Ge mig lite hopp...

[Jamtland]

Snälla, säg att det går att uppfostra barnen så att de inte blir odrägliga egocentriska, fjolliga fjortisar...

Ni som har fjortisar som INTE är så där jobbigt fjortisiga HUR bar ni er åt?!

Jenny-som än så länge hoppas på att kunna fostra döttrarna till vettiga fjortisar.

 

[Ponsse]

Sv: Ge mig lite hopp...

Jag har inga egna barn, så jag kan bara skriva ur "fjortisens" synpunkt. Nu var det ett antal år sedan jag var där, men min syster var nyss/är i perioden.

Det jag kan säga är att alla går genom en sån period. Min familj tror inte på lagar och straff, och jag har därför varit en väldigt fri ungdom. Har jag varit värst bara för det? Nej, helt tvärt om. Även min syster, som av naturen är lite "galnare" än jag har också varit en lugn tonåring.

Om man sedan jämför med mina vänner, där allting har varit förbjudet, har nästan varit värre, och de har även fått ljuga för sina föräldrar varje gång de ska göra något..

 

[vindvissla]

Sv: Ge mig lite hopp...

Det är en helt normal fas som många går igenom. Precis som andra faser. Jag tycker det är en konstig och naiv formulering, vill du att barnen blir vuxna direkt eller? Jag kan tänka mig många andra scenarion som jag vill rädda mina barn från.

Hur ser man till att de inte mobbar andra barn? Vad gör man om de börjar hänga med fel folk? Hur hjälper man dem att hålla motivationen uppe i skolan så att de får bästa möjliga start i vuxenlivet? Vad kan man göra för att minska risken att de ska hamna i ett destruktivt förhållande?

 

[ylvaaskersund]

Sv: Ge mig lite hopp...

För det första, kräv respekt och ge respekt! Tala om hur mycket du älskar ditt barn, tala aldrig om hur trött du är på ditt barn.

Var intresserad, ge av dig själv, erkänn dina misstag och kräv aldrig en ursäkt om du inte kan ge en själv!

Då min dotter var runt 14 ville hon hänga på stan kvällstid! Visst sa jag, nu går VI! Nu bodde jag mitt i stan så det var inte så svårt att dra ner till stan och kolla läget, men jag hade gjort så även om det varit långt hemifrån!

Prata med ditt barn, inte till.

Ge inga förbud, en tonåring vet att det är fel att stjäla, knarka och supa skallen av sig. På hundra JA ska det vara ett NEJ!

Kommer inte på så mycket mer nu, mer än att en tonåring fortfarande är ett barn som behöver mycket kärlek och stöttning, inga förebråelser utan uppmuntran istället!

 

[millus]

Sv: Ge mig lite hopp...

De blir fjortisar hur du än vänder och vrider! Gapar, skriker och gör sig till! Men sen kommer de ut på andra sidan och mogna, trevliga och starka!

Pratade med en pappa igår som lagt ner tio år av sitt och barnets liv på barnets idrott. Investerat massor av pengar och tid, nu har barnet jordens tonårsrevolt och frigör sig från pappan. Så pappan funderade på om det var bortkastade tio år eftersom barnet blev så revolterande trots att pappan gjort allt för sitt barn! Men det är ju så de funkar, de måste frigöra sig för ingen vill ju ha en unge som inte flyttar hemifrån och blir självständiga!

 

[ylvaaskersund]

Sv: Ge mig lite hopp...

En annan sak jag har lärt mig, tala ALDRIG om för tonåringen vad den INTE får göra, däremot ska du tala om vad den får göra!

Människan har väldigt svårt att höra och ta till sig en negation i en mening!

 

[kamomillo]

Sv: Ge mig lite hopp...

Jag säger tvärtom...
våga säga NEJ!!! Barn/tonåringar behöver ett nej ibland. Jag känner massor av ungdomar som tackar för att man säger nej, då kan dom skylla på att :mamma/fröken/satkärringen/Sociala säger NEJ.

Ska vi svika våra barn ska vi vara fega och förhandla in absurdum, vissa saker är det faktiskt STOPP för.

Jag har en vän som ursäktar allt hennes ligistbarn gör med: jag har själv varit ung... Ja ja, men vill hon verkligen att hennes barn gör samma idiotmisstag?

* Jenny *

 

[Nasseman]

Sv: Ge mig lite hopp...

Väntar med spänning på bra förslag

Har en fjortis som pendlar mellan extremt vettig och logisk och fullständigt självupptagen och känslig och fnittrig...
Får dock säga att den vettiga sidan överväger, men man kanske är fullständigt duperad

 

[ylvaaskersund]

Sv: Ge mig lite hopp...

Jag säger tvärtom...
våga säga NEJ!!! Barn/tonåringar behöver ett nej ibland. Jag känner massor av ungdomar som tackar för att man säger nej, då kan dom skylla på att :mamma/fröken/satkärringen/Sociala säger NEJ.

Ska vi svika våra barn ska vi vara fega och förhandla in absurdum, vissa saker är det faktiskt STOPP för.

Jag har en vän som ursäktar allt hennes ligistbarn gör med: jag har själv varit ung... Ja ja, men vill hon verkligen att hennes barn gör samma idiotmisstag?

* Jenny *

Skumt! Min dotter visste redan i nio tioårsåldern vad som var fel så jag behövde bara påminna om vilka regler vi hade, dem höll hon sig till och under hennes tonårstid var vi osams en gång! Det blev ingen ligist av henne, däremot en ung dam som visar respekt och vet vad som är rätt och fel!

 

[kamomillo]

Sv: Ge mig lite hopp...

Skumt! Min dotter visste redan i nio tioårsåldern vad som var fel så jag behövde bara påminna om vilka regler vi hade, dem höll hon sig till och under hennes tonårstid var vi osams en gång! Det blev ingen ligist av henne, däremot en ung dam som visar respekt och vet vad som är rätt och fel!

De va ju det jag menade, om hon redan vid 9 års ålder visste vad som var rätt och fel, hade ni ju vågat säga nej tidigare...
Värderingar kommer inte flygande genom luften, de har man med sig från man är liten.

* Jenny *

 

[gulan]

Sv: Ge mig lite hopp...

Jag säger tvärtom...
våga säga NEJ!!! Barn/tonåringar behöver ett nej ibland. Jag känner massor av ungdomar som tackar för att man säger nej, då kan dom skylla på att :mamma/fröken/satkärringen/Sociala säger NEJ.

Ska vi svika våra barn ska vi vara fega och förhandla in absurdum, vissa saker är det faktiskt STOPP för.

* Jenny *

Jag har aldrig förhandlat med mina barn...tror jag (måste tänka). Vissa saker har varit slutdiskuterat vid ett NEJ (dvs har inte gett mig in i någon diskution), jag tror jag lagt en god grund inför tonåren eftersom jag idag inte upplever någon av dem som varken obstinat, uppkäftig eller sura tonåringar. Jag anser att den grunden får man börja jobba på redan vid 10-11 års ålder.
Min son har vid några tillfällen hängt med mindre trevliga grabbar och jag har sagt min mening. Inte att den får du inte hänga med, utan mer vad för konsekvenser det kan bli. Och uppmuntrat umgänge med de "goda"kompisarna. Jag är ochså mån om att göra mig vän med mina ungars vänners föräldrar. Ringer alltid då de ska sova över och ringer alltid då andras ungar sover hos oss. Ibland frågar de-Vaddå litar du inte på mig eller??Jag svarar Nej tyvärr och du kommer att tacka mig för att jag inte gjorde det till hundra procent...en vacker dag.
Jag är väldigt sträng och jag tror mina barn fruktar min ilska och vrede.De vet att de aldrig skulle få smäll....kanske är det helt galet det kan jag inte svara på.
gulan

 

[vindvissla]

Sv: Ge mig lite hopp...

Har du läst Jesper Juul? Ditt kompetenta barn kostar 50 kronor ungefär och är guld värd.

 

[TinyWiny]

Sv: Ge mig lite hopp...

Man ger dem respekt redan som små. Man vågar lita på dem och man låter dem prova (nu menar jag givetvis inte droger utan sina vingar) utan att säga "vad var det jag sa", när det inte fungerade.

Man låter dem växa med ansvaret och man har klara tydliga regler som man aldrig missbrukar. Man låter dem vara med och bestämma saker som rör dem så mycket som möjligt men tar vuxenansvaret själv.

Man låter dem vara som de är istället för att försöka få dem att vara som man kanske hade velat. Man ser till att de aldrig behöver fundera på om det man säger är att lita på. Man stöttar dem till 100% oavsett om de vill spela fotboll eller spela schack.

Man lär dem att tänka själva och argumentera för sin sak så slipper de hoppa för att någon annan säger hoppa. Man stärker dem att våga vara sig själva och man lär barnen att de är värda att lyssna på.

Man ger dem massor med kärlek och ser till att de vet att de är värdefulla och att de oavsett vad som händer alltid har sin förälder i ryggen som ställer upp på dem.

Det går inte att börja med detta när de är tio-elva år utan det här är vad man gör hela barndomen.

Det är så jag har gjort och jag vågar nu, när min minsta är 19 säga att vi aldrig har haft något tonårsgräl. Visst har vi varit oense men vi har kunnat diskutera det som alltid innan.
En viss nonchalans och självupptagenhet är normal i tonåren och det är endel av att utveckla sin egen person men det behöver inte slå över till respektlöshet eller elakhet.
Som förälder måste man också inse att man är den vuxne, står man själv och skriker så gör ju barnet det också.

 

[Tahari]

Sv: Ge mig lite hopp...

Jag är mor till två flickor. Den ena är nu "stor" och har flyttat och den andra är mitt i den fruktade tonårstiden.
Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig har haft några större problem med flickorna ( även om den äldre då och då gjorde saker som jag kanske inte var 100 % nöjd med).
Som flera redan påpekat är det vissa regeler som måste respekteras, mina har i första hand utgått ifrån ärlighet och respekt för sitt eget jag. I övrigt har jag valt den resonerande vägen dvs. jag har uppmanat flickorna att tänka ett varv till när dom har kommit upp med saker som kanske verkar bra i första läget men som sedan kan få rätt jobbiga konsekvenser. Jag har heller inte satt upp massa regler bara för saken skull utan när jag har en regel är den väl motiverad.
Mina flickor är helt trygga med att det inte kommer utdelas bestraffningar så länge dom är ärliga mot sig själv och mig.
Självklart har jag också hämtat fulla tonåringar men jag har alltid varit noga med att utvärdera händelsen dagen efter och velat att flickorna ska reflektera över varför det blev som det blev.
Känner nu att jag låter väldigt pretto, men eftersom jag även jobbar med ungdomar och dagligen ser hur illa det kan gå om man tappar kommunikationen, följer jag min linje.

 

[Tahari]

Sv: Ge mig lite hopp...

Där tror jag att du slog huvudet på spiken. Tonåringar har en fantastisk förmåga att dra ner resonemanget till sin egen nivå. Föräldrarna hamnar i en situation där argumenten förlorar sin udd och allt handlar om en kamp som ska vinnas genom gap och skrik.

 

[vindvissla]

Sv: Ge mig lite hopp...

Du är så klok tw

 

[Gnist]

Sv: Ge mig lite hopp...

Ni som har fjortisar som INTE är så där jobbigt fjortisiga HUR bar ni er åt?!

Mina 2 äldsta var aldrig så och enligt min mamma så var inte jag eller mina syskon det heller. Hur det kommer sig vet jag faktiskt inte, men jag instämmer helt i vad både TW & Tahari skriver om och så har jag också både växt upp och har det med mina barn.

Den yngsta blir 10 nu i höst och jag förväntar mig inga problem med henne heller under tonåren faktiskt.

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Ge mig lite hopp...

kl

VIlka fina svar ni skriver!!

Hoppas att det är så "enkelt" som ni skriver.

Jag har helt normala, bra föräldrar, men gjorde ändå en hel del saker i tonåren som jag verkligen ångrar (inget olagligt, bara dumt). Jag drogs till vissa "spännande" saker bara, vet inte var det kom i från, men på något sätt känns det som att all respekt och kärlek i världen från mina föräldrar inte skulle ändrat på det.

Jag var inte uppkäftig mot mina föräldrar, dock bråkade vi då och då men även nu när jag ser tillbaka så handlade det om saker som jag håller fast vid att de gjorde fel så det är inget jag ångrar.

 

[uva]

Sv: Ge mig lite hopp...

Hoppas att det är så "enkelt" som ni skriver.

Jag har helt normala, bra föräldrar, men gjorde ändå en hel del saker i tonåren som jag verkligen ångrar (inget olagligt, bara dumt). Jag drogs till vissa "spännande" saker bara, vet inte var det kom i från, men på något sätt känns det som att all respekt och kärlek i världen från mina föräldrar inte skulle ändrat på det.

Jag var en väldigt städad tonåring (och hoppas förstås att det sitter i generna ), men jag tror att du sätter fingret på något. När man väl nått tonåren så finns det så himla mycket annat än föräldrarna som påverkar (och så mycket som händer på så många plan) att ens agerande som förälder bara kan spela en viss roll för utfallet. Jag tycker att vindvissla säger det bra: "Det är en helt normal fas som många går igenom. Precis som andra faser. Jag tycker det är en konstig och naiv formulering, vill du att barnen blir vuxna direkt eller? Jag kan tänka mig många andra scenarion som jag vill rädda mina barn från."

 

[mino]

Sv: Ge mig lite hopp...

jag har ju inga fjortisar än...men det jag ser på omgivningen är att det verkar vara lättare att klara sig undan det sämsta med fjortisträsket om man har någon mer grej förutom kompisarna, tex hästarna eller nåt annat som ger lite andra perspektiv och fokus. Det jag tror att många tonåringar mår bra av är lite distans som man får genom att göra saker, snarare än att vara nånting och fastna i för mycket självreflektion. Så bästa sättet att bädda för det är väl att själv göra mycket och visa på det roliga i att engagera sig i saker, allt från att plocka svamp och lära sig att spela piano/prata arabiska/brodera kurbits till att ordna pokerkvällar.