och så ska de försöka inbilla mig att dessa hästar mår bra och har bra välfärd? Hur? I vilken värld?


Här pratar jag givetvis strikt om hästar på elitnivå, jag tror absolut att det går att tävla lättare klasser där man åker kort bit, bara är där över dagen (kanske tillomed bara när den rids i princip), kommer hem, går i hagen med sina kompisar igen, får mat osv osv. Och i ärlighetens namn så har jag aldrig sett lika mycket gapande på mindre tävlingar.

Men. Vill vi ha hästar som klarar av det jag skrev i det första stycket utan att bli galna så behöver vi avla på just det. Att besiktningen är svår för en individ på elitnivå behöver inte betyda att den hästen är svår, det kan lika gärna vara att med matematiken isolering+lång transport+boxhållning+sänkt välfärd i vardagen pga dålig hingsthållning+livet på tävlingsplatsen i sig=för mycket för individen. Hade samma individ fått gå med sin stoflock 24/7 i stor hage, åkt iväg på en liten tävling som hobbyhäst så kanske den hade varit lugn som en filbunke. Men så ser tyvärr inte de flesta hästarnas liv ut, framförallt inte om de är hingstar.

 

[Grazing]

Jag blir inte klok på argumenten här inne. Ena minuten är miljön och prestationen sååååååååå krävande och svår att hästarna helt enkelt blir "uppjagade" och "svåra" pga det. I nästa minut handlar det om "personlighet" och om att dom "gillar" att "visa upp sig och tycker det är kul".

Jag tycker vi ska utgå ifrån att hästen är en häst och inte en hund eller katt eller ens en människa. Att hästar är bytesdjur och inte rovdjur. Att hästar har mer eller mindre stark flyktinstinkt. Att hästar är klaustrofobiska och lätt får panik och/eller blir mycket stressade/frustrerade om dom känner sig hindrade från att fly.

Vi behöver, i varje given situation, fundera på VARFÖR hästen känner att den behöver fly.

Det finns ett stort och självklart grundläggande skäl till att man i hästträning (borde) lägga stort fokus på harmoni, samspel, förtroende och respekt och inte "rida på" flyktinstinkten och försöka kontrollera/hindra den. Just för att hästar annars bara vill fly från problemet. Till skillnad från tex hundar, som kanske hellre "stannar och slåss".

Flyktdjur kräver förtroende och tillit för att få respekt och vilja lyssna och samspela. Vi behöver sätta oss in i deras bild av verkligheten och utgå ifrån den. Inte lägga på dom en massa "mänskliga" egenskaper som dom faktiskt inte har.

Jag tycker just att jag skriver att man inte ska hindra eller begränsa flyktingstinkten, det jag pratar emot är att en häst som är taggad för vad den vet kommer komma inte är lika med stressat och dåligt mående.

För jo, jag vet att hästar tänker och känner vad som komma skall och får både lyckorus och bli tagga till pga det. Det är bara ryttaren som känner hästen och såklart dom som lever nära den som vet om personlighet och vad som är vad.

Det som däremot inte är okej, den här fuxen jag aldrig kommer ihåg vad den heter som jag tycker rutten borde blivit avbruten, det är inte en stress som är positiv, det där var enbart negativt med en häst som inte mådde bra i situationen.

Huruvida dom här ryttarna tänker eller inte på varför vet inte jag, men jag känner igen personligheten som Fry beskriver sin häst ha för sådan var min också. Hästar kan definitivt tagga till och tycka om att visa upp sig osv.

Jag försvarar inte dålig eller hård ridning men jag tycker inte att en häst som är taggad och på utanför banan per automatik ska dömmas ner för att den inte står helt stilla efter en stor prestation.

 

[Grazing]

Ett litet inflik. Problemet i nuläget är ju dock att pga bristande reglering av vad det nu än är så leder det ju till att hästarna hålls i schack med såpass hårda hjälper att de får fysiska relationer och faktiskt skador. Då tycker iaf jag att man är för långt åt fel håll på skalan av "visa känslor".

Det är verkligen jätteintressant att följa diskussionerna. Ibland tänker jag "håller inte alls med" om ett resonemang och sedan när det utvecklas mera eller kommenteras av någon annan så ändrar jag mig

Det håller jag med om, jag tycker tex att i dressyren om hästarna vill visa känslor som när den känner att den måste lägga in ett litet lyckosprång borde vara tillåtet. Dressyren ska vara rolig och uttrycksfull, och sen givetvis ska rörelserna sitta, men om hästarna fick uttrymme att uttrycka den här glädjen som många ändå har så hade nog många ryttare slappnat av mera. Precis som i hoppningen där hästen får uttrycka både glädje och missnöje utan att poäng dras av.

 

[JohannaB]

Jag har jättesvårt att se att det skulle vara positiv stress när vi pratar om dressyren, framförallt som den ser ut på de flesta hästarna idag med gapande munnan, painface osv osv. När vi dessutom lägger till resan dit, som ofta övergår 12 h, i släp/lastbil eller ibland flyg, att de isoleras från sina artfränder och står i box förutom ridningen och ev promenader i ofta flera dagar.

Man har liksom tagit bort varenda beteendebehov som hästar har, och så ska de försöka inbilla mig att dessa hästar mår bra och har bra välfärd? Hur? I vilken värld?


Här pratar jag givetvis strikt om hästar på elitnivå, jag tror absolut att det går att tävla lättare klasser där man åker kort bit, bara är där över dagen (kanske tillomed bara när den rids i princip), kommer hem, går i hagen med sina kompisar igen, får mat osv osv. Och i ärlighetens namn så har jag aldrig sett lika mycket gapande på mindre tävlingar.

Men. Vill vi ha hästar som klarar av det jag skrev i det första stycket utan att bli galna så behöver vi avla på just det. Att besiktningen är svår för en individ på elitnivå behöver inte betyda att den hästen är svår, det kan lika gärna vara att med matematiken isolering+lång transport+boxhållning+sänkt välfärd i vardagen pga dålig hingsthållning+livet på tävlingsplatsen i sig=för mycket för individen. Hade samma individ fått gå med sin stoflock 24/7 i stor hage, åkt iväg på en liten tävling som hobbyhäst så kanske den hade varit lugn som en filbunke. Men så ser tyvärr inte de flesta hästarnas liv ut, framförallt inte om de är hingstar.

Jag håller med om i princip alls du skriver, och är också glad över att du skiljer på hästar på elitnivå och på hur dressyr ser ut för en som mig (med hästar på lösdrift, en häst som igår inte ville jobba ensam på banan för det var läskigt pga stormbyar och som därför slapp, som tävlar med maximalt en timmes resa för att han inte tycker transport är så kul och som aldrig jobbas så att han får mjölksyra för hans matte tycker synd om honom så fort det blir lite jobbigt).
För jag tror inte dressyren som sport är så tokig, utbildningsnivåerna ligger nog inte så du,t om man går från LC till GP. Att bedömas av en extern person är inte så dumt för att kunna ha lite koll på om man utvecklas. Tävlingar kan vara till nytta för att minska risken för att bli hemmablind osv.

Men att man tävlar med allt mer ADRENALIN och anspänning (sen kan man kalla det energi, schwung, vilja osv om man vill få det att låta bättre än spänning och stress) på högsta nivå (och varför det har premierats före avspändhet och lätthet) och accepterar hårdare tag för att nå den anspänningen har blivit helt galet.
Det kan säkert ha sipprat ned i klasserna under GP med, men jag tror verkligen att en spänd häst i LB döms ned oftare än när samma sak sker i GP och det är så konstigt!

Eller tror ni andra att det är från lägsta nivån (eller publiken som tidigare har föreslagits) allt mer spända hästar har kommit?
Min bild är definitivt att det kommer från toppen/eliten/proffsryttarna och inte från amatörerna (men som sagt, det finns amatörer som vill bli elitryttare så det finns garanterat på alla nivåer i olika grad vilket gör att detta mer är en iakttagelse än forskningsbaserat)

Jag tycker INTE vi ska avla på att hästar ska ”tåla” den anspänningen.
Här bör sporten förändras, mindre show och adrenalin och mer sport för mjukhet, balans och avspänning. Självklart ska vi träna hästarna att tåla saker, jag fattar också att jag kanske måste rida när det blåser eller be min häst ta i även om han får mjölksyra om jag vill bli riktigt bra men för egen del struntar jag i hur bra vi blir. Vi rider för att ha roligt.

 

[the_connemara]

Det håller jag med om, jag tycker tex att i dressyren om hästarna vill visa känslor som när den känner att den måste lägga in ett litet lyckosprång borde vara tillåtet. Dressyren ska vara rolig och uttrycksfull, och sen givetvis ska rörelserna sitta, men om hästarna fick uttrymme att uttrycka den här glädjen som många ändå har så hade nog många ryttare slappnat av mera. Precis som i hoppningen där hästen får uttrycka både glädje och missnöje utan att poäng dras av.

Jamen ganska ofta drömmer jag om att det var mer flytande var/när en rörelse skulle utföras. Såklart är den "ultimata" uppvisningen av samspel där momenten utförs precis där och när det är tänkt. Men jag tror vi alldeles för mycket hakar upp oss i att kräva det för hästarnas bästa. För hästarnas del så är ju det bästa att be dem om nya moment i det läge där de är förberedda. Tänk vad fantastiskt om det var prio 1 även på dressyrbanan! Och sedan kommer prio 2 att vara på bokstaven osv när man helt enkelt är så förberedd för momenten och först då kan man få poäng för det. Vet inte om detta är för mycket utanförboxen tänk för att min beskrivning är begriplig dock

 

[the_connemara]

Jag håller med om i princip alls du skriver, och är också glad över att du skiljer på hästar på elitnivå och på hur dressyr ser ut för en som mig (med hästar på lösdrift, en häst som igår inte ville jobba ensam på banan för det var läskigt pga stormbyar och som därför slapp, som tävlar med maximalt en timmes resa för att han inte tycker transport är så kul och som aldrig jobbas så att han får mjölksyra för hans matte tycker synd om honom så fort det blir lite jobbigt).
För jag tror inte dressyren som sport är så tokig, utbildningsnivåerna ligger nog inte så du,t om man går från LC till GP. Att bedömas av en extern person är inte så dumt för att kunna ha lite koll på om man utvecklas. Tävlingar kan vara till nytta för att minska risken för att bli hemmablind osv.

Men att man tävlar med allt mer ADRENALIN och anspänning (sen kan man kalla det energi, schwung, vilja osv om man vill få det att låta bättre än spänning och stress) på högsta nivå (och varför det har premierats före avspändhet och lätthet) och accepterar hårdare tag för att nå den anspänningen har blivit helt galet.
Det kan säkert ha sipprat ned i klasserna under GP med, men jag tror verkligen att en spänd häst i LB döms ned oftare än när samma sak sker i GP och det är så konstigt!

Eller tror ni andra att det är från lägsta nivån (eller publiken som tidigare har föreslagits) allt mer spända hästar har kommit?
Min bild är definitivt att det kommer från toppen/eliten/proffsryttarna och inte från amatörerna (men som sagt, det finns amatörer som vill bli elitryttare så det finns garanterat på alla nivåer i olika grad vilket gör att detta mer är en iakttagelse än forskningsbaserat)

Jag tycker INTE vi ska avla på att hästar ska ”tåla” den anspänningen.
Här bör sporten förändras, mindre show och adrenalin och mer sport för mjukhet, balans och avspänning. Självklart ska vi träna hästarna att tåla saker, jag fattar också att jag kanske måste rida när det blåser eller be min häst ta i även om han får mjölksyra om jag vill bli riktigt bra men för egen del struntar jag i hur bra vi blir. Vi rider för att ha roligt.

Jag tror det är två problem. Från toppen som du beskriver och att inom hästvärlden är våld normaliserat som kontroll istället för att vi fått lära oss läsa av och faktiskt samspela med hästar, från barnsben. Alltså inte på nivån "frihetsdressyr är det enda rätta" utan enkla saker som att de sällan få tid att ta in sin omgivning eller den där soptunnan så att de känner sig sedda. Och sedan dessutom ska lära sig gå fram för skänkeln oavsett om de är osäkra (= rädda är ju snarare rätt uttryck i många fall) osv. Ur det får vi spänning i vårt samarbete och vi har lätt att ta till hårdare hjälper i situationer när det riskerar att gå över styr, fasten det egentligen är vi själva som skapar grunden spänningen kommer ur. Så tänker jag.

 

[JohannaB]

Jag tror det är två problem. Från toppen som du beskriver och att inom hästvärlden är våld normaliserat som kontroll istället för att vi fått lära oss läsa av och faktiskt samspela med hästar, från barnsben. Alltså inte på nivån "frihetsdressyr är det enda rätta" utan enkla saker som att de sällan få tid att ta in sin omgivning eller den där soptunnan så att de känner sig sedda. Och sedan dessutom ska lära sig gå fram för skänkeln oavsett om de är osäkra (= rädda är ju snarare rätt uttryck i många fall) osv. Ur det får vi spänning i vårt samarbete och vi har lätt att ta till hårdare hjälper i situationer när det riskerar att gå över styr, fasten det egentligen är vi själva som skapar grunden spänningen kommer ur. Så tänker jag.

Sant! Bra tillägg, håller helt med!

Även språket och terminologin skulle vi behöva jobba med. Vi ”korrigerar” när vi använder/slår med spö t ex. ”Understödjer” när vi trycker en häst förbi något osv. Sporren ”förfinar” hjälper istället för att förstärka/göra hjälpen hårdare.

Och med ovan sagt är jag av den gamla skolan och rider både med stöd, spö och sporrar. Jag är dock ganska medveten om att jag är omodern

 

[the_connemara]

Jag tror det är två problem. Från toppen som du beskriver och att inom hästvärlden är våld normaliserat som kontroll istället för att vi fått lära oss läsa av och faktiskt samspela med hästar, från barnsben. Alltså inte på nivån "frihetsdressyr är det enda rätta" utan enkla saker som att de sällan få tid att ta in sin omgivning eller den där soptunnan så att de känner sig sedda. Och sedan dessutom ska lära sig gå fram för skänkeln oavsett om de är osäkra (= rädda är ju snarare rätt uttryck i många fall) osv. Ur det får vi spänning i vårt samarbete och vi har lätt att ta till hårdare hjälper i situationer när det riskerar att gå över styr, fasten det egentligen är vi själva som skapar grunden spänningen kommer ur. Så tänker jag.

Tror btw det är därför jag ens engagerar mig i dressyrdiskussioner. Jag tycker detta borde vara självklart/krav för all hästhantering osv såklart. Men dressyren för mig enligt TR bygger liksom på detta. Att utveckla kommunikationen med hästen för ökad mental och fysisk balans och ur det få en starkare och mer gymnastiserad häst. Det klingar så fel för mig att rida på spänning och det har väl tjatats om det i år och dag att hästar varken lär sig eller använder kroppen rätt i spänning. Hur kan det då vara tillåtet? Som att man hoppar över det steget hela tiden och istället har "bättre eller sämre" dagar. Självklart har man ju det både som häst och ryttare men själva tävlingsmomentet på banan verkar ju snarare motverka att faktiskt följa den grundregeln för oss tävlingsinriktade människor.

Eller bygger tävlingsmomentets krav på exakthet att det faktiskt VAR en självklarhet när programmen först utformades? En ickefråga?

 

[the_connemara]

Sant! Bra tillägg, håller helt med!

Även språket och terminologin skulle vi behöva jobba med. Vi ”korrigerar” när vi använder/slår med spö t ex. ”Understödjer” när vi trycker en häst förbi något osv. Sporren ”förfinar” hjälper istället för att förstärka/göra hjälpen hårdare.

Och med ovan sagt är jag av den gamla skolan och rider både med stöd, spö och sporrar. Jag är dock ganska medveten om att jag är omodern

Absolut! Att inte säga vad vi faktiskt gör är också ett problem! Sporrarna är ett klockrent exempel tex

 

[JohannaB]

Jamen ganska ofta drömmer jag om att det var mer flytande var/när en rörelse skulle utföras. Såklart är den "ultimata" uppvisningen av samspel där momenten utförs precis där och när det är tänkt. Men jag tror vi alldeles för mycket hakar upp oss i att kräva det för hästarnas bästa. För hästarnas del så är ju det bästa att be dem om nya moment i det läge där de är förberedda. Tänk vad fantastiskt om det var prio 1 även på dressyrbanan! Och sedan kommer prio 2 att vara på bokstaven osv när man helt enkelt är så förberedd för momenten och först då kan man få poäng för det. Vet inte om detta är för mycket utanförboxen tänk för att min beskrivning är begriplig dock

Det har jag lagt fram som förslag i de lättare dressyrprogrammen, borde vara fullt möjligt att bedöma (och förekommer väl till viss del också?)

”På spåret mellan A och C fatta galopp och lägg en 20 meters volt, innan C övergång till trav” med betyg för
1. Fattning
2. Volt
3. Övergång till trav
4. Allmänt intryck på hela momentet.

och så nästa moment ”Byt varv på valfritt sätt mellan C och A. Visa en övergång till skritt med tre skritt steg på valfritt ställe under detta moment” med betyg för
1. Vägens ridande
2. Skrittövergång med tre skritt steg
3. Allmänt intryck för hela momentet

Kanske att jag överskattar hur många moment en domare hinner poängsätta så man får kanske dra ned på antalet betyg men det skulle nog göra det lite enklare för många ekipage och också göra att ryttarna började tänka på hur det känns och vad som är ett bra val för att få bästa poäng?

Jag tror helt klart det skulle gå att lösa även i högre program.
Samtidigt som gammal i detta vet jag ju att ”vägarnas rätta ridande” och att vi inte tävlar i dressyr/ridning utan i vem som bäst kan genomföra ett dressyrprogram nog är ganska svårt att förändra.

 

[the_connemara]

Eller bygger tävlingsmomentets krav på exakthet att det faktiskt VAR en självklarhet när programmen först utformades? En ickefråga?

Lyssnade tex på ett poddsavsnitt där Celeste Lazaris utvecklade Pillar 1 "Relationship to contact" inom Balance Through Movement Method. Där just det lyftes, den grunden var så självklar för henne så det var inget hon undervisade till en början men sedan insåg att det var inte alls självklart för andra. När fick vi lära oss att lyssna på vad hästen säger utifrån hur vi använder tygeln? Bara av att ta upp en hängande till en med slack? Att ta en lätt kontakt? Vad vill hästen förmedla? Eller vill vi bara ha information om vad som brister så att vi kan åtgärda det med en skänkel/en förflyttning kanske? Hur rimmar det med att vi ska använda tyglarna för att få information från hästen genom dem men vi redan från start inte är nöjda med viss information (hårt stöd tex) utan agerar för att slippa den informationen? Är informationen enbart till för att vi ska åtgärda den?

Nej nu måste jag till stallet

 

[the_connemara]

Det har jag lagt fram som förslag i de lättare dressyrprogrammen, borde vara fullt möjligt att bedöma (och förekommer väl till viss del också?)

”På spåret mellan A och C fatta galopp och lägg en 20 meters volt, innan C övergång till trav” med betyg för
1. Fattning
2. Volt
3. Övergång till trav
4. Allmänt intryck på hela momentet.

och så nästa moment ”Byt varv på valfritt sätt mellan C och A. Visa en övergång till skritt med tre skritt steg på valfritt ställe under detta moment” med betyg för
1. Vägens ridande
2. Skrittövergång med tre skritt steg
3. Allmänt intryck för hela momentet

Kanske att jag överskattar hur många moment en domare hinner poängsätta så man får kanske dra ned på antalet betyg men det skulle nog göra det lite enklare för många ekipage och också göra att ryttarna började tänka på hur det känns och vad som är ett bra val för att få bästa poäng?

Jag tror helt klart det skulle gå att lösa även i högre program.
Samtidigt som gammal i detta vet jag ju att ”vägarnas rätta ridande” och att vi inte tävlar i dressyr/ridning utan i vem som bäst kan genomföra ett dressyrprogram nog är ganska svårt att förändra.

Ja jag tror du beskrivit det här tidigare o jag sett det, jättetrevligt och bra förslag tycker jag!!

Sista punkten där är kanske knäckfrågan just nu, är det förenligt med hästens välfärd att dressyrtävling = vem som bäst kan genomföra ett dressyrprogram? När det ofta hamnar i spänning och fysiskt skadlig ridning som ger hästen smärta.

 

[Grazing]

Jag tror det är två problem. Från toppen som du beskriver och att inom hästvärlden är våld normaliserat som kontroll istället för att vi fått lära oss läsa av och faktiskt samspela med hästar, från barnsben. Alltså inte på nivån "frihetsdressyr är det enda rätta" utan enkla saker som att de sällan få tid att ta in sin omgivning eller den där soptunnan så att de känner sig sedda. Och sedan dessutom ska lära sig gå fram för skänkeln oavsett om de är osäkra (= rädda är ju snarare rätt uttryck i många fall) osv. Ur det får vi spänning i vårt samarbete och vi har lätt att ta till hårdare hjälper i situationer när det riskerar att gå över styr, fasten det egentligen är vi själva som skapar grunden spänningen kommer ur. Så tänker jag.

Det är ju lite tråkigt hur vi lär in saker och ting egentligen, vi låter det så sällan gå i hästens takt och har ofta ingen förståelse för hur hästen kan uppleva saker och ting. Inte konstigt vi har många hästar som är svåra att rida ut på tex när hästarna vet om att om dom blir rädda för någonting så måste dom till varje pris gå där ändå. Vi förminskar deras känslor otroligt istället för att ge dom mer tid och tänka och låta saker och ting sjunka in och låta dom bearbeta lite.

Dom flesta unghästar som tas från unghästhagen är ju sällan stressade eller har någon spänning i sej självt egentligen, den kommer ju helt från oss..oftast. Sen reflekterar ju också hästen ryttarens energier vilket ju är naturligt. Det tycker ju många glatt att hästarna inte ska bry sig om vilket är lite konstigt då dom ju faktiskt är flyktdjur och bör agera på våran energi.

 

[Lady_S]

Jamen ganska ofta drömmer jag om att det var mer flytande var/när en rörelse skulle utföras. Såklart är den "ultimata" uppvisningen av samspel där momenten utförs precis där och när det är tänkt. Men jag tror vi alldeles för mycket hakar upp oss i att kräva det för hästarnas bästa. För hästarnas del så är ju det bästa att be dem om nya moment i det läge där de är förberedda. Tänk vad fantastiskt om det var prio 1 även på dressyrbanan! Och sedan kommer prio 2 att vara på bokstaven osv när man helt enkelt är så förberedd för momenten och först då kan man få poäng för det. Vet inte om detta är för mycket utanförboxen tänk för att min beskrivning är begriplig dock

Jag tänker att anledningen till att rörelser ska göras vid bokstäver är för att visa att ekipaget snabbt kan bli redo för en ny rörelse. Det är väl ofta mer flytande i lägre program (sakta av till skritt och börja trava igen på diagonalen)? Men visst skulle man kunna döma ner spänning mer än oexakthet, men båda ska ju dömas ner för att det optimala är avspänt och exakt.

Det går ju att jämföra med WC-hoppningen, där bansträckningen kräver lydiga hästar och en del får det att se enkelt ut och galopperar runt banan felfritt i harmoni, medan andra får det att se svårt ut och rycker och sliter på en stressad häst, men båda ekipagen kan vara felfria.

Mvh,
Lady_S

 

[the_connemara]

Det är ju lite tråkigt hur vi lär in saker och ting egentligen, vi låter det så sällan gå i hästens takt och har ofta ingen förståelse för hur hästen kan uppleva saker och ting. Inte konstigt vi har många hästar som är svåra att rida ut på tex när hästarna vet om att om dom blir rädda för någonting så måste dom till varje pris gå där ändå. Vi förminskar deras känslor otroligt istället för att ge dom mer tid och tänka och låta saker och ting sjunka in och låta dom bearbeta lite.

Dom flesta unghästar som tas från unghästhagen är ju sällan stressade eller har någon spänning i sej självt egentligen, den kommer ju helt från oss..oftast. Sen reflekterar ju också hästen ryttarens energier vilket ju är naturligt. Det tycker ju många glatt att hästarna inte ska bry sig om vilket är lite konstigt då dom ju faktiskt är flyktdjur och bör agera på våran energi.

Ja eller hur. Är ju tyvärr ofta samma när hästar ska lära sig hoppa grav på terrängbanan tex!

 

[the_connemara]

Jag tänker att anledningen till att rörelser ska göras vid bokstäver är för att visa att ekipaget snabbt kan bli redo för en ny rörelse. Det är väl ofta mer flytande i lägre program (sakta av till skritt och börja trava igen på diagonalen)? Men visst skulle man kunna döma ner spänning mer än oexakthet, men båda ska ju dömas ner för att det optimala är avspänt och exakt.

Det går ju att jämföra med WC-hoppningen, där bansträckningen kräver lydiga hästar och en del får det att se enkelt ut och galopperar runt banan felfritt i harmoni, medan andra får det att se svårt ut och rycker och sliter på en stressad häst, men båda ekipagen kan vara felfria.

Mvh,
Lady_S

Ja absolut! Men jag tror vi som människor har svårt att hantera det och lätt hamnar i att ta till grövre hjälper för att försöka se till att få till den där exaktheten. Och det är ju enbart till nackdel för hästarna på så många vis. Lite likt som Andrew McLeans alternativ till bedömningsskala att man ska inte kunna få betyg för exaktheten om man för den offrar grunderna med en avspänd häst tex tänker jag.