Ja, ens instinkt är att dra ihop sig och klamra sig fast när det känns läskigt i galoppen, så det är lite så att man instinktivt gör tvärtemot det man behöver göra för att sitta bättre: slappna av, sitta balanserat, länga på benen, låta axlarna stanna nere, etc.Jag kan sitta ner i trav och har ridit utan stigbyglar i trav utan problem, men det är i galoppen problemen kommer. Märkte en gång att jag drog upp benen, tror inte jag gjort det senare dock. Jag vet att man inte ska knipa heller då springer ju hästen ännu fortare, jag kniper mer osv....och sen är det ju så att det är när jag tappar stigbyglarna som det kan bli "farligt" så det är ingen logik i det hela. Kroppen lyssnar inte på knoppen
Jag minns ett nummer av Min Häst - skratta inte nu - som handlade om roliga mentala metaforer för en bättre sits. Jag har faktiskt aldrig glömt dem för jag tyckte de var så bra. En av dem var att man skulle tänka sig att man var en glass som smälte ner i stigbyglarna. I en annan har jag för mig man var ett träd som växte ner i sadeln. I en tredje skulle man föreställa sig att någon drog i en tråd som löpte längs ryggen och upp genom hjässan, för en centrerad och rak hållning.
Jag tänker att framför allt glass-metaforen skulle kunna hjälpa dig. Om dina ben smälter ner längsmed respektive sida av hästen och hamnar i en pöl i stigbyglarna kan du inte samtidigt tappa dem.
Sen vet jag att du säger att din balans är bra, och det kan säkert stämma bara att du är rädd att den inte är det, men oavsett tror jag att en väg framåt är att förbättra din balans ännu mer, så att du med gott självförtroende känner dig bekväm att släppa snuttefilten. Händerna ska ju kunna ge hjälper oberoende av något annat. Kanske en stund på balansboll hemma varje dag och andra mer avancerade avsuttna balansövningar (helst balans ur och i rörelse) om du inte har möjlighet att få träna uppsuttet.
