Tualma
Trådstartare
Lägger tråden på senior eftersom det egentligen handlar om mig mer än hemmet...
Ja. Mitt hem är fult. Jag sitter nu och har ångest eftersom jag väntar besök av bebisgruppen; ett antal mammor med bebisar som träffas hemma hos varandra och nu är det min tur.
Vi bor i lägenhet. De flesta andra mammorna bor i fina hus trots att de är mycket yngre än mig, vilket svider lite även om jag försöker att inte bry mig.
Jag och min man hyrde hus på landet i många år och insatslägenheten är vårt första egenägda boende. Vi bor i det bostadsområde vi vill. Barnen är rotade här och det är nära till skog och promenadstråk. Skola och förskola är bra. Jag har gångavstånd till stallet. Perfekt.
Lägenheten är typ orenoverad sedan huset byggdes tidigt 79-tal. Vi (läs mest maken) har målat tak, väggar och fönsterbrädor undan för undan under de fem åren vi bott här, eftersom vi inte vill ta något stort lån. Vi har bytt toaletter, men annars är badrummen orenoverade med gamla handfat osv. Köket är orenoverat och håller på att rasa ihop. Men det funkar ju och så rullar vardagen på...
Vi måste flytta inom något/några år eftersom familjen helt enkelt är för stor och planen har från början varit att vi skulle bo här några år och sedan gå vidare till radhus eller villa i samma område.
Jag tror att jag från början varit inställd på att det bara var ett mellanboende. Jag har aldrig trivts i lägenheten. Dessutom är jag inte så intresserad av inredning. Det finns ju roligare saker att lägga pengarna på... Dock hade jag från början en klar bild av hur jag ville ha det i varje rum, med färgsättning, inredning osv. Nu blir jag besviken varje gång jag inser att det inte ser ut som jag vill, trots att jag självfallet vet att det är jag/vi som måste göra något.
Jag är så trött, trött och känner att jag blir allt mer nedstämd. Jag orkar inte göra iordning fotona i ramarna efter att vi målat om i hallen. Allt bara står still. Köpte nya mattor igår, men det känns lite som att sätta läppstift på en gris...
Jag behöver nog lite peppning från er kära Bukare.
Ja. Mitt hem är fult. Jag sitter nu och har ångest eftersom jag väntar besök av bebisgruppen; ett antal mammor med bebisar som träffas hemma hos varandra och nu är det min tur.
Vi bor i lägenhet. De flesta andra mammorna bor i fina hus trots att de är mycket yngre än mig, vilket svider lite även om jag försöker att inte bry mig.
Jag och min man hyrde hus på landet i många år och insatslägenheten är vårt första egenägda boende. Vi bor i det bostadsområde vi vill. Barnen är rotade här och det är nära till skog och promenadstråk. Skola och förskola är bra. Jag har gångavstånd till stallet. Perfekt.
Lägenheten är typ orenoverad sedan huset byggdes tidigt 79-tal. Vi (läs mest maken) har målat tak, väggar och fönsterbrädor undan för undan under de fem åren vi bott här, eftersom vi inte vill ta något stort lån. Vi har bytt toaletter, men annars är badrummen orenoverade med gamla handfat osv. Köket är orenoverat och håller på att rasa ihop. Men det funkar ju och så rullar vardagen på...
Vi måste flytta inom något/några år eftersom familjen helt enkelt är för stor och planen har från början varit att vi skulle bo här några år och sedan gå vidare till radhus eller villa i samma område.
Jag tror att jag från början varit inställd på att det bara var ett mellanboende. Jag har aldrig trivts i lägenheten. Dessutom är jag inte så intresserad av inredning. Det finns ju roligare saker att lägga pengarna på... Dock hade jag från början en klar bild av hur jag ville ha det i varje rum, med färgsättning, inredning osv. Nu blir jag besviken varje gång jag inser att det inte ser ut som jag vill, trots att jag självfallet vet att det är jag/vi som måste göra något.
Jag är så trött, trött och känner att jag blir allt mer nedstämd. Jag orkar inte göra iordning fotona i ramarna efter att vi målat om i hallen. Allt bara står still. Köpte nya mattor igår, men det känns lite som att sätta läppstift på en gris...
Jag behöver nog lite peppning från er kära Bukare.
Senast ändrad: