Alexandra_W
Trådstartare
Gammal hund - blivit \'bjäbbig\'?
Lilla blandisvovven (cavalier x papillon) blir 13 år i maj. Har sina krämpor och skavanker men inget som påverkar henne speciellt mycket (äter medicinskt foder för sina njurar men det är det enda vi behövt göra). Pigg och glad och sover förvisso mer men säger aldrig nej till att gå ut och röja runt eller än hellre springa med när matte rider.
MEN..hon har börjat bjäbba/skälla något fruktansvärt. Hon ser 'spöken' överallt (det finns alltså inget att skälla på). Dessutom har hon blivit väldigt 'vaktig' när det gäller sin mat och sina saker. Hon kan fara på katterna om de helt stillsamt och ointresserat går förbi fem meter ifrån något som Bella (hunden) tycker ska vaktas.
Ute är hon hemskt. Om hon är med på ridtur eller går på promenad (lös) så är det inga problem, men om hon är lös på gården eller i stallet etc så ser hon spöken överallt och skäller och skäller och skäller. Det är rätt enerverande, men JAG skulle väl kunna stå ut, men jag är rädd grannarna snart kommer få ett nervöst sammanbrott.
Hon skäller dels på saker hona ldrig brytt sig om förr, t ex postbilen (som inte ens åker på våran gård), hon skäller på jägarna som passerar (och det är extra pinsamt för då bjäbbar hon som en tok och springer dit för att hälsa, och eftersom hon börjar höra dåligt kan jag inte få henne att komma tillbaka alla gånger utan får gå och hämta henne). Men mest skäller hon på 'ingenting', hjärnspöken elelr något.
Imorse var ett typiskt exempel. Jag vaknade och gick ut i stallet och hundarna följde med (jag bor på går doch har stallet på gården) och det första hon gör är att skena iväg och bjäbba på något. Jag ryade i och hon kom tillbaka men hela tiden bjäbbande. Sen stod hon runt hörnet på stallet och skällde och skällde, jag gick och hämtade henne och sa åt henne att vara i stallet med mig (jag höll på och mockade) och då stod hon i stalldörren och skällde ut mot gården. Trots att det var ungefär lika dött som i graven och inte fanns någonting.
Inne har hon varit lugn idag, men för en liten stund sedan började hon skälla rakt ut i ingenstans, och när jag sa åt henne att låta bli låg hon och morrade med inslag av små skall.
Att hon gör utfall mot katterna har jag svårt att acceptera men jag kan förstå det, greyhounden har tagit över i rang. Inte så att det någonsin varit gruff dem emellan, men han har t ex aldrig vågat stjäla mat av henne. Nu om han vill ha hennes mat så backar hon bara undan (han hotar inte, han bara sticker dit nosen och hon går bort), så jag antar att hon tar ut det på katterna och absolut inte tänker ge dem också en chans att komma över henne i rang.
Men det här hjärnspöksbjäbbandet =(
Jag skulle tro att det är någon förändring i hjärnan (hon har godartade tumörer i livmodern och huden) eller senilitet etc, men finns det något man kan göra ÅT det? Jag vill ju inte behöva avliva en pigg och glad hund, men såhär kan vi ju inte ha det.
Den enda lösning jag kan se är att börja gå promenader med henne bara, och inte låta henne vara med ute när jag är i stallet etc. Men det känns inte som en bra lösning, hon är van att springa lös och vara med när någon är ute, och innan det här bjäbbandet började så var hon ute själv större delen av dagen med (hon älskar att vara ute) och jag känner att jag dragit ner tillräckligt på hennes utevistelse, och vill inte ta bort det sista och ersätta med bara promenader. Men vad annat kan man göra? (Nästan så jag önskar hon skulle få något problem med stämbanden så hon inte kunde skälla
)
Någon som varit med om samma sak och löst det? Några förslag på vad jag ska göra?
Jag har provat att banna henne, men det hjälper inte, hon slutar då, men är igång några sekunder senare, hon verkar inte kunna 'behärska sig' och i hennes värld så FINNS det ju något man både ska och måste skälla på =/
Lilla blandisvovven (cavalier x papillon) blir 13 år i maj. Har sina krämpor och skavanker men inget som påverkar henne speciellt mycket (äter medicinskt foder för sina njurar men det är det enda vi behövt göra). Pigg och glad och sover förvisso mer men säger aldrig nej till att gå ut och röja runt eller än hellre springa med när matte rider.
MEN..hon har börjat bjäbba/skälla något fruktansvärt. Hon ser 'spöken' överallt (det finns alltså inget att skälla på). Dessutom har hon blivit väldigt 'vaktig' när det gäller sin mat och sina saker. Hon kan fara på katterna om de helt stillsamt och ointresserat går förbi fem meter ifrån något som Bella (hunden) tycker ska vaktas.
Ute är hon hemskt. Om hon är med på ridtur eller går på promenad (lös) så är det inga problem, men om hon är lös på gården eller i stallet etc så ser hon spöken överallt och skäller och skäller och skäller. Det är rätt enerverande, men JAG skulle väl kunna stå ut, men jag är rädd grannarna snart kommer få ett nervöst sammanbrott.
Hon skäller dels på saker hona ldrig brytt sig om förr, t ex postbilen (som inte ens åker på våran gård), hon skäller på jägarna som passerar (och det är extra pinsamt för då bjäbbar hon som en tok och springer dit för att hälsa, och eftersom hon börjar höra dåligt kan jag inte få henne att komma tillbaka alla gånger utan får gå och hämta henne). Men mest skäller hon på 'ingenting', hjärnspöken elelr något.
Imorse var ett typiskt exempel. Jag vaknade och gick ut i stallet och hundarna följde med (jag bor på går doch har stallet på gården) och det första hon gör är att skena iväg och bjäbba på något. Jag ryade i och hon kom tillbaka men hela tiden bjäbbande. Sen stod hon runt hörnet på stallet och skällde och skällde, jag gick och hämtade henne och sa åt henne att vara i stallet med mig (jag höll på och mockade) och då stod hon i stalldörren och skällde ut mot gården. Trots att det var ungefär lika dött som i graven och inte fanns någonting.
Inne har hon varit lugn idag, men för en liten stund sedan började hon skälla rakt ut i ingenstans, och när jag sa åt henne att låta bli låg hon och morrade med inslag av små skall.
Att hon gör utfall mot katterna har jag svårt att acceptera men jag kan förstå det, greyhounden har tagit över i rang. Inte så att det någonsin varit gruff dem emellan, men han har t ex aldrig vågat stjäla mat av henne. Nu om han vill ha hennes mat så backar hon bara undan (han hotar inte, han bara sticker dit nosen och hon går bort), så jag antar att hon tar ut det på katterna och absolut inte tänker ge dem också en chans att komma över henne i rang.
Men det här hjärnspöksbjäbbandet =(
Jag skulle tro att det är någon förändring i hjärnan (hon har godartade tumörer i livmodern och huden) eller senilitet etc, men finns det något man kan göra ÅT det? Jag vill ju inte behöva avliva en pigg och glad hund, men såhär kan vi ju inte ha det.
Den enda lösning jag kan se är att börja gå promenader med henne bara, och inte låta henne vara med ute när jag är i stallet etc. Men det känns inte som en bra lösning, hon är van att springa lös och vara med när någon är ute, och innan det här bjäbbandet började så var hon ute själv större delen av dagen med (hon älskar att vara ute) och jag känner att jag dragit ner tillräckligt på hennes utevistelse, och vill inte ta bort det sista och ersätta med bara promenader. Men vad annat kan man göra? (Nästan så jag önskar hon skulle få något problem med stämbanden så hon inte kunde skälla
)Någon som varit med om samma sak och löst det? Några förslag på vad jag ska göra?
Jag har provat att banna henne, men det hjälper inte, hon slutar då, men är igång några sekunder senare, hon verkar inte kunna 'behärska sig' och i hennes värld så FINNS det ju något man både ska och måste skälla på =/
