Ge mig lite hopp...

[ako]

Sv: Ge mig lite hopp...

kl

VIlka fina svar ni skriver!!

Hoppas att det är så "enkelt" som ni skriver.

Jag har helt normala, bra föräldrar, men gjorde ändå en hel del saker i tonåren som jag verkligen ångrar (inget olagligt, bara dumt). Jag drogs till vissa "spännande" saker bara, vet inte var det kom i från, men på något sätt känns det som att all respekt och kärlek i världen från mina föräldrar inte skulle ändrat på det.

Jag var inte uppkäftig mot mina föräldrar, dock bråkade vi då och då men även nu när jag ser tillbaka så handlade det om saker som jag håller fast vid att de gjorde fel så det är inget jag ångrar.

Men är det inte så för de allra flesta? Ska man verkligen ens inbilla sig att ens eget barn aldrig kommer att hitta på något mindre genomtänkt eller något man inte skulle rekommendera som vuxen? Ingår inte sådana saker liksom i uppväxten? Sedan är det ju skillnad på vad 14- åringar och 18- åringar hittar på förståss, och vad som kan ses som "inom ramen" eller vad man ska säga- Men att hoppas att ens eget barn alsrig bågonsin ska göra något mer eller mindre busigt eller ogenomtänkt tror jag är att hoppas för mycket...

 

[Kattennizze]

Sv: Ge mig lite hopp...

Jag har aldrig förhandlat med mina barn...tror jag (måste tänka). Vissa saker har varit slutdiskuterat vid ett NEJ (dvs har inte gett mig in i någon diskution), jag tror jag lagt en god grund inför tonåren eftersom jag idag inte upplever någon av dem som varken obstinat, uppkäftig eller sura tonåringar. Jag anser att den grunden får man börja jobba på redan vid 10-11 års ålder.
Min son har vid några tillfällen hängt med mindre trevliga grabbar och jag har sagt min mening. Inte att den får du inte hänga med, utan mer vad för konsekvenser det kan bli. Och uppmuntrat umgänge med de "goda"kompisarna. Jag är ochså mån om att göra mig vän med mina ungars vänners föräldrar. Ringer alltid då de ska sova över och ringer alltid då andras ungar sover hos oss. Ibland frågar de-Vaddå litar du inte på mig eller??Jag svarar Nej tyvärr och du kommer att tacka mig för att jag inte gjorde det till hundra procent...en vacker dag.
Jag är väldigt sträng och jag tror mina barn fruktar min ilska och vrede.De vet att de aldrig skulle få smäll....kanske är det helt galet det kan jag inte svara på.
gulan

Jag tänker nog tvärtom än du, tror jag. Jag vill gärna att mitt barn är uppkäftigt och viljestark som tonåring! Inom rimliga gränser naturligtvis. Jag vill att mitt barn ska tänka själv, och inte köpa resonemang rakt av. Jag tror på "fri" uppfostran där jag begränsar min son från rena farligheter och att man inte får skada sig själv eller andra. Intressant att läsa hur andra föräldrar gör. Nu är mitt barn bara 2 år ska tilläggas. (och jag är inte en förälder som inte säger nej är också bäst att tillägga)

 

[Kattennizze]

Sv: Ge mig lite hopp...

Oj vad vettigt du skriver. Precis så tycker jag!

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Ge mig lite hopp...

Sorry för supersent svar.

Jag pratar utifrån Jamtlands startinlägg där hon pratar om odrägliga, jobbiga tonåringar samt utifrån svaren på detta. Såklart svårt att veta exakt vad hon menar med detta och vad de som svarar menar, men jag tänkte iaf inte på någon enstaka busig eller ogenomtänkt grej.

Jag tycker det är helt normalt att vilja prova sina vingar och se var man står i världen när man är tonåring, i det ingår för många någon fylla, lite tjuvrökning etc. och det är inga konstigheter tycker jag.

Men det är intressant tycker jag att fundera över hur mycket man kan påverka som förälder. Jag hoppas ju att man kan påverka mycket men tror också att det till stor del handlar om personlighet. Man dras till olika saker.

 

[Jamtland]

Sv: Ge mig lite hopp...

Det är en helt normal fas som många går igenom. Precis som andra faser. Jag tycker det är en konstig och naiv formulering, vill du att barnen blir vuxna direkt eller? Jag kan tänka mig många andra scenarion som jag vill rädda mina barn från.

Jenny-som än så länge hoppas på att kunna fostra döttrarna till vettiga fjortisar.

Som du ser så har jag ingenting emot att mina barn blir fjortisar, så länge de låter bli att bli fjolliga, egocentrerade puckon...

Mitt första inlägg var skrivet snabbt och med en hel del vilket inte framgick tillräckligt tydligt ser jag nu. Dagarna innan hade jag "råkat ut för " två olika "fjortisar" varav den ena blir stående som ett mähä och fattar noll när inte alla hans väskor får plats i bilen, det slutar med att jag får ordna upp situationen åt artonåringen...

Den andra sitter vid fikabordet (MITT fikabord) och råkar spilla. Sitter först och stirrar dumt då kaffet rinner över bordet och ner på golvet, efter tillsägning från modern att h*n måste torka upp säger h*n uppfodrande "Papper", varpå mamman får gå och hämta papper (som var närmare h*n än mamman) och när h*n har torkat upp så for mamman tillbaka papperssudden...

Annar tycker jag ni har kommit med fantastiska råd allihop! Själv "missade" jag i mångt och mycket min egen fjortistid då jag var upptagen av ett svårt sorgearbete så jag vet inte riktigt hur det "ska" vara.

Jenny