Teilani
Trådstartare
Ja hur gör man när de börjar bli skröpliga?
I mitt fall är det min morfar som börjat få svårt att klara sig hemma, han går nu med två kryckor inne och tar bilen för att hämta posten 100 meter bort. Att städa, diska och laga mat har han aldrig klarat särskilt bra själv. Sedan min älskade mormor gick bort har dammet lagrats i snart centimeter tjocka drivor. Det sista har han även fått svårt med den egna hygienen, då han har så svårt att röra sig.
Hemhjälp ska han inte ha och doktor vill han inte gå till, envis gammal norrlänning.
Så vem ska hjälpa honom då?
Jo han har ju tre barn, då borde det ju finnas hjälp att hämta där, i morfars ögon. Min mamma har hjälpt honom att handla och dra av det värsta varje helg i två år. Nu räcker inte det riktigt längre, för han har blivit sämre helt enkelt. Han har då berättat att när hans pappa blev dålig på slutet så slutade hans syster sitt jobb och tog hand om pappan, underförstått jag tror det är dags nu. Men hon bodde ju granne med sin pappa och var gift, mamma är ensamstående och bor 5 mil bort.
Hon har då två bröder, en som inte vill ha med släkten alls att göra och en som det inte riktigt funkar med. Ber hon honom hjälpa morfar att handla behöver han inget för att när mamma ringer ha en lista lång som en arm. Mamma åkte till Turkiet en vecka och hade då bett brodern att hålla lite koll på pappan. När hon kommer hem har han ramlat och varit sängliggande i två dagar, mer eller mindre utan mat. Han har försökt ringa brodern som inte svarat.
Det sista har han börjat skuldbelägga mamma med saker som han hjälpt henne med genom åren för att få henne att ge mer hjälp. Men det går ju inte, hon skulle få sälja sitt hus och säga upp sig från sitt jobb, och säga hej då till någon vettig pension för egen del.
Hur förklarar man för en gammal människa att deras idéer är helt stenålders utan att de känner sig svikna och bortglömda?
I mitt fall är det min morfar som börjat få svårt att klara sig hemma, han går nu med två kryckor inne och tar bilen för att hämta posten 100 meter bort. Att städa, diska och laga mat har han aldrig klarat särskilt bra själv. Sedan min älskade mormor gick bort har dammet lagrats i snart centimeter tjocka drivor. Det sista har han även fått svårt med den egna hygienen, då han har så svårt att röra sig.
Hemhjälp ska han inte ha och doktor vill han inte gå till, envis gammal norrlänning.
Så vem ska hjälpa honom då?
Jo han har ju tre barn, då borde det ju finnas hjälp att hämta där, i morfars ögon. Min mamma har hjälpt honom att handla och dra av det värsta varje helg i två år. Nu räcker inte det riktigt längre, för han har blivit sämre helt enkelt. Han har då berättat att när hans pappa blev dålig på slutet så slutade hans syster sitt jobb och tog hand om pappan, underförstått jag tror det är dags nu. Men hon bodde ju granne med sin pappa och var gift, mamma är ensamstående och bor 5 mil bort.
Hon har då två bröder, en som inte vill ha med släkten alls att göra och en som det inte riktigt funkar med. Ber hon honom hjälpa morfar att handla behöver han inget för att när mamma ringer ha en lista lång som en arm. Mamma åkte till Turkiet en vecka och hade då bett brodern att hålla lite koll på pappan. När hon kommer hem har han ramlat och varit sängliggande i två dagar, mer eller mindre utan mat. Han har försökt ringa brodern som inte svarat.
Det sista har han börjat skuldbelägga mamma med saker som han hjälpt henne med genom åren för att få henne att ge mer hjälp. Men det går ju inte, hon skulle få sälja sitt hus och säga upp sig från sitt jobb, och säga hej då till någon vettig pension för egen del.
Hur förklarar man för en gammal människa att deras idéer är helt stenålders utan att de känner sig svikna och bortglömda?