Fyraaring som hittar pa saker.

[micaelathegreat]

Var dotter har borjat hitta pa alla mojliga sma historier som hon delar med sig av till den som vill lyssna. Lararna i skolan berattar om saker som dottern sager sig ha gjort nar vi bodde i Sverige, och undrar om det ar sant. Vilket det oftast inte ar. Att barn har livlig fantasi och ibland minns saker pa ett annat satt en vuxna ar ju en sak och jag vet att hon kommer att vaxa ifran det har men jag vet inte riktigt hur vi ska forhalla oss till det.
Som ett exempel sa dottern till mig igar att hon hade glasogon nar hon var yngre. Jag sa att nej, det hade hon inte alls. Dottern insisterade pa att jo, sa var det visst, vi bodde i Sverige da (jag tror att hon drar Sverige-kortet nar hon inte blir trodd, det ar ju ingen har som kan ifragasatta da). Jag nekade igen och da blev hon riktigt upprord och jag gav upp och sa bara jaha, hade du det. Det kanns dock inte bra. Jag vet liksom inte om jag ska vidhalla sanningen i nagon form av forebyggande syfte eller om det ar "ofarligt" att spela med (aven om det kanns helt bakvant att uppmuntra).

Jag antar att manga barn gar igenom nagon san har fas och undrar hur ni forhallit er till det?

 

[keilir]

Har en likadan här, fyller 4 i november. Hon hittar verkligen på allt möjligt, men jag väljer att bara spela med, eller låtsas hitta på sanningen, räcker oftast att ställa rösten lite så köper hon vad som helst.

 

[orion_x]

Jag har en treåring med livlig fantasi där det hittas på massor av historier. Jag spelar med. Fröknarna på dagis vet ju om att det är såhär i dessa åldrarna så de har aldrig sagt något om fantasierna.

 

[TeamLundVer]

Var dotter har borjat hitta pa alla mojliga sma historier som hon delar med sig av till den som vill lyssna. Lararna i skolan berattar om saker som dottern sager sig ha gjort nar vi bodde i Sverige, och undrar om det ar sant. Vilket det oftast inte ar. Att barn har livlig fantasi och ibland minns saker pa ett annat satt en vuxna ar ju en sak och jag vet att hon kommer att vaxa ifran det har men jag vet inte riktigt hur vi ska forhalla oss till det.
Som ett exempel sa dottern till mig igar att hon hade glasogon nar hon var yngre. Jag sa att nej, det hade hon inte alls. Dottern insisterade pa att jo, sa var det visst, vi bodde i Sverige da (jag tror att hon drar Sverige-kortet nar hon inte blir trodd, det ar ju ingen har som kan ifragasatta da). Jag nekade igen och da blev hon riktigt upprord och jag gav upp och sa bara jaha, hade du det. Det kanns dock inte bra. Jag vet liksom inte om jag ska vidhalla sanningen i nagon form av forebyggande syfte eller om det ar "ofarligt" att spela med (aven om det kanns helt bakvant att uppmuntra).

Jag antar att manga barn gar igenom nagon san har fas och undrar hur ni forhallit er till det?

Jag tror hon växer ifrån det så länge man inte uppmuntrar beteendet.

Själv så sa jag ofta (var väl en 2-3 år)att jag också hade en snopp som pappa men att Emma (hunden) bet av den när jag var liten..

Det ifrågasattes aldrig men uppmuntrades aldrig heller. Med tiden lärde jag mig att stå inte var fallet jag tror dock att det var ett uttryck för att jag ville vara som min pappa som var min största idol.

Det kanske kan vara en idé att fundera på vad som ligger bakom de olika historierna?

 

[Inte_Ung]

En klok dagisfröken sade en gång till mig.
"Om ni lovar att inte tro p åallt som barnen säger om oss så lovar vi att inte tro på allt som de säger om er."

Språket är i den åldern ett nöje avsett för att roa sig med.
Det är sagor och annat kul så verkligheten är inte viktig.
Med tiden så delar fantasin och verkligheten upp sig i olika påsar.

 

[micaelathegreat]

Jag tanker mest att om jag spelar med sa kan dottern komma sen och undra varfor jag har sagt att hon t.ex haft glasogon eller att vi hade en hund forut. Det blir ju som att jag ljuger for henne om jag haller med. Men om jag sager emot sa blir hon arg och ledsen.
Anledningen till att personalen fragat ar for att de har "trott" pa henne, (typ, "Melba berattade hur ni brukade xxxx eller yyyy i Sverige" "Hon pratar mycket om yyyyy" "Brukade hon xxxxx?")

 

[Inte_Ung]

Det kanske kan vara en idé att fundera på vad som ligger bakom de olika historierna?

Man kan ju svara:
"Det var en rolig/spännande/intressant historia, hur kom du på den?"
Det gäller ju att inte slå ihjäl kreativiteten med en massa pekpinnar.

 

[micaelathegreat]

@TeamLundVer Jag tror absolut att det har ar ett satt att bearbeta den helt enorma flytten vi gjort. Det allra mesta som ar hittepa ar saker hon havdar att hon gjort i Sverige.

@Inte_Ung Ja, att det ar normalt vet jag. Och jag ar inte alls oroad over vad personalen ska tycka eller tro, jag har sjalv jobbat pa forskola och har hort bade ett och annat. Daremot sa ar jag inte helt saker pa hur jag borde forhalla mig till det.

 

[micaelathegreat]

@Inte_Ung Da sager hon att det inte ar en historia och att det visst var sa pa riktigt och sen ar vi tillbaka pa ruta ett. Dvs, antingen sa sager jag bara att hon inte alls hade glasogon/en hund/har varit i Mongoliet (wtf liksom??) och later henne bli upprord eller sa spelar jag med men ljuger for henne.

Att bara forsoka glida med i samtalet fungerar inte da hon alltid vill ha svar fran oss och "kraver" att vi bekraftar det hon sager pa nagot satt.

 

[Inte_Ung]

Då så får du nog låta henne bli upprörd.
Det är dags att dela upp fantasi och verklighet så att det är klart vid ungefär 5 år.
Men försök att vara diplomatisk.
Man behöver ju inte göra det svårare än det behöver vara.

Jag är inte så bra på diplomati (nähä?) så jag gjorde på ett anat sätt.
Jag drev på historien med frågor tills att den sprack av sig själv.
Typ, "Vad hände sedan? Var var jag då? Varför var det så?"

 

[micaelathegreat]

Ja, det kanns som den basta losningen. Det tar emot att ljuga for henne oavsett anledning och jag undviker det sa langt det gar. Jag ska absolut forsoka vara sa diplomatisk som mojligt!

 

[Inte_Ung]

Jag kan inte ljuga så det är inte ett alternativ för mig.
(Lögner ger mig ångest, så det är totalt uteslutet.)

 

[Sol]

Vi spelar med. Risken att barnen kommer känna sig bedragna och tro att det är de vuxna som har ljugit när de blir äldre är nog liten. Jag är hyfsat säker på att min sin är fullt medveten om när han har dragit en rövare.

Han har passerat den värsta "hitta-på-historier-fasen" men nu är det gosedjuret Yoshi det handlar om istället. Yoshi har sagt si eller så, Yoshi har målat på väggarna, Yoshi är bråkig och slåss osv. Då spelar vi med så sett att "men om Yoshi slåss får vi prata med hans föräldrar", "det här kunde Yoshi inte måla för han är inte tillräckligt lång, har ni hjälpts åt kanske" osv. Det funkar.

 

[micaelathegreat]

@Sol Jag forstar vad du menar. Jag tror att jag tycker att det kanns sa olustigt eftersom hon pratar om sa vardagliga saker, sant som skulle kunna vara sant. Typ som att "nar vi bodde i Sverige hade vi en hund, en stor hund som bodde i vart hus. Den var jattesnall etc etc". Jag kanner mig helt enkelt inte bekvam i att spela med i det. Daremot ar det lite jobbigt att det hon blir sa arg nar vi sager att vi inte hade hund/undrar om hon hittar pa/fragar om det ar en lek vi leker dar vi hade hund forut. I andra sammanhang ar hon valdigt tydlig med vad som ar pa lek och hittepa och vad som ar verklighet.

 

[Sol]

Det har hittats på vardagliga saker här också. Om födelsedagar och kalas och diverse. Vill man inte bekräfta påhittet kan man ju som i fallet med hunden svara "jaha, det kommer jag inte ihåg".

 

[micaelathegreat]

@Sol Ja, det ar ju sant. Ska prova det!

 

[mandalaki]

Det låter lite som min dementa mamma

Men: kan fyraårsåldern kanske vara en tid då fantasin kommer till väldigt många uttryck? Jag VET ingenting om det men den fyraåring jag har på närmast håll är sedan en tid besatt av att klä ut sig. Han går från spindelmannen till pirat till doktor till tjej på några timmar. På en dag hinner han med 6-7 byten.

Det kanske skulle kunna vara uttryck för samma sak?

 

[micaelathegreat]

@mandalaki Sa kan det mycket val vara. Hon leker mycket rollspelslekar dar hennes lillebror ar hund/pappa/farfar/lillasyster/monster beroende pa vad som passar henne, hon doper om alla i familjen och hittar pa olika scenarion som vi latsas hander. Det ar som om fantasin helt plotsligt slagits pa. Det i kombination med att hon bearbetar var flytt och att bo i nytt hus, lara sig ett nytt sprak och borja pre-school gor val kanske att hon placerar vissa av sina historier i Sverige. Hon minns mycket fran Sverige men langt ifran allt sa det kan ju vara sa att hon fyller pa med "fakta" sjalv?

 

[mandalaki]

@mandalaki Sa kan det mycket val vara. Hon leker mycket rollspelslekar dar hennes lillebror ar hund/pappa/farfar/lillasyster/monster beroende pa vad som passar henne, hon doper om alla i familjen och hittar pa olika scenarion som vi latsas hander. Det ar som om fantasin helt plotsligt slagits pa. Det i kombination med att hon bearbetar var flytt och att bo i nytt hus, lara sig ett nytt sprak och borja pre-school gor val kanske att hon placerar vissa av sina historier i Sverige. Hon minns mycket fran Sverige men langt ifran allt sa det kan ju vara sa att hon fyller pa med "fakta" sjalv?

Hon kanske betraktar Sverige som en "säker zon" att placera det hon fantiserar om? För eftersom hon inte minns allt därifrån så gör nog inte ni det heller och därför kan hon hitta på vad som helst där. Säger hon att det står en elefant i grannens trädgård kan ju ni bara peka ut och säga Nähä, titta, det gör det inte alls. Om det är så hon tänker - så är nog det också ett tecken på att hon väldigt väl kan skilja fantasi från verklighet. Och det är ju bra

 

[Raderad medlem 6459]

Hon leker mycket rollspelslekar dar hennes lillebror ar hund/pappa/farfar/lillasyster/monster beroende pa vad som passar henne, hon doper om alla i familjen och hittar pa olika scenarion som vi latsas hander.

Läste "lillasyster/moster" och blev jätteglad .