Gasar men bromsen ligger i

Jag försöker vara aktiv och fixa och dona, men det tar emot. Det känns som om jag gasar men inte lagt ur handbromsen. Jag har i alla fall gjort en sådd med strandkål och en med två sorters chili. Det kliar i fingrarna att fortsätta så, men det är för tidigt för tidigt att så det jag tänkt mig. Så jag får hålla mig.

Jag skulle behöva ta tag i min hushållsbokföring. Jag ligger efter sjukt mycket, men igår lyckades jag bokföra två veckor. Tar jag två veckor om dagen så är jag ikapp om två veckor. Jag har ju t.ex. ingen aning om vad katterna kostar i månaden, eftersom jag inte bokfört de utgifter jag haft. Kan vara bra att veta sånt. Nu kan jag bara göra en gissning.

Senaste elräkningen var en chock. Den var tredubbelt så hög mot månaden innan. Hoppsan. Så nu har jag stängt av luftvärmepumpen och eldar med ved i stället. Det blir så klart mer jobb med det, men jag lider ingen brist på ved. Räknar inte med att det syns på räkningen förrän nästnästa månad då jag var så sen på det.

Jobbsökandet går sådär. Jag skulle vilja få iväg massor med ansökningar, typ en om dagen minst, men det lyckas jag inte med. Jag skulle behöva börja på gym också så att jag faktiskt skulle klara vissa jobb. Men jag vet inte hur jag ska kunna motivera mig till det för tänk om jag ändå inte får ett sådant jobb och då har jag tränat i onödan. Vet inte vad det kostar heller.

Såg förresten ett jobb idag där man skulle jobba hemifrån. Man skulle kunna visa upp godkänt gymnasiebetyg i svenska och engelska om man kom på intervju. Det kan inte jag. I gymnasiet pluggade jag inte engelska. Och även om jag lärt mig engelska på egen hand efteråt så vete tusan om jag vill ha det som språk när jag jobbar. I don´t think so.

 

[Wille]

Det räcker väldigt långt, man bygger även kondition och styrka på jobbet.

Anledningen till att det är bra att träna mer utöver jobbet, är att man får en "energireserv", så man inte är tvärtrött direkt när man kommer hem från jobbet. Men många varken hinner eller orkar ta sig tid att träna utöver jobbet, och även om det inte är optimalt, så går det ju det med.

Jag undrar, om du hade fått ett garanterat trädgårdsjobb till april, hade det motiverat dig som ett mål att jobba mot, att få bättre kondis och styrka innan arbetsstart?

Ja, skulle jag veta att jag ska jobba med trädgård så skulle jag motiveras till att träna upp kondition och styrka, även om jag inte skulle jubla över situationen.

 

[xfie]

Disclaimer: jag vet ingenting om hur TS fungerar utan detta handlar enbart om mig och mitt perspektiv.

Jag är född med handbromsen i och en mörk grundinställning. Jag har aldrig kunnat "bara göra" saker. Är jag törstig har jag inte bara kunnat hämta ett glas vatten. Har jag inga rena kläder kvar har jag inte bara kunnat slänga i en tvättmaskin. Det finns ett inre motstånd i mig som jag hela tiden måste ta fighten mot och i perioder när jag mår bra fungerar det, då hämtar jag mitt vatten och slänger i min tvättmaskin. I perioder då jag mår dåligt, vilket är ofta, så vinner motståndet och jag blir passiv.

Samtidigt har jag en hjärna som är suverän att hitta på motargument. Det här är en enorm styrka i mitt arbete (forskare), men tyvärr fungerar den likadant även i andra situationer. Om jag känner av motståndet när jag behöver åka och göra ett ärende och frågar min partner "hur ska jag lösa det här?", och han svarar "jag kan skjutsa dig!". Då säger min hjärna "NEJ! Det är onödigt att bli skjutsad pga miljöpåverkan, jag behöver motionen, yadayadayada". Att få skjuts blir plötsligt ett omöjligt alternativ för mig och ångesten växer. Säger han då "men ta bussen då!" så kanske min hjärna säger "NEJ, man ska undvika kollektivtrafiken pga pandemi och jag har ändå inte batteri på mobilen så jag kan köpa biljett, yadayadayada". Alternativ för alternativ försvinner för mig och även om jag rationellt inser att både bil och buss är två goda alternativ så blir det till slut inget alternativ kvar. Ångesten växer och självkänslan sjunker, eftersom jag är klok nog att inse att jag egentligen är ganska orimlig och jag kanske till och med känner mig lat och svag. Det är väl bara att göra? Eller hur?

En lösning kunde vara att jag inte bad min partner om råden. Men då skulle jag också bli sittande passiv. Jag ber ju om hjälp för att jag någonstans behöver hjälp och känner mig desperat, men sedan är jag inte förmögen att ta emot hjälpen på grund av min hjärna som inte mår helt bra. Jag är inte lat och svag. Det är hur jag fungerar och jag hittar fortfarande, i vuxen ålder, strategier för att lära mig hantera det. Och nu är jag högpresterande och fullt fungerande, ur de flesta aspekter. Men det är en fight. Hela. Tiden.

Som sagt. Jag vet ingenting om hur TS fungerar egentligen men jag relaterar mycket till det hon skriver. Men det här kanske kan nyansera det hela lite. Eller så gör det inte det och jag får ångra att jag skrev allt detta. Jag vet inte.

 

[Lobelia]

Disclaimer: jag vet ingenting om hur TS fungerar utan detta handlar enbart om mig och mitt perspektiv.

Jag är född med handbromsen i och en mörk grundinställning. Jag har aldrig kunnat "bara göra" saker. Är jag törstig har jag inte bara kunnat hämta ett glas vatten. Har jag inga rena kläder kvar har jag inte bara kunnat slänga i en tvättmaskin. Det finns ett inre motstånd i mig som jag hela tiden måste ta fighten mot och i perioder när jag mår bra fungerar det, då hämtar jag mitt vatten och slänger i min tvättmaskin. I perioder då jag mår dåligt, vilket är ofta, så vinner motståndet och jag blir passiv.

Samtidigt har jag en hjärna som är suverän att hitta på motargument. Det här är en enorm styrka i mitt arbete (forskare), men tyvärr fungerar den likadant även i andra situationer. Om jag känner av motståndet när jag behöver åka och göra ett ärende och frågar min partner "hur ska jag lösa det här?", och han svarar "jag kan skjutsa dig!". Då säger min hjärna "NEJ! Det är onödigt att bli skjutsad pga miljöpåverkan, jag behöver motionen, yadayadayada". Att få skjuts blir plötsligt ett omöjligt alternativ för mig och ångesten växer. Säger han då "men ta bussen då!" så kanske min hjärna säger "NEJ, man ska undvika kollektivtrafiken pga pandemi och jag har ändå inte batteri på mobilen så jag kan köpa biljett, yadayadayada". Alternativ för alternativ försvinner för mig och även om jag rationellt inser att både bil och buss är två goda alternativ så blir det till slut inget alternativ kvar. Ångesten växer och självkänslan sjunker, eftersom jag är klok nog att inse att jag egentligen är ganska orimlig och jag kanske till och med känner mig lat och svag. Det är väl bara att göra? Eller hur?

En lösning kunde vara att jag inte bad min partner om råden. Men då skulle jag också bli sittande passiv. Jag ber ju om hjälp för att jag någonstans behöver hjälp och känner mig desperat, men sedan är jag inte förmögen att ta emot hjälpen på grund av min hjärna som inte mår helt bra. Jag är inte lat och svag. Det är hur jag fungerar och jag hittar fortfarande, i vuxen ålder, strategier för att lära mig hantera det. Och nu är jag högpresterande och fullt fungerande, ur de flesta aspekter. Men det är en fight. Hela. Tiden.

Som sagt. Jag vet ingenting om hur TS fungerar egentligen men jag relaterar mycket till det hon skriver. Men det här kanske kan nyansera det hela lite. Eller så gör det inte det och jag får ångra att jag skrev allt detta. Jag vet inte.

Är du säker på att du är född med handbromsen i och det inte är något du lärt dig som liten (alltså från dag 1 och framåt)? Hur avgör man om något är genetiskt och inte "bara" inlärt?

 

[Wille]

Disclaimer: jag vet ingenting om hur TS fungerar utan detta handlar enbart om mig och mitt perspektiv.

Jag är född med handbromsen i och en mörk grundinställning. Jag har aldrig kunnat "bara göra" saker. Är jag törstig har jag inte bara kunnat hämta ett glas vatten. Har jag inga rena kläder kvar har jag inte bara kunnat slänga i en tvättmaskin. Det finns ett inre motstånd i mig som jag hela tiden måste ta fighten mot och i perioder när jag mår bra fungerar det, då hämtar jag mitt vatten och slänger i min tvättmaskin. I perioder då jag mår dåligt, vilket är ofta, så vinner motståndet och jag blir passiv.

Samtidigt har jag en hjärna som är suverän att hitta på motargument. Det här är en enorm styrka i mitt arbete (forskare), men tyvärr fungerar den likadant även i andra situationer. Om jag känner av motståndet när jag behöver åka och göra ett ärende och frågar min partner "hur ska jag lösa det här?", och han svarar "jag kan skjutsa dig!". Då säger min hjärna "NEJ! Det är onödigt att bli skjutsad pga miljöpåverkan, jag behöver motionen, yadayadayada". Att få skjuts blir plötsligt ett omöjligt alternativ för mig och ångesten växer. Säger han då "men ta bussen då!" så kanske min hjärna säger "NEJ, man ska undvika kollektivtrafiken pga pandemi och jag har ändå inte batteri på mobilen så jag kan köpa biljett, yadayadayada". Alternativ för alternativ försvinner för mig och även om jag rationellt inser att både bil och buss är två goda alternativ så blir det till slut inget alternativ kvar. Ångesten växer och självkänslan sjunker, eftersom jag är klok nog att inse att jag egentligen är ganska orimlig och jag kanske till och med känner mig lat och svag. Det är väl bara att göra? Eller hur?

En lösning kunde vara att jag inte bad min partner om råden. Men då skulle jag också bli sittande passiv. Jag ber ju om hjälp för att jag någonstans behöver hjälp och känner mig desperat, men sedan är jag inte förmögen att ta emot hjälpen på grund av min hjärna som inte mår helt bra. Jag är inte lat och svag. Det är hur jag fungerar och jag hittar fortfarande, i vuxen ålder, strategier för att lära mig hantera det. Och nu är jag högpresterande och fullt fungerande, ur de flesta aspekter. Men det är en fight. Hela. Tiden.

Som sagt. Jag vet ingenting om hur TS fungerar egentligen men jag relaterar mycket till det hon skriver. Men det här kanske kan nyansera det hela lite. Eller så gör det inte det och jag får ångra att jag skrev allt detta. Jag vet inte.

Tack för att du delade med dig.

 

[xfie]

Är du säker på att du är född med handbromsen i och det inte är något du lärt dig som liten (alltså från dag 1 och framåt)? Hur avgör man om något är genetiskt och inte "bara" inlärt?

Är det verkligen relevant här? Jag har genetisk disposition för en del av de diagnoser jag har. En del beror säkert på mina uppväxtförhållanden och trauman.

 

[Lobelia]

Är det verkligen relevant här? Jag har genetisk disposition för en del av de diagnoser jag har. En del beror säkert på mina uppväxtförhållanden och trauman.

Förlåt att jag frågade, jag var bara nyfiken och jo jag tycker det är relevant men uppenbarligen tycker inte du det. För mig är det stor skillnad på medfödda egenskaper och förvärvade. De förvärvade kan man ändra på men det är svårare med medfött.

 

[Daff]

Disclaimer: jag vet ingenting om hur TS fungerar utan detta handlar enbart om mig och mitt perspektiv.

Jag är född med handbromsen i och en mörk grundinställning. Jag har aldrig kunnat "bara göra" saker. Är jag törstig har jag inte bara kunnat hämta ett glas vatten. Har jag inga rena kläder kvar har jag inte bara kunnat slänga i en tvättmaskin. Det finns ett inre motstånd i mig som jag hela tiden måste ta fighten mot och i perioder när jag mår bra fungerar det, då hämtar jag mitt vatten och slänger i min tvättmaskin. I perioder då jag mår dåligt, vilket är ofta, så vinner motståndet och jag blir passiv.

Samtidigt har jag en hjärna som är suverän att hitta på motargument. Det här är en enorm styrka i mitt arbete (forskare), men tyvärr fungerar den likadant även i andra situationer. Om jag känner av motståndet när jag behöver åka och göra ett ärende och frågar min partner "hur ska jag lösa det här?", och han svarar "jag kan skjutsa dig!". Då säger min hjärna "NEJ! Det är onödigt att bli skjutsad pga miljöpåverkan, jag behöver motionen, yadayadayada". Att få skjuts blir plötsligt ett omöjligt alternativ för mig och ångesten växer. Säger han då "men ta bussen då!" så kanske min hjärna säger "NEJ, man ska undvika kollektivtrafiken pga pandemi och jag har ändå inte batteri på mobilen så jag kan köpa biljett, yadayadayada". Alternativ för alternativ försvinner för mig och även om jag rationellt inser att både bil och buss är två goda alternativ så blir det till slut inget alternativ kvar. Ångesten växer och självkänslan sjunker, eftersom jag är klok nog att inse att jag egentligen är ganska orimlig och jag kanske till och med känner mig lat och svag. Det är väl bara att göra? Eller hur?

En lösning kunde vara att jag inte bad min partner om råden. Men då skulle jag också bli sittande passiv. Jag ber ju om hjälp för att jag någonstans behöver hjälp och känner mig desperat, men sedan är jag inte förmögen att ta emot hjälpen på grund av min hjärna som inte mår helt bra. Jag är inte lat och svag. Det är hur jag fungerar och jag hittar fortfarande, i vuxen ålder, strategier för att lära mig hantera det. Och nu är jag högpresterande och fullt fungerande, ur de flesta aspekter. Men det är en fight. Hela. Tiden.

Som sagt. Jag vet ingenting om hur TS fungerar egentligen men jag relaterar mycket till det hon skriver. Men det här kanske kan nyansera det hela lite. Eller så gör det inte det och jag får ångra att jag skrev allt detta. Jag vet inte.

Du beskriver det superbra! Jag kan också bli fast hemma för att det tex är kallt ute och jag har inte haft i motorvärmaren och då är det dåligt för bilen att starta, det är för jobbigt att cykla och jag vill inte vara till besvär för någon så kan inte be om skjuts. Så då ligger jag kvar hemma och är ledsen över att jag är ensam.

Det kan kännas så fruktansvärt löjligt och jag har aldrig riktigt förstått varför det blir så där så det var otroligt skönt att se någon annan sätta ord på det.

Tvätta håret är en sån där typiskt grej som jag kan fastna i. Man ska inte tvätta det för ofta så jag väntar, sen ska jag ju promenera i morgon förmiddag så lika bra att jag väntar tills dess, sen ska jag ju träffa en kompis om två dagar och det är ju skönt att ha rentvättat hår då osv tills jag har suttit med skitigt hår i flera dagar och inte kunnat ha videosamtal i jobbet eller fått panik om någon skulle ringa på dörren. Istället för att bara tvätta håret första gången jag tänkte på det.

Jag tycker det är jättesvårt att prata om för jag har inte riktigt ord för vad det är som händer i mig.

Om det hör till saken tror jag verkligen inte att det för mig beror på något som hänt under livet utan det är nog medfött. Jag har delvis hittat bra strategier och har inga diagnoser utöver tvångstankar men jag har ibland svårt att acceptera hur enkelt livet verkar vara för andra.

 

[xfie]

Förlåt att jag frågade, jag var bara nyfiken och jo jag tycker det är relevant men uppenbarligen tycker inte du det. För mig är det stor skillnad på medfödda egenskaper och förvärvade. De förvärvade kan man ändra på men det är svårare med medfött.

Förlåt, jag gick lite i försvarsläge, det var onödigt. Jag tror att i båda fall så kan man arbeta på att ändra på tankemönster och hitta strategier för att hantera livet och vardagen och för mig är det nog inte så relevant att fundera på vad som kommer ur mina grundläggande personlighetsdrag och vad som beror på min uppväxt eftersom mitt mål oavsett är detsamma.

 

[xfie]

Du beskriver det superbra! Jag kan också bli fast hemma för att det tex är kallt ute och jag har inte haft i motorvärmaren och då är det dåligt för bilen att starta, det ör för jobbigt och cykla och jag vill inte vara till besvär för någon så kan inte be om skjuts.

Det kan kännas så fruktansvärt löjligt och jag har aldrig riktigt förstått varför det blir så där så det var otroligt skönt att se någon annan sätta ord på det.

Tvätta håret är en sån där typiskt grej som jag kan fastna i. Man ska inte tvätta det för ofta så jag väntar, sen ska jag ju promenera i morgon förmiddag så lika bra att jag väntar tills dess, sen ska jag ju träffa en kompis om två dagar och det är ju skönt att ha rentvättat hår då osv tills jag har suttit med skitigt hår i flera dagar och inte kunnat ha videosamtal i jobbet eller fått panik om någon skulle ringa på dörren. Istället för att bara tvätta håret första gången jag tänkte på det.

Ja! Hårtvättandet har jag också fastnat i ibland. Överhuvudtaget saker som man "ska" och "bör" göra är lätt att fastna i. När det finns så mycket "regler" att förhålla sig till att ingen lösning är bra. Och så vet man att man borde hitta en good-enough-lösning men det går liksom inte att värdera de olika lösningarna för ingen är perfekt.

 

[Daff]

Ja! Hårtvättandet har jag också fastnat i ibland. Överhuvudtaget saker som man "ska" och "bör" göra är lätt att fastna i. När det finns så mycket "regler" att förhålla sig till att ingen lösning är bra. Och så vet man att man borde hitta en good-enough-lösning men det går liksom inte att värdera de olika lösningarna för ingen är perfekt.

Ja precis så, ingen lösning är perfekt och då går det inte att komma vidare.

Jag vet inte riktigt om det hör ihop men jag har supersvårt att förstå hur personer klarar av att döma i domstol, det går sällan helt att bevisa vad som är sant, kanske är den anklagades försvar nästan omöjligt men man kan ju aldrig 100% veta att det är lögn. Och hur kan man då döma den personen? Det kan ju vara fel.

Jag jobbar som handläggare på myndighet och sliter en del med att fatta beslut när det inte finns tydliga regler eller ställningstaganden, det tar verkligen emot att bedöma något när det inte finns ett tydligt rätt eller fel.

 

[Lobelia]

Förlåt, jag gick lite i försvarsläge, det var onödigt. Jag tror att i båda fall så kan man arbeta på att ändra på tankemönster och hitta strategier för att hantera livet och vardagen och för mig är det nog inte så relevant att fundera på vad som kommer ur mina grundläggande personlighetsdrag och vad som beror på min uppväxt eftersom mitt mål oavsett är detsamma.

Visst kan man jobba med dem oavsett anledning, men om något är förvärvat så kan det finnas en möjlighet att ändra på grunden och så man inte behöver inte strategierna. Är det medfött är man mer hänvisad till att hitta strategier, det finns inte "genvägen" att bearbeta trauman eller vad det kan vara.

Ledsen att jag triggade dig, det var inte min avsikt.

 

[xfie]

Ledsen att jag triggade dig, det var inte min avsikt.

Nä, det gjorde du inte. Det där är nog också ett exempel på ett mindre önskvärt personlighetsdrag/förvärvad egenskap hos mig. Går på defensiven direkt.

 

[Myrten]

Jag har knäskydd. Såna där man trär i en ficka i byxbenen. Kostade en hundring. Men de funkar inte. Anledningen är att alla byxor är så förbenat långa och knäskydden hamnar på smalbenen. Så jag får ideligen dra upp byxbenen för att knäskydden ska hamna över knäna.

Jag tycker alla stegar är otäcka.

[...]

Problemet med att knäskydden hamnar på smalbenen finns det lösningar på. Dels finns byxor i olika storlekar och snitt, t ex med kortare ben. Dels finns det knäskydd som går att sätta fast med resårband utanpå byxorna och där du alltså ställer in läget helt själv.

Ofta är det arbetsgivaren som ska se till att personalen har passande skyddsutrustning (beror lite på arbetets art, kollektivavtal mm). Personalen på affärer där arbetskläder och skyddsutrustning säljs är ofta väldigt kunniga och kan ta hem saker om det inte finns något inne som passar för tillfället.

För arbetsgivaren är det viktigt att försöka avvärja olyckor och förslitningsskador. Hamnar du i situationen att du måste klättra på stegar - prata med skyddsombudet! Det måste finnas strategier för att minska risken för olyckor.

TILLÄGG: Jag skriver det här bara för att du ska veta att OM du hamnar i en situation där du har ett fysiskt jobb så finns det många lösningar på saker som kan vara risker och arbetsmiljöproblem. Idag behöver vi i min bransch inte tugga i oss att ha knäskydden vid vristerna, handskar som är dubbelt så stora som händerna och klättra rakt upp på en stege för att ta ett översiktsfoto. När jag började för 30 år sedan var allt det där vardagsmat. Men idag finns det mycket fler lösningar.

 

[Wille]

Problemet med att knäskydden hamnar på smalbenen finns det lösningar på. Dels finns byxor i olika storlekar och snitt, t ex med kortare ben. Dels finns det knäskydd som går att sätta fast med resårband utanpå byxorna och där du alltså ställer in läget helt själv.

Ofta är det arbetsgivaren som ska se till att personalen har passande skyddsutrustning (beror lite på arbetets art, kollektivavtal mm). Personalen på affärer där arbetskläder och skyddsutrustning säljs är ofta väldigt kunniga och kan ta hem saker om det inte finns något inne som passar för tillfället.

För arbetsgivaren är det viktigt att försöka avvärja olyckor och förslitningsskador. Hamnar du i situationen att du måste klättra på stegar - prata med skyddsombudet! Det måste finnas strategier för att minska risken för olyckor.

Nej, det finns inte byxor med tillräckligt korta ben. Tyvärr. Jag har letat i åratal. Nu på utbildningen fick vi gå till en välsorterad affär som säljer arbetskläder och prova ut arbetskläder. Det fanns inga byxor som passade mig. Jag är alltså 154 cm lång och mitt innerbenmått är 64 cm vill jag minnas. Både mina armar och ben är kortare än vad som vore proportionerligt på mig. Dessutom är jag för tillfället väldigt tjock så jag måste ha en stor storlek. Men inte ens när jag var smal så hittade jag byxor i rätt längd. (Har letat även bland herrmodeller.)

Att sätta skydden utanpå byxorna är väl mitt enda val även om jag inte gillar det.

Man får klättra på stegar när man jobbar. Man får stå så högt upp som 2 meter ovan mark (från fötterna räknat) utan att extra skyddsutrustning krävs.

 

[Brassneck]

Disclaimer: jag vet ingenting om hur TS fungerar utan detta handlar enbart om mig och mitt perspektiv.

Jag är född med handbromsen i och en mörk grundinställning. Jag har aldrig kunnat "bara göra" saker. Är jag törstig har jag inte bara kunnat hämta ett glas vatten. Har jag inga rena kläder kvar har jag inte bara kunnat slänga i en tvättmaskin. Det finns ett inre motstånd i mig som jag hela tiden måste ta fighten mot och i perioder när jag mår bra fungerar det, då hämtar jag mitt vatten och slänger i min tvättmaskin. I perioder då jag mår dåligt, vilket är ofta, så vinner motståndet och jag blir passiv.

Samtidigt har jag en hjärna som är suverän att hitta på motargument. Det här är en enorm styrka i mitt arbete (forskare), men tyvärr fungerar den likadant även i andra situationer. Om jag känner av motståndet när jag behöver åka och göra ett ärende och frågar min partner "hur ska jag lösa det här?", och han svarar "jag kan skjutsa dig!". Då säger min hjärna "NEJ! Det är onödigt att bli skjutsad pga miljöpåverkan, jag behöver motionen, yadayadayada". Att få skjuts blir plötsligt ett omöjligt alternativ för mig och ångesten växer. Säger han då "men ta bussen då!" så kanske min hjärna säger "NEJ, man ska undvika kollektivtrafiken pga pandemi och jag har ändå inte batteri på mobilen så jag kan köpa biljett, yadayadayada". Alternativ för alternativ försvinner för mig och även om jag rationellt inser att både bil och buss är två goda alternativ så blir det till slut inget alternativ kvar. Ångesten växer och självkänslan sjunker, eftersom jag är klok nog att inse att jag egentligen är ganska orimlig och jag kanske till och med känner mig lat och svag. Det är väl bara att göra? Eller hur?

En lösning kunde vara att jag inte bad min partner om råden. Men då skulle jag också bli sittande passiv. Jag ber ju om hjälp för att jag någonstans behöver hjälp och känner mig desperat, men sedan är jag inte förmögen att ta emot hjälpen på grund av min hjärna som inte mår helt bra. Jag är inte lat och svag. Det är hur jag fungerar och jag hittar fortfarande, i vuxen ålder, strategier för att lära mig hantera det. Och nu är jag högpresterande och fullt fungerande, ur de flesta aspekter. Men det är en fight. Hela. Tiden.

Som sagt. Jag vet ingenting om hur TS fungerar egentligen men jag relaterar mycket till det hon skriver. Men det här kanske kan nyansera det hela lite. Eller så gör det inte det och jag får ångra att jag skrev allt detta. Jag vet inte.

Känner så väl igen det där. Och paniken när man ”fastnar”. Över en småsak.

 

[escodobe]

Jag har lärt mig att jag inte kan vänta på att jag ska "få lust" att göra saker. Jag har fått acceptera att jag aldrig kommer "få lust att städa" eller "njuta av den sköna känslan när det är klart". Det finns massvis med saker jag verkligen ogillar att göra och som jag bokstavligt får tvinga mig själv till att sköta. Jag får helt enkelt sätta bestämma mig för en tid när uppgiften ska göras och göra den då, oavsett hur motigt det känns. Oavsett om det gäller att diska, laga mat, eller träna
Som nu, kvart över 12. Då ska jag ut och springa. Jag avskyr det. Jag kommer inte få nån runners high. Det är tjugo minuter jag hundra gånger hellre skulle vilja ligga här och skriva och skulle jag vänta tills jag får lust att springa så kommer det aldrig att hända.

Det är så med mycket i mitt liv. Det måste stoppas in i ett schema i mitt huvud, annars kommer jag inte göra det.

 

[escodobe]

Känner så väl igen det där. Och paniken när man ”fastnar”. Över en småsak.

Ja, jag klarar till exempel inte mer än 1-2 lediga dagar hemma utan en plan. Då "fastnar jag" och blir deprimerad. Jag måste resa bort på semester eller ha massor av aktiviteter inbokade när jag är ledig från jobbet. Annars bara loopar jag i nån rastlös passitivitet som ger klåda i själ och kropp men som inte leder till något vettigt.

 

[Wille]

Jag har lärt mig att jag inte kan vänta på att jag ska "få lust" att göra saker. Jag har fått acceptera att jag aldrig kommer "få lust att städa" eller "njuta av den sköna känslan när det är klart". Det finns massvis med saker jag verkligen ogillar att göra och som jag bokstavligt får tvinga mig själv till att sköta. Jag får helt enkelt sätta bestämma mig för en tid när uppgiften ska göras och göra den då, oavsett hur motigt det känns. Oavsett om det gäller att diska, laga mat, eller träna
Som nu, kvart över 12. Då ska jag ut och springa. Jag avskyr det. Jag kommer inte få nån runners high. Det är tjugo minuter jag hundra gånger hellre skulle vilja ligga här och skriva och skulle jag vänta tills jag får lust att springa så kommer det aldrig att hända.

Det är så med mycket i mitt liv. Det måste stoppas in i ett schema i mitt huvud, annars kommer jag inte göra det.

Har du livslust då, eller är du också deprimerad?

Varje morgon jag vaknar känner jag bara "skit också". Jag känner en ovilja mot att ta tag i min dag oavsett om jag behöver göra något eller inte.

 

[escodobe]

Har du livslust då, eller är du också deprimerad?

Varje morgon jag vaknar känner jag bara "skit också". Jag känner en ovilja mot att ta tag i min dag oavsett om jag behöver göra något eller inte.

Nu har jag det, men inte under de 25 första åren av mitt liv. Jag är efter medicin, kbt och mycket eget arbete inte deprimerad längre. Men eftersom min grundpersonlighet är mörk så är det ett ständigt pågående arbete att inte återfalla, förmodligen liknade nån med beroendeproblematik. Jag får ha strategier för att inte trilla dit, till exempel kortare semesterar så att jag inte "bara är hemma och tar det lugnt" till exempel. Så ja, nu har jag livslust.

 

[escodobe]

Jobbar jag kontorstider måste minst 1 dag varje helg ha sovmorgon, annars får jag ordna det med flex eller annat - jag klarar inte kliva upp tidigt en hel arbetsvecka- helg-arbetsvecka.

Jag är särbo, jag behöver tid att vara utan att förhålla mig till andra personer hur mycket jag än tycker om det.

Ja, ibland så är enda motivationen till att sätta en tid då jag diskar att jag fått slut på rena bestick för tre dagar sedan. Det gör mig inte på något vis till en sämre eller mer misslyckad person än de där personerna som har kliniskt rent jämt. Och det är definitivt ett tecken på att jag mår rätt bra i grunden när jag orkar med att det blir lite stökkaos, för jag blev väldigt mycket mer stressad av stök när jag mådde dåligt.