Fyraaring som hittar pa saker.

[Raderad medlem 6459]

Man kan ju svara:
"Det var en rolig/spännande/intressant historia, hur kom du på den?"
Det gäller ju att inte slå ihjäl kreativiteten med en massa pekpinnar.

Ha! Kan inte tänka mig annat än att detta intelligenta barn skulle bli snorförbannad då.

Vill man inte bekräfta påhittet kan man ju som i fallet med hunden svara "jaha, det kommer jag inte ihåg".

Detta däremot tror jag stenhårt på

 

[Inte_Ung]

Ha! Kan inte tänka mig annat än att detta intelligenta barn skulle bli snorförbannad då.

Hur menar du då?
Berättelsen blir bekräftad som intressant men ingen påstår att det är lögn.
Sagor är ju okej på samma sätt.

Barnet är bara 4 år så saker är inte så heliga då.

 

[mandalaki]

Läste "lillasyster/moster" och blev jätteglad .

Men du, det gjorde jag med! Jag visste ju vem mostern var och tyckte det var jätterart.

 

[micaelathegreat]

Läste "lillasyster/moster" och blev jätteglad .

Ah nej, forlat! Du kan gladja dig at att hon ber om att fa Skypa med dig nastan varje dag.

 

[Raderad medlem 6459]

Hur menar du då?
Berättelsen blir bekräftad som intressant men ingen påstår att det är lögn.
Sagor är ju okej på samma sätt.

Barnet är bara 4 år så saker är inte så heliga då.

Säger TS så så förstår hon att hon menar att det hon säger inte är sant. Och då blir hon arg.

Jag lovar, jag känner barnet i fråga.

 

[Inte_Ung]

Jag lovar, jag känner barnet i fråga.

Hade jag vetat det så hade jag aldrig svarat i tråden.
My bad.

 

[Raderad medlem 6459]

Hade jag vetat det så hade jag aldrig svarat i tråden.
My bad.

Alla får väl svara i tråden?

Poängen var att TS beskrev problemet som så att barnet vill få bekräftat att hon blir trodd men TS inte vill uppmuntra beteendet. Svarar man då att hon berättar en bra saga eller historia så är ungen klipsk nog att begripa att man säger att hon hittar på. Det var så jag menade. Hon må vara fyra men hon ser liksom igenom det. Därför tror jag mer på det andra föeslaget jag citerade; inte ta ställning till om det är sant eller ej, bara smidigt avslappnat säga att man inte kommer ihåg att det var så typ.

 

[Inte_Ung]

Alla får väl svara i tråden?

Ja självklart.
Men jag vill inte svara i en tråd där du är inblandad som familj.
Så hade jag vetat att du var det så hade jag hållit mig undan.

 

[virra]

Var dotter har borjat hitta pa alla mojliga sma historier som hon delar med sig av till den som vill lyssna. Lararna i skolan berattar om saker som dottern sager sig ha gjort nar vi bodde i Sverige, och undrar om det ar sant. Vilket det oftast inte ar. Att barn har livlig fantasi och ibland minns saker pa ett annat satt en vuxna ar ju en sak och jag vet att hon kommer att vaxa ifran det har men jag vet inte riktigt hur vi ska forhalla oss till det.
Som ett exempel sa dottern till mig igar att hon hade glasogon nar hon var yngre. Jag sa att nej, det hade hon inte alls. Dottern insisterade pa att jo, sa var det visst, vi bodde i Sverige da (jag tror att hon drar Sverige-kortet nar hon inte blir trodd, det ar ju ingen har som kan ifragasatta da). Jag nekade igen och da blev hon riktigt upprord och jag gav upp och sa bara jaha, hade du det. Det kanns dock inte bra. Jag vet liksom inte om jag ska vidhalla sanningen i nagon form av forebyggande syfte eller om det ar "ofarligt" att spela med (aven om det kanns helt bakvant att uppmuntra).

Jag antar att manga barn gar igenom nagon san har fas och undrar hur ni forhallit er till det?

Varför är det ett problem att hon hittar på? Ett av mina syskonbarn hittar på hela tiden och det gjorde hennes mamma också jättemycket när hon var liten. Min systerdotter är sex år och hon kan nog skilja på sanning och osanning, men ibland låter hon (övertygat) fantasin skena. Jag frågar och frågar och tillslut kan det bli ett gemensamt historieberättande. Och det blir väldigt tydligt att det är en lek. Och roligt är det också. Vad kan hända som är värre än att någon blir felinformerad då och då och kanske tror att ni hade hund?

 

[Petruska]

Jag ljög som en häst travar när jag var barn. Mestadels om vardagliga saker. Jag har i vuxen ålder funderat på varför, men just inte kommit på något. Jag kopplar det inte till att jag mådde dåligt eller så.

Jag tror att det i första hand var ett slags sätt att prova språket och verkligheten. Att se vad som får vilka konsekvenser beroende på vad man säger och gör, och sådant. Det kopplar också till mina begåvningsområden i vuxen ålder, tycker jag. Alltså, mot de begåvningar jag har, kan jag förstå om jag ville testa språket och verkligheten mer än många andra barn.

Som vuxen ljuger jag inte mer än "normalt" (någon vit lögn undslipper mig väl då och då, och jag kan tex "spela trevlig" när situationen kräver det och sådant). Däremot vet jag att jag ganska lätt skulle kunna ljuga, jag ser bara ingen vettig anledning att göra det.

 

[em-pirre]

Det är ju alldeles fantastiskt med ett barn med talets gåva och en så bra fantasi! Inte alltid så roligt dock

Utnyttja det! Skriv sagor tillsammans, uppmuntra henne till att berätta något spännande och skriv ner/spela in.

Hon får något jätteviktigt av dig, nämligen din tid och uppmärksamhet, hon får lära sig uttrycka sig (jättejättejätteviktigt!), hon får fantastiska minnen i form av historier att läsa då hon är vuxen.

Försök att inte vara arg/negativ, men man kan ibland fråga om det är på låtsas eller på riktigt.

 

[Shudde]

En kollega till mig har en dotter som i den åldern hittade på väldigt mycket historier om mig (jag var/är en nära vuxen för henne, men inte så att jag hämtade på dagis mer än 2-3 gånger); det var allt ifrån att "shudde dricker öl såhär hemma hos oss varje dag"- imiterade genom att halsa ur leksaksflaskan till "shudde har 3 kaniner och en hund som jag brukar passa" har visserligen en häst, men de andra djuren har jag aldrig haft.

Det var också en himla smart 4åring med ett hiskeligt dramaqueenhumör på den tiden. Och jag var ju kanske lite som sverige för er dotter- någon som ingen visste något om och var lätt att ljuga om. För henne kom detta också i tid med en stor omställning, ett husbygge som gick åt helsike och de fick flytta runt provisoriskt ganska mycket under den tiden innan de äntligen var på plats i huset- struliga miljöombyten och trötta och stressade föräldrar.
Nu är hon 7 och har växt ur det helt, hennes föräldrar bemötte det med "jasså, det visste inte jag" när lögnerna om mig kom upp.

 

[Lupino]

Det har hittats på vardagliga saker här också. Om födelsedagar och kalas och diverse. Vill man inte bekräfta påhittet kan man ju som i fallet med hunden svara "jaha, det kommer jag inte ihåg".

Liknande har jag svarat mina barn. T.ex "Jaså, säger du det", "Jaha" eller "Ja, så kanske det kan vara" (det sistnämnda när dottern är övertygad om att den gamla katten vi ser är en kattunge eller liknande). Dvs jag går aldrig i klinch med påståendena, ser ingen anledning till det.

Nu kan jag inte heller påstå att jag tycker mina barn ljugit så som TS tycker barnet gör utan mer att de haft livlig fantasi. T.ex när lillasyster säger att hon också tappat en tand precis som storasyster så skulle jag aldrig få för mig att säga "nej, det har du inte", vad vinner man på det? Nä, låt dem hållas så länge inte tredje part blir drabbad!

 

[em-pirre]

Sen om lögnerna börjar handla om känsligare saker, t.ex. pappa slog mig, mamma slog pappa o.s.v. så måste man sätta stopp. Det blir rätt jobbigt annars.

 

[LenaH]

Själv lär jag ska ha haft en syster och hon bodde i slottet Makalös, bevars!

Min mamma tyckte väl bara att det var lite småjobbigt när jag slog mig i slang med främmande människor och berättade om min syster och när de vänligt frågade mina föräldrar varför inte hon fick följa med på båtresan/utflykten/whatever så hade de väl lite svårt att förklara...

 

[Björk]

Vår minsta är drygt 3 år och har också begåvats med fantastisk fantasi!
Jag var likadan när jag var liten (som 3åring lyckades jag få min mormor att tro att jag ramlat ur bilen på vägen till henne, men när jag lade till att jag blev överkörd av ett flygplan så avslöjades tydligen bluffen. Jag har också ljugit för grannar när jag var 5-6 år och sagt "mamma och pappa slår mig" med allvarlig röst. Tack o lov kände grannarna vår familj väl och berättade fnissande detta för mina föräldrar (det har aldrig hänt någonsin).

Än så länge spelar vi mest med; hon får fantisera bäst hon vill. Hon berättar t ex att hon blivit hämtad med helikopter från förskolan och fått åka till en annan familj och sedan fått träffa rådjuren på åkern och fick mat av dem. Hon berättar att hon fångat en jättestor fisk i sjön, att hon när hon var liten åt upp en dörr osv osv. Vi svarar "oj, vad spännande!", "vad gjorde du då?", "jaså, var den SÅ stor". Storebror på snart 7 år säger ofta nog "nähä, du kan inte alls läsa", "nej, det finns inte så stora fiskar här" osv. Hon blir oftast arg på honom och säger "joho!". Vi försöker förklara för honom att det är okej att hon fantiserar.

I vårt fall är jag helt övertygad om att hon egentligen är fullt medveten om att det inte hänt på riktigt. Vi fantiserar tillsammans helt enkelt. Om det börjar bli problem när hon blir äldre (kan väl tänka mig att en 4åring kan bli mer "sofistikerad" och hitta på mer sannolika historier) får vi ta det då.

 

[Mirtai]

När jag var 4 kom jag inspringande till mamma i sommarstugan och berättade att jag sett en älg! Med kalvar! 4 stycken! Och en katt!

Här började väl mamma ifrågasätta lite varpå jag irriterat lär ha utbrustit "jaja, då tar jag väl bort katten då"

 

[Mammas]

L hade sin "osynliga vän Noa" väldigt länge. Han bodde hos oss tillsammans med sin (osynliga) mamma och pappa. Åkte med lite överallt, ställde till med bus. Eh ja, nu ligger osynliga vän Noa, tillsammans med sin mamma och pappa på den osynliga kyrkogården. Helt plötsligt en dag sa L att de var döda och låg där. Gissar att han kände att han inte behövde honom mer.

Sorry för kanske lite ot, men lycka till @micaelathegreat , det löser sig nog fint när du kör på den varianten du fick tips om.

 

[Raderad medlem 6459]

Eh ja, nu ligger osynliga vän Noa, tillsammans med sin mamma och pappa på den osynliga kyrkogården. Helt plötsligt en dag sa L att de var döda och låg där. Gissar att han kände att han inte behövde honom mer.

Och den dagen han inte behöver er mer?

Förlåt, skoja bara men SERIÖST så läskigt. Allt prat om låtsaskompisar skrämmer the bejesus out of me alltså

 

[Mammas]

Och den dagen han inte behöver er mer?

Förlåt, skoja bara men SERIÖST så läskigt. Allt prat om låtsaskompisar skrämmer the bejesus out of me alltså

När han inte behöver oss mer? Ingen fara, han vet var hockeymasken och motorsågen är!

Jag tyckte inte det var så farligt när han hade sin låtsaskompis faktiskt. Lite ovant i början bara.